Tänk att jag glömde…!

image

Jag stod vid disken på jobbet och gick igenom pappersarbete. Plötsligt kände jag att ngn stod och tittade på mig. Ni vet den där känslan som man kan få fast man inte ens ser personen i fråga.

Jag tittade up och där stod han, min friare som en av mina  arbetskamarater kallade honom! Jodå, visst var det maken och i handen höll han blombuketten ovan. Jag, som i regel inte tycker om att dra uppmärksamhet till mig, kände hur kinderna blev eldröda och på samma gång blev jag varm i hela kroppen.

Min friare sade:

– Happy anniversary!

Varpå mina kinder blev, om möjligt, ännu rödare! Jag hade nämligen GLÖMT! Alltså, jag är normalt inte den som glömmer, men föklaringen ligger nog i det att vi faktiskt har två bröllopsdagar!

Vi gifte oss nämligen första gången på vintern år 1995. En liten, privat ceremoni där Makens föräldrar var våra enda vittnen. Jag ändrade mitt efternamn, men bar ingen vigselring ännu. Det var inte många som visste att vi hade gift oss.

Anledningen till denna tidiga ceremoni ( vårt datum för det riktiga bröllopet var i början på juli samma år.) var mitt visum höll på att gå ut och jag behövde påbörja pappersarbetet för mitt uppehållstillstånd. Fast, man kan inte få uppehållstillstånd i USA och man inte är gift med en amerikansk medborgare. ( vanligtvis i alla fall. Med Trumpen vid rodret verkar allt detta barka åt skogen, men det tar vi en annan gång.)

Alltsaå, sagt och gjort. Vi gifte oss den 28.2 1995 den första gången, men det var verkligen ingen höjdare till bröllop! Riktigt bröllop med släkt och vänner från båda sidorna skedde sedan i juli samma år och DET kändes  och är vår riktiga bröllopsdag.

Fast, jag måste ju nog säga att det hela kändes en aning snopet igår, att Maken kom ihåg och jag glömde! Och blommorna? Ja, de doftar helt otroligt underbart!

Ung brud...
Ung brud…

 

Annonser

5 reaktioner på ”Tänk att jag glömde…!

  1. En sådan vacker bukett!
    Och jag blir alltid så glad av att läsa att vissa äktenskap håller länge ❤
    Det hade jag velat om vårt också – vi gifte oss 1998 och han lämnade mig 2014. Men allt blir inte som man tänkt sig och i dag försöker jag tänka, det finns en mening med allt, och livet kan bli bra ändå.
    Hoppas er kärlek håller livet ut.
    Kram!

    Gilla

    1. Tack! Ja, du har rätt ibland blir inte livet alls som man tänkt sig! Om ngn hade berätta åt mig som ung att jag skulle bosätta mig i USA och lämna mitt kära Jakobstad, skulle jag säkert ha skrattat den personen rakt i ansiktet!

      Gilla

    2. Tack! Ja, ibland blir inte livet som vi tänkt oss. Hade ngn sagt åt mig att jag skulle bosätta mig i USA och leva mitt liv i en storstad, skulle jag nog ha tappat hakan!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s