Glassbilen

IMG_2943

 

Vi har en glassbil som åker runt på sommaren och igår, lördag var det dags för vår gata igen. Maken och jag satt ute på verandan och pratade efter att ha avnjutit kvällens middag, kyckling tillagad på grillen, potatismos och en sallad. Jag hörde ljudet, eller rättare sagt melodin från glassbilen och mycket riktigt, här kom barnen inspringande;

– Glassbilen är här! Glassbilen är här!

Maken, snäll som han är, tog fram plånboken och gick med barnen till luckan och köpte varsin glass åt dem. Åh, vad lyckliga de var! Dyrt tyckte vi inte att det var heller, 2 USD/glasspinne. Dock har de ingen päronglass som det finns hemma…

Filmkväll

IMG_2937

 

Så här såg det ut i fredags på kvällen framför grannens hus! Det blev filmkväll på garagedörren med barnfilmen Rio! Hel kul ide! Grannarna tog med sig egna stolar, Jag och två andra grannfruar poppade en hel massa popcorn och barnen njöt av filmen och de vuxna njöt av annat vuxet sällskap och en och annan öl! Hur kul som helst!

Ju mörkare det blev, desto bättre blev bilden dessutom…

Frustration vid posten

Allt jag ville göra var att posta ett paket till Syrran hemma i Jakobstad. Jag har köpt några småsaker som hon önskade för sin flickor och nu hade jag gjort det, packat in dem i ett större kuvert och skulle alltså till att skicka detta. Under mina snart 20 år i USA är detta alltså inte första gången jag stegar in på ett postkontor för att posta ngt till dem där hemma. Lillan var med mig i förmiddags och medan hon tittade på vykort gick jag fram till luckan.

Jag gav damen kuvertet och hon tittade nyfiket på det och sedan tittade hon på mig:

– To Finland, huh?

– Yup.

– They have saunas there, don’t they?

– Yes, they do.

– That’s about all I know about Finland. When I think of Finland I think of saunas and when I think of Switzerland I think of chocolate…. It looks like this is a gift?

– Yes, to my nieces.

– Very nice.

 

Hon tittade närmare på kuvertet och synade det noga innan hon äntligen började skriva ner allt som hon behövde anteckna på datorn. Hon frågade mig ytterligare frågor om vad det innehöll, varför jag skickade dessa saker åt syskonbarnen och så kom hon då slutligen till adressen som skulle kopieras från kuvertet till skärmen hon hade framför sig;

– Soo, this is the address?

-Correct.

– It’s a funny looking street name. Very different from what we are used to here in the US. 

( Ja, vad skulle man svara på detta?!)

Efter många om och men kom vi då äntligen fram till betalningen och tack och lov visade sig att damen förstod sig på betalning med kreditkort. Det hade tagit mig hela 10 minuter att få detta kuvert postat! Alla tiders rekord! Under åren som gått har jag träffat på en hel del insnöade amerikaner, men jag har också haft den äran att träffa på en hel del amerikaner som vet en hel del om resten av världen. Dock tycker man ju att personalen som är anställd på posten av alla platser, borde ha stött på utländska adresser, eller…? Kanske jag begär för mycket.

Äldsta Kusinen som förhoppningsvis får paket om 7 till  10 dagar...
Äldsta Kusinen som förhoppningsvis får paket om 7 till 10 dagar…
Tvillingsyskonen som också skall få ta del av innehållet...
Tvillingsyskonen som också skall få ta del av innehållet…

Så fort Lillan och jag hade kommit hem satte jag mig ner vid datorn och skrev ett kort brev åt Syrran att berätta för henne om mitt äventyr på posten och att hon behöver meddela mig när detta paket kommer. Litar liksom inte riktigt på den där damen som jag hade att göra med i morse…

 

Äventyrligt värre!

– Jag har ringt till ampulansen. Den porde komma snart. Puhutko suomea?

– Vähän suomea.

– Okej.

Sedan satt jag där med en gråtande Lillan i famnen och vaggade fram och tillbaka medan vi väntade. Stora syster gav mig rena pappersnäsdukar allt emellanåt medan de fylldes med blod. Själv kämpade jag mot tårarna, men kunde än så länge hålla dem borta. 

Vi befann oss på Vanda Flygfält, senaste fredag och vi väntade att få stiga på flyget till Island. Vi hade avverkat tågresan utan problem. Bytet i Seinäjoki var ju hur lätt som helst och nu hade vi ätit lunch, checkat väskorna och tagit oss igenom säkerhetskontrollen på flygfältet. Jag och Äldsta Dottern hade suttit och läst och ritat medan Maken gick omkring flygfältet med de yngre barnen och tittade på flygplanen utanför. Vårt flygplan, ‘Eldborg’ ( alla flyg med Icelandair är uppkallade efter vulkanerna på Island. Nytt sedan vi flög med dem sist för tre år sedan.) som skulle ta oss till Island hade just landat.

Plötsligt kom Maken bärande på en gråtande Lillan och det sipprade blod mellan hans fingrar från bakpå huvudet! Jag tog emot henne och fick fram näsdukarna och tryckte så hårt hon lät mig mot bakhuvudet medan Maken förklarade vad som hänt. Lillan, vår klätterapa sedan hon föddes, hade suttit på en slags reling och tittat på flygplanen utanför. Maken var alldeles bredvid henne, men hann inte fånga henne när hon föll bakåt och slog huvudet i stången under henne! Hon hade alltså hål i huvudet! En och en halv timme innan vi skulle gå ombord!

Ambulanspersonalen kom efter endast några minuter, och de var vänliga och led med Lillan och oss. Allt eftersom blodet lugnade ner sig och slutade så småningom visade sig att såret var ungefär 2 cm långt och inte så djupt som vi hade trott. Hon kunde säga vad hon hette, hur gammal hon var och hur det hela hade gått till. Hon hade bra med syre i blodet, men hennes blodtryck var lite högt. Kanske inte så konstigt ändå?! Kvinnan som skrev rapporten talade knagglig svenska och jag pratar knagglig finska och vi kunde faktiskt kommunicera på det sättet. Dock var det tveksamt om de skulle låta oss fortsätta resan! Då råkade jag säga:

– Isä on lääkari.

– Ai, niin! 

Kvinnan ringde till jourhavande läkare och berättade om vår situation. När hon berättade att pappan är läkare, lät han oss fortsätta resan med löfte om att genast uppsöka vård när vi kom fram till Minneapolis. Detta var det ju inga som helst problem att lova!

Lillan fick ett gasförband om huvudet och såg minst sagt intressant ut. Både hon och Maken var nerstänkta i blod och lyckligtvis hade jag packat extra kläder i barnens ryggsäckar, så vi gick till WCn och bytte om på Lillan. Hon var nu nästan helt nöjd och glad igen och vid det här laget hade också den halva tabletten med Panadol börjat lindra värken i bakhuvudet. För resten av resan hade Lillan strikta order om att GÅ och hela tiden hålla en av oss i handen. Hon lydde, utan några som helst protester. Helst höll hon sig nära Maken och han höll henne tätt, gärna i famnen. Skuldkänslorna fanns där och gnagde på, så jag bestämde mig för att inte säga ngt. Han straffade sig själv tillräckligt som det var!

Resten av resan gick utan problem, tack och lov! Vi steg in genom vår dörr 21 h efter att vi hade startat från Jakobstad, trötta men lättade över att vara hemma i Minneapolis igen.

Hur går det för Lillan då? Jo, såret hade hunnit börja läka så pass bra under resan att Maken bestämde sig för att inte ta henne till Första Hjälpen i alla fall. Hon mådde bra, behövde inte mera medicin, eller ville inte ens ha. Det hade gått över 12 h sedan olyckan, så det var för sent att sy ihop eller limma i alla fall eftersom kroppen själv börjat ta hand om reparationen.

Det har varit en lång vecka för henne eftersom Maken har förbjudit henne att göra sgs allt förutom att gå! Inga klätterställningar, ingen simning, inget cyklande etc. fram till lördagen. Han vill ge såret en ordentlig vecka att läkas. Hon har inte bråkat det minsta om detta, utan lyder även om om hon glömmer ibland och behöver påminnelser. Är man född apa så är man!

Image

Såret strax efter att det hade slutat blöda.

Image

Såret som det ser ut nu….

På cirkus!

Redan första dagen vi kom hem såg jag skyltarna längs vägarna. Cirkus Finlandia skulle besöka Jakobstad medan vi var hemma! Jag hade hoppats att så skulle vara fallet eftersom cirkusen ofta kom till hemstaden runt min födelsedag, men det var ju ändå ett tag sedan….

Sagt och gjort. Maken och jag handlade biljetter via internet en vecka på förhand efter att svågern hade rått oss till det. Det visade sig att det finska Lippupalvelu är samma företag som vi har på andra sidan Potten, men då heter det Ticket Master!

Men hemska saker vad det är dyrt att gå på cirkus! Jösses! Det blev kring 160€ för hela familjen, vilket i sin tur blev 220 USD på Master Card räkningen!! Hå, hå! Vi skulle nog inte ha råd att bo hemma i Finland och göra sådana saker som att ta barnen på cirkus! Dock var vi ju hemma på semester, så vi beslöt att göra besöket i alla fall och köpte biljetterna.

Cirkusen var på besök i två dagar och vi gick på den andra föreställningen på fredagen. Vi tillbringade hela fredagen ute i Vexala hos min faster på villan med hela släkten, vilket var väldigt trevligt! Dock spenderades det mesta av den tiden ute i sanden på stranden, speciellt för barnens del, så de var en aning trötta när vi kom fram till cirkusen!

Vi hade bra platser på fjärde raden och barnen såg förväntansfulla ut, trots sin trötthet. Jag hade redan på för hand sagt åt dem att det mesta pratet skulle nog ske på finska, så de var beredda. Föreställningen öppnade med en pilskjutande karl och hans assistent. De var båda imponerande, han med sin träffsäkerhet och hon med sina konster att gunga i rep högt uppe i cirkustältet. Hon gungade  både rätt väg, upp och ner, ner och upp, fastbunden på alla möjliga sätt etc.  Cirkus Finlandia bjöd på ett bra program i överlag tyckte jag. Dock fanns det åtminstone två nummer som jag tyckte att de hade kunnat skippa: En kvinna som var sexigt klädd i svart (konst?)läder som inte gjorde mycket annat än kråma sig på en motorcykel och sedan stå på händerna några ggr. Det var faktiskt inte särskilt imponerande. Det andra numret som inte imponerade var lindansören från Australien. Han klarade nog av en del, men jag tyckte han verkade lite väl grön i vissa övningar. Mera träning behövdes!

Dock var barnen mycket nöjda och efter pausen då det blev korv och popcorn kom clownerna. Oj, vad roligt barnen hade! Dessutom pratades både svenska och finska i programmet.  Faktiskt mycket mera svenska användes under hela kvällen än vad jag hade trott att vi skulle få höra! Däremot var clownerna så tokiga i alla fall att så där väldigt mycket behövdes inte översättas om man inte förstod!

Det fanns inte så många djur med, men en kameltränare imponerade! Han red till häst och kamelerna, som inte är kända för att vara världens smartaste djur precis, följde riktigt duktigt hans kommandon. Ställde sig på rad, visade upp sig, sprang runt i manegen och sist men inte minst satte sig ner på alla fyra så att hästen ( utan ryttare) fick hoppa över dem mellan pucklarna! Djurnumret avslutades med världens sötaste lilla Falabella som kom in i manegen och visade upp sig. Den gjorde inte så mycket, mest såg söt ut och sedan stod på bakbenen lite, men det var allt. Dock gjorde den stor succé bland våra barn!

Det blev en mycket lyckad kväll och barnen var mer än nöjda, trots att de inte fick ngn sockervadd. De har redan frågat om vi kan gå på cirkus nästa år igen om vi råkar vara i Jakobstad på samma gång som den. Det får framtiden utvisa…