Bortblåst besvikelse

Helt naturligt var barnen lite besvikna när de fick reda på att vi inte skulle åka någonstans detta vårlov. Senaste år var vi och hälsade på kusinerna i delstaten Arizona och det var varmt och skönt. I julas åkte vi till Arizona igen, så visst har de fått resa detta skolår också, men då sgs ALLA vännerna fått åka någonstans detta lov, så visst känns det.
Grannbarnen tjuvstartade för en och en halv vecka sedan och kom hem idag efter en 11 dagars bilresa runt om i landet. De åkte ända till östkusten och delstaten South Carolina innan de vände kosan hem igen och landade hemma, bredvid oss tidigare idag.
De andra grannbarnen befinner sig i norra Minnesota och kommer hem senare i veckan. Några andra kompisar befinner sig i Costa Rica för tillfället, grannarna till höger om oss åker till delstaten Florida imorgon. Jodå, det är en hel del resande som gäller just nu.
Fast så mycket har barnen inte att gnälla om. Den traditionella resan till turistorten Wisconsin Dells är bokad i juni, med farmor och farfar. Biljetter till Finland har vi också inskaffat och hemresa blir det i slutet på juli! Något som de ännu inte vet om är en planerad resa till Hawaii i höst, men som sagt den är ännu under planering och kanske inte blir av. Shhhhhh! 🙂

Men, men, med allt detta prat om resande tappade jag nästan den röda tråden! Vart och varför blåstes besvikelsen bort idag då? Jo, för våren ärade oss med ett besök igen och det blev varmt och barnen lekte ute sgs hela dagen! Härligt! Det spealdes krocket, radiostyrda bilar var i farten, det ritades med utekritor, det sprangs, cyklades, hoppades osv, osv.
Det är lite jobbigt för Lilliasyster som fortfarande har gips kring armen. Vi låter inte henne cykla, använda sin sparkcykel eller klättra. Hon längtar tills inkommande måndag när hon skall till läkaren på kontroll igen och förhoppningsvis få bort gipset. men tills dess får hon snällt följa ‘reglerna för bruten arm’.
Eftersom vädret visade sig från sin bästa sida och solen gjorde SITT bästa för att få fram en härlig vårtemp på +15 grader grillade vi ute till middag. Bordet på verandan dukade jag också, och vi åt ute för andra gången denna säsong. Barnen kastade in middagen och sedan var det bråttom ut till kompisarna igen. ( Jodå, ett och annat barn finns här i området. Dock har ALLA grannbarnen rest någonstans enligt barnen. 😉 )

Visst är det härligt med våren ändå. Innan det blir så där grymt varmt som det kan bli här mitt i landet på dessa breddgrader. Nu är värmen som bäst här. Inte hett, inte fuktigt, utan så där lagom varmt och ljuvligt. Det är bäst att vara ute och njuta nu så mycket som möjligt innan hettan slår till.

Eftersom vi grillade korv till middag igen, ( det är enkelt och gott och alla gillar grillkorv!) tyckte jag att det skulle passa bra med potatissallad och svarvade till vårens första. Det blev gott och uppskattat.

Kanadagässen är tillbaka och skränas på dammen. Vi har massor med gäss här på vårarna och höstarna, men under somrarna hålls de någon annanstans. Det värsta med dessa jättelika fåglar är att de kommer upp på gräsmattorna och sprider sina avföring överallt. Till all lycka är hunden Lilly väldigt bra på att hålla dem borta från både vår och grannarnas gräsmattor, det gäller bara att släppa ut henne så fort vi får en chans!
Fast visst är det härligt att se dem och gräsänderna tillbaka. Ytterligare ett vårtecken!

Det där namnet

Jag berättade i ett tidiagre inlägg om at vi har en författare på vår väg. En som är riktigt duktig dessutom och livnär sig på detta, för mig drömyrke. Tidigare idag när jag stod ute i det vackra vårsolskenet och pratade med några av grannfruarna fick jag reda på hans namn. Han heter Robert J. Crane och har bl.a skrivit serien ‘The Girl in the Box’. Själv har jag inte läst hans  böcker, men jag kanske borde? Kunde ju vara ganska bra att stöda denna granne elelr hur? Mera info om honom finns att fås på: robertjcrane.com

 

 

Tre generationer på bio

Denna blåsiga, svala söndagseftermiddag så här i början på vårlovet blev det biobesök. Barnen och jag åkte och hämtade fammo och så bar det av till biografen. Vi skulle se den nyinspelade Disneyversionen av Askungen. Äntligen! Jag har velat se den sedan premiären för två veckor sedan, men alltid har det varit ngt som kommit i vägen. Recensionerna har varit toppen och förfilmen bådade gott. Dessutom, måste ju jag, som dagistant hålla sig au jour med filmer som dessa, eller hur? 😉
Nu vet jag inte hur länge det i dagens läge tar för nya filmer att komma från en världsdel till en annan. Då jag var liten och gick på KinoCity i Jakobstad så postades filmrullarna med snigelpost från en kontinent till den andra. Nu gissar jag att allting sker digitalt och ingenting behöver egentligen postas hit eller dit längre. Hur som helst, när den här filmen väl kommer dit hem, missa den inte! ( Eller kanske det är vi som är efter den här gången och premiären redan har skett i Europa?)

Disney, har, som många gånger förut, överträffat sig själva. Filmen är superb! Romantik , kärlek, drama, ilska, avundsjuka, magi etc, etc. Skådespelarna är helt fantastiska, scenerna och vyerna precis som de skall vara i sagorna, den goda fen rolig, vimsig och så bra på sin sak. Filmen håller sig till den välkända sagan om Askungen, men har lagt till lite här och där, precis som man väntar sig att Disney skall göra. Styvsystrarna är hur bra som helst, och jag kan också meddela att huvudrollen och den ena av styvsystrarna spelas av välkända Downtown Abbey skådespelare, Lily James och Sophie McShera.

Det blev en trevlig eftermiddag på bio måste jag säga. Svärmor som inte hade gått på bio på år och dag tackade mig efteråt för att jag bad henne komma med. Hon tyckte filmen var riktigt bra och det hade varit en avkopplande stund att bara leva sig in i sagans underbara värld och det måste jag ju hålla med henne om. Barnen tyckte också väldigt bra om filmen. Det var bara synd att Maken jobbade idag, så att inte fick en chans att se denna fantastiska film!

Inlägg 500!

Ja, jösses! Femhundra inlägg har jag hunnit med under de senaste tre åren. För er som skriver mycket och ofta kanske tycker att det inte är så mycket, men för mig verkar det vara en hel del måste jag säga.

Vad skriver man för vettigt om på inlägg nr. 500 då? Tja, jag vet faktiskt inte… Hur roligt det är att blogga kanske? Hur fantastiskt roligt det är med fin respons i form av kommentarer och diskussion och hur intressant det är att läsa andras bloggar kanske?
Ofta kommer ju faktiskt livet emellan och tiden räcker inte till, men då blir det uppehåll här och ett uppehåll där och så får jag ta upp tråden igen där jag slutade. Skall jag någon dag skriva ut alla dessa ord? Ingen aning. Det beror kanske på hur många inlägg det slutligen blir och vem vet, det kanske inte ens tillverkas papper längre när jag är klar att skriva ut allting?! Eller, så om papper tillverkas, är det så dyrt att jag inte kommer att ha råd att skriva ut allting…!

När jag var liten drömde jag om att bli författare. Jag tror många av oss med bloggarklådan har en eller annan gång drömt om detta yrke. Som tolvåring sparade jag ihop mina surt förvärvade slantar och köpte mig en alldeles egen skrivmaskin! Vilken lycka det var! Jag skrev faktiskt två böcker på denna, den ena hette ‘Eldflamman’ och handlade förstås om en grupp ungdomar som sysslade med hästar. En klasskamrat till mig gjorde dessutom illustrationer till boken! Dock försökte jag aldrig få den publicerad. Eftersom jag var endast tolv var den säkert väldigt barnslig och skulle nog aldrig ha getts ut av ngt förlag, men jag kanske borde ha försökt i alla fall…?

Här på vår väg bor det faktiskt en författare och han har gett ut en hel del böcker! Han lär skall vara ganska känd och skriver fantasiböcker av ngt slag. Naturligtvis kommer jag inte ihåg vad han heter i skrivande stund, men vet att han går att hitta på nätet. Lägger till hans namn här i inlägget när jag kommer på det… Jag tror at han skriver under pseudonym, men jag kan ju alltid fråga grannfrun också.

Detta om detta. Den där drömmen om att bli en publicerad författare lär nog förbli en dröm, men det är ok det med. I samma drömfack finns också drömmen om att någon dag stå på scenen och ha en sångröst som antingen Carola Häggkvist eller Celine Dion. Kommer nog aldrig att hänga det heller, men drömma bör man, eller hur?! 😉

Mamma is back. Full force!

Har det någonsin slagit er att det ofta är mammorna som sätter tonen i hemmet? Säkert finns det pappor också som donar och städar och kanske jag inte alls är rättvis här, men så där i allmänna lag, så är det nog mammorna som sätter tonen i hemmet med donande, städandet, humöret osv, osv.

Idag var in första dag tillbaka på allvar. Sex timmars pass på jobbet, gick bra ävenom jag var rätt slut efteråt om sanningen skall fram. Inte helt hundra procentigt återställd ännu, men dock nittio vill jag påstå. Efter en dryg halv timmes slöande på Facebook i raklång ställning på soffan efter hemkomst från sagda arbete, steg jag upp för att påbörja middagen. Det var riktigt härligt att stå i köket igen. Pastan kokade och två olika såser skulle tillredas för att sedan läggas i denna sagda pasta. Dottern, som var lite hängig och deprimerad, kom ner till mig i köket och såg dyster ut. Hon hade just fått vet att en av henens väldigt goda kompisar skall ut och resa under vårlovet inkommande vecka och hon skulle alltså inte vara hemma. Vi stannar dock hemmavid eftersom vi hade vår resa till delstaten Arizona under jullovet. Istället för att låta Dottern deppa ner sig totalt, utropade jag:

-Mamma is back. Full force!

Dottern skrattade och sade att visst var det skönt at ha mig tillbaka i funktion igen och det nog hade varit lite dystert och tråkigt här hemma när jag hade legat sjuk två dagar. Jag kramade om den där deppade Dottern och sedan satte jag henne i arbete och hon blev genast på bättre humör. Hon tog glatt fram det hon behövde för att hastigt och lustig svarva ihop mockarutor , medan jag fortsatte med pastarätten.

Nu på kvällen har jag donat med annat. Jag bestämde mig att vi, trots kyliga temperaturer ute, behövde vår i hemmet och tog fram trevliga handdukar med påskharar som motiv och strök en en duk med vårmotiv för att sätta på kaffebordet. Matchande tabletter har jag också, så medan jag var igång, strök jag dem med. Det är inte ofta jag står och stryker kl.22 på fredagskvällarna måste jag säga. Mamma is back. Full force! 🙂

De där nyheterna…

…javisst är de deprimerande! Eftersom jag varit hemma från jobbet i två dagar och spenderat en stor del av de senaste 48 eller så timmarna i vågrät ställning i sängen, så har jag haft extra tid att slöa på datorn och nätet. Bloggat har jag liksom inte haft energi till, men läst har jag gjort.
Imorse började jag dagen, efter att barnen hade åkt iväg till sina respektive skolor, med att läsa världsnyheterna. Numera är det så lätt att få tag på dem. Några klickar runt hit och dit på nätet och där har man dem.Då jag först hade flyttat var det väldigt lätt att få tag på inrikesnyheterna, men för att få höra/se ngt från den stora omvärlden var det bara att snällt vänta tills TV nyheterna på kvällen kl.17.30.

Tillbaka till de där deprimerande världsnyheterna då, som jag klickade mig ram till så hastigt och lustigt imorse. Mina tankar går naturligtvis först och främst till alla de oskyldiga passagerare som fick sätta livet till för att en ung, tysk andrepilot hade en jobbig dag, eller vad som nu kunde ha tänkats flugit in i skallen på honom just före han beslöt att han skulle ta livet av sig och ta alla medpassagerare med sig i denna enorma krasch! Tänk om det va ngt så dumt som att flickvännen gjorde slut den morgonen innan han lyfte? Eller tyckte han bara att hela världen var emot honom, så därför behövde alla dessa andra människor lida för hans skull?! Så svårt att ens tänka på! En olycka är en sak, men nu har allting vänt och blivit en kriminal undersökning och ävenom experterna lyckas ta reda på vad som hände, så kommer det i alla fal alltid att vara 150 människor som fick, helt oskyldigt sätta livet till, för att denna andrepilot hade en jobbig dag. Inte klokt!

Vidare läste jag om allt som pågår i Syrien, Yemen, Israel osv, osv. USA skall hjälpa till här, USA skall hjälpa till där. Vissa av länderna vill ha hjälp, andra vill inte och medan USA skjuter ner olika mål som ISIS har, så får amerikanska FBI hålla utkik efter terror dåd här på den här kontinenten. Folk lider så det inte är klokt i Syrien och det skickas hjälpsändningar från när och fjärran, men det verkar bara en droppe i havet och kommer verkligen hjälpen fram?
Folk lider överallt, i Ukraina pågår det krig och Putin försvinner och nekar blankt att han har ngt som helst att göra med allt som händer i Donetsk med omnejd, fast hela västvärlden är helt på det klara med att han minsann står bakom stödet för rebellerna.

I Afrika markerades förra veckan att det har gått ett år sedan Ebolaepidemin började och visserligen är sjukdomen nästan utrotad för den här gången, men tänk så många som drabbades och strök med.

Här i USA slog otäcka orkaner ner i flera delstater ner förra natten och jag fick ett SMS av makens kusin där hon berättade att en hade slagit ner alldeles nära hennes syster, men systern med familj var helt ok.

Efter allt detta behövde jag ngt mera lättläst, så jag läste om superstjärnan och sångerskan Celine Dion som tagit ett uppehåll i sina framträdanden för att agera mor och hustru, speciellt hustru då åt sin cancersjuka make. Han har nu drabbats av cancer för tredje gången, har helt tappat rösten och får mat via slang pga av operationerna som gjorts i hans strup, berättar det. Celine Dion säger i artikeln att det är henens man som vill att hon skall återgå till musiken och henens första framträdande kommer att vara i slutet på augusti i Las Vegas, där hon har uppträtt de här senaste åren. Jag har alltid drömt att få åka på en konsert med henne. Vilken röst den damen har! Och nu bara led jag med henne efter att jag hade läst nyheterna imorse också…

Alltså, denna andra dag hemma började verkligen inte på bästa sätt. Vad skall man göra för att inte bli helt deprimerad alltså? Kanske det vore bäst att bara skippa nyheterna helt och hållet?

Jag bestämde mig för att ta del av de lokala nyheterna istället. Det var inte mycket bättre där. Sökandet efter en 10 årig pojke som försvann för över en vecka sedan från en av förorterna här nära, fortsätter och har inte gett några resultat. Pappan var den som först ringde polisen och var inte misstänkt. Sedan några dagar senare blev han misstänkt i fallet, men nu säger han själv att han inte har ngt som helst med sin sons försvinnande att göra. Huj! Ikväll, i skrivande stund, letar man fortfarande runt, i och längs med Mississippi floden. Det är mörkt och kallt ute, några minusgrader och man kan ju bara tänka sig hur rädd denna 10 åring måste vara, om han faktiskt fortfarande lever.

Så, att läsa lokalnyheterna hjälpte inte mycket precis. Kanske man bara borde strunta i nyheterna helt och hållet och bara leva i sin egen lilla bubbla, men det kan ju inte vara helt bra det heller, eller…?

Tre kilogram på två dagar…

… är verkligen lite väl snabbt! Ävenom jag vill  gå ner de där 10 extra kilona, så tyckte jag att de senaste dagarnas tempo var lite väl mycket. Anledningen till denna snabba, ofrivilliga bantning var maginfluensa, eller som vi säger hemma i Jakobstad, ‘magafari’.

När man jobbar med barn är det lätt hänt att man ådrar sig denna åkomma. En gång per år åtminstone. Föräldrarna kan ju hålla bort sina barn från dagis och de gör de ju visserligen, men, men… Eftersom smittorisken är störst INNAN de insjuknar, så vet ju inte föräldrarna om vad som pågår heller!

Så, nu efter två och en halv dag nästan raklång i sängen, börjar jag komma igen och maten börjar smaka igen. Dock har inte krafterna riktigt kommit tillbaka ännu, men långsamt men säkert skall de nog återvända de också. Imorgon, fredag väntar jobbet igen och det skall jag nog klara av. Och klaga kan jag ju inte, för efter morgondagens avklarade pass väntar en veckas ledighet i form av vårlovet! 🙂