Whine, whine whine. Give me some cheese with that whine….

Jag är normalt inte en gnällspik, men nu börjar jag bli så himla trött på vårt väder här i Mellanvästern! Det är hett, det är fuktigt och kvavt hela tiden! Normalt på somrarna har vi det varmt, jodå, vi har ju inlandsklimat och allt, men lyxen ( i vanliga fall) med Minnesota är att vi har Kanada som angränsar i norr och efter några dagars hetta med vindar från den mexikanska bukten, brukar vindarna vända och komma in svala och friska från norr i stället.

Dock inte i sommar. Värmen och fukten har liksom helt sonika slagit tig till ro här upp i de nordligare, amerikanska breddgraderna och det är verkligen inte ngt som jag, maken och de andra si så där 6 miljoner invånarna här  i Minnesota alls tycker om! Ge mig hetta, men med rejäla pauser emellan då temperaturen visserligen inte går ner så väldigt mycket, men luften känns inte som om  om vi skulle befinna oss mitt i den tropiska regnskogen hela tiden. Det är en stor skillnad mellan trettio grader och 30% lufktfuktighet och 30 grader och 70% luftfuktighet!

Meteorologerna  i Minnespolis dagstidning skriver om att det är lika tropiskt här i sommar som det är i Guam!! Say, WHAT?? Helt otroligt!

Inkommande helg åker vi på bilresa ner till delstaterna Arkansas och Louisiana för att hälsa på släktingar till Maken. Det är lika hett där, så någon slut på hettan inom en snar framtid lär det inte bli, men det är normalt för de breddgraderna! Jag hoppas bara att Minnesotas väder visar sig från en svalare sida efter att vi återvänder den 8.6…

Annonser

Veckan i Wisconsin Dells

Sommarlovet rusar iväg och jag hinner sällan till datorn. Dels för att barnen är hemma på sommarlov, dels för att de lägger sig senare på kvällarna än under skolåret.

Den sista veckan i juni åkte vi till turistorten Wisconsin Dells, som ligger i grannstaten Wisconsin ( Surprise, surprise! 🙂 ) Vi hade enormt roligt och tillbringade merparten av veckan i vatten eftersom Wisconsin Dells också kallas ‘The Water park Capital of the World!’

Här kommer ett smakprov i bilder hur veckan såg ut:

Maken och Lillan i vågbassängen.
Lillan njuter!
‘Dueling Mammoths’ var namnet på en av jätterutschbanorna som Maken och barnen provade på. Undertecknad trivs bäst med båda fötterna på jorden…
Här kommer de….
Vi hann också åka till ett tågmuseum.. Hela familjen poserar.
Tåg i alla ära, men inget går uppemot bilar… enligt Sonen!
Lillan njöt av att åka i vilda rutschbanor! Ibland kan man ju undra om hon och jag faktiskt är släkt med varandra…
Den sista dagen beslöt sig Maken och äldsta Dottern på att göra ett klätteräventyr högt uppe nära taket… Jag agerade, med glädje, fotograf!

 

 

 

 

 

 

 

Överraksningsgästen

Igår, söndag hade vi ett sk. ‘dinner party’  för några nära vänner och några av dem hade vi inte träffat på ett bra tag. Ett av paren är på semester  i en månad innan de flyttar tvärs  över hela landet, från östkusten till västkusten. En av gästerna hade jag faktiskt aldrig träffat, men han var en kompis till Maken för si så där 20 år sedan. ( jag tror att vi håller på att börja bli gamla…!) Han och hans nya flickvän skulle komma på en snabbvisit, men planerade att inte stanna till middagen eftersom de var bjudna till middag på annat håll.

Den första gästen anlände och vi hann prata småprata lite innan nästa gäst ringde på dörrklockan. Jag höll på med maten i köket och ville tvätta och torka av tassarna innan jag skakade hand med överraskningsgästen som jag hörde att hade anlänt. Sagt och gjort, jag torkade raskt av mig och gick in för att hälsa. Döm om min förvåning när personen ifråga såg väldigt bekant ut!  Nej, jag kände honom inte, men han var en kopia av barndomsidolen Per Herrey, som han såg ut när de vann Melodifestivalen på 1984! Jag trodde nästan jag skulle tappa målföret, men eftersom han sträckte ut handen och hälsade artigt och log ett trevligt leende, så var det bara att ta i hand och hälsa! Denna nya Per hade ett trevligt sätt, trevligt leende och ett bullrande skratt! Samma glimt i ögat som Per hade då på 1984 när han sjöng om blixtar och dunder och magiska under, fast han lystrade dock inte till namnet Per, utan till  ngt mycket mera amerikansktklingande!

Jag ursäktade mig efter en stund, jag hade ju en hel del att stå i i köket i alla fall och jag måste  faktiskt ta och nypa mig själv i skinnet, inte en gång, utan två ggr!  Tack och lov föll jag inte handlöst för denna nya Per, ( jag var grymt förälskad i den riktiga Per när jag var si så där 10, 11 år…!) men eftersom jag hade honom hemma i mitt eget hus, måste jag ju nog snegla ditåt ibland. Nja, snygg var han ju nog inte längre i mina ögon ( Per Herrey då alltså och hans kopia likaså!), men det var ju nog skrämmande nästan vilken dubbelgångare denna karl var!

Den nya Per trivdes bra och han satt en bra stund och pratade innan han bröt upp för att hämta flickvännen ( som inte kom med. Detta var ju kanske tur. Hon hade nog börjat undra eftersom jag sneglade i smyg på honom hela tiden. De har trots allt bara sällskapat i 4 månader. Sådant där brukar vara grymt känsligt när man först lär känna varandra…) Han kom fram till mig för att tacka, för sig, men istället för att artigt sträcka fram handen, omslöt han mig i en stor björnkram och berättade att han var så glad att han kommit och han hade haft SÅ trevligt och det var SÅ synd att han inte träffat mig tidigare!

Say WHAT?!  😉

Sedan följde Maken och jag honom till dörren och han körde iväg. Det var med en mycket overklig känsla jag stängde dörren bakom honom och gick tillbaka in till de andra gästerna…

Detta var också en bröllopsdag…

Trött sitter jag här framför datorn efter en lååång dag! Sonen har nämligen magsjuka, eller ‘magafari’ som vi säger i hemtrakterna och han har verkligen varit dålig hela dagen. Legat på soffan och ojat sig mest. Försökt att läsa lite mellan varven och sedan spring till WCn igen.. Inget kul minsann! Det hela började för en och en halv vecka sedan med äldsta Dottern som insjkuknade medan vi var på resan, sedan blev maken dålig seanste vecka och nu är det alltså Sonene tur. Alltså, återstår endast Lillan och jag…

Maken blev till och med så dålig och hade så ont, så att jag gjorde slag i saken och tog hononm till Första Hjälpen! Han var alldeles askgrå i ansiktet under solbrännan och hade så ont, så ont, så jag trodde att det satt i blindtarmen. Efter blodprov, dropp, och CT röntgen av bukhålan visades inget och han fick smärtlindrande. Inte en typisk magsjuka precis.

Så, nu sitter jag här och bloggar lite på denna vår 17e bröllopsdag medan barnen sover och Maken är på jobb. Det blev inget restaurangbesök eller lite tid på tu man hand, men har man barn och jobb så har man! Grattis till oss!