Språngmarsch i kylan

Jag stod i tvättstugan och vek kläder när Maken kom och frågade mig om jag ville gå ut och gå en sväng i kylan. Vi inleder nämligen vecka nummer 2 med riktigt gammaldags iskyla och dagens hösgsta temperature var lite bättre än igpr, -18. Igår, nyårsafton, blev det som varmast runt -20. Alltså, det går mycket långsamt åt rätt håll, men med allt detta innesittande får man ju rätt lätt myror i baken och Maken tyckte vi kunde gå ut på en liten promenad.

Sagt och gjort. Vi klädde på oss, lade kopplet på stora hunden eftersom hon har en ordentligt tjock  björnpäls  och begav oss iväg.

Llånga vandringar hade vi ju nog inte tänkt oss, men trodde att vi skulle klara lite längre än 15 minuter. Dock hade vi inte räknat med den iskalla vinden ovanpå den redan iskalla luften och en hund, som bara efter tio minuter började lyfta på tassarna och se ganska stelbent ut. Svansen höll hon ännu högt och verkade trivas som fisken i vattnet, men hon har ju förstås ingen aning om att hon kan  förfrysa tassarna på de iskalla cementtrottoarerna heller.

Trots kölden var det skönt att komma ut och gå en liten stund och sträcka på benen efter all god nyårs och julmat.

Den första skolveckan för barnen lär skall fortsätta i samma anda, men vi väntar ivrigt in helgen då värmebölja har utlovats… -4 kommer att kännas som strandväder på söndagen!

Solen går ner bakom hustaken vid 16 tiden nu i början av året….

Annonser

His and hers

Jag tycker om vitt vin, Maken rött. Nästa varje kväll tar vi ETT glas vin tillsammans. Jo, ni läste rätt, nästan varje kväll, men vi tömmer inte flaskor, utan vi tar varsitt glas vin. Det är gott och avslappnande och mera än ett glas vin behöver jag inte. Fast, som sagt Maken vill gärna ha rött och jag föredrar vitt.  Då ser det ofta ut som på bilden ovan från gårdagskvällens vinval.

Ikväll, måndag, råkar vi båda ha ett glas vitt framför oss när vi sitter här vid våra repektive datorer. Det är sgs natt och ute blåser hösten in. Med iskalla vindar och de, för årstiden, så ovanligt varma temperaturerna faller snabbt ner till minusstrecket eller strax över. Det mera normala för slutet i oktober. Det blir nog varmare jackor, mössor och vantar som gäller imorgon vid busshållplatsen vid 07.30 tiden.

Vackert så, det är oktober! Ha en trevlig tisdag gott folk! Jag skall avsluta mitt vinglas och sedan knyta mig medan ni börjar dagen där hemma på andra sidan Potten. God natt!

Som en filmstjärna…

… Ja, så kände jag mig verkligen när jag fyllde år i måndags! Tusen tack för alla hälsningar via WhatsApp, Messenger, mejl, Instagram etc. Helt otroligt!

Och nu är jag då ett år äldre igen, hela 44 närmare bestämt… Även går ju inte långsamt precis…

Jag har drabbats lite av bloggtorka sedan vi kom tillbaka hit till den västra sidan av Potten. Den brukar gå över ganska snabbt, nog, men ännu har jag svårt att få ner ngt på skärmen…

Jag återkommer nog så småningom… kanke redan imorgon, man vet aldrig…!

Jag fick vackra rosor av maken…
Och en efterlängtad klocka…
Lunch på tu man hand hann vi  också med… 
Helt fantastiskt goda räkor…

 

Tänk att jag glömde…!

image

Jag stod vid disken på jobbet och gick igenom pappersarbete. Plötsligt kände jag att ngn stod och tittade på mig. Ni vet den där känslan som man kan få fast man inte ens ser personen i fråga.

Jag tittade up och där stod han, min friare som en av mina  arbetskamarater kallade honom! Jodå, visst var det maken och i handen höll han blombuketten ovan. Jag, som i regel inte tycker om att dra uppmärksamhet till mig, kände hur kinderna blev eldröda och på samma gång blev jag varm i hela kroppen.

Min friare sade:

– Happy anniversary!

Varpå mina kinder blev, om möjligt, ännu rödare! Jag hade nämligen GLÖMT! Alltså, jag är normalt inte den som glömmer, men föklaringen ligger nog i det att vi faktiskt har två bröllopsdagar!

Vi gifte oss nämligen första gången på vintern år 1995. En liten, privat ceremoni där Makens föräldrar var våra enda vittnen. Jag ändrade mitt efternamn, men bar ingen vigselring ännu. Det var inte många som visste att vi hade gift oss.

Anledningen till denna tidiga ceremoni ( vårt datum för det riktiga bröllopet var i början på juli samma år.) var mitt visum höll på att gå ut och jag behövde påbörja pappersarbetet för mitt uppehållstillstånd. Fast, man kan inte få uppehållstillstånd i USA och man inte är gift med en amerikansk medborgare. ( vanligtvis i alla fall. Med Trumpen vid rodret verkar allt detta barka åt skogen, men det tar vi en annan gång.)

Alltsaå, sagt och gjort. Vi gifte oss den 28.2 1995 den första gången, men det var verkligen ingen höjdare till bröllop! Riktigt bröllop med släkt och vänner från båda sidorna skedde sedan i juli samma år och DET kändes  och är vår riktiga bröllopsdag.

Fast, jag måste ju nog säga att det hela kändes en aning snopet igår, att Maken kom ihåg och jag glömde! Och blommorna? Ja, de doftar helt otroligt underbart!

Ung brud...
Ung brud…

 

Vardagslyx

– Ett uppvärmt hem när det är -20 grader ute. Tankarna går till alla hemlösa  som hukar under broarna  för att komma undan den brutala blåsten runtom  i Tvillingstäderna…

– Teknikens under! Meddelanden från min faster under arbetsdagen om en gemensam släkting som har det kämpig på hemmafronten i Finland.

– Ett underbart jobb som jag trivs med.

– Fungerande tvättmaskin och torktumlare

-Friska, välmående barn.

-En omtänksam Make

– Ett glas vin, ett tänt ljus och lugn och ro….

image

 

Bröllopsgåvan

image

Den kom med i kappsäcken på den där gamla goda tiden när man fick resa med nästan vad som helst i kappsäckarna. Bröllopsgåvan till Maken och mig när vi gifte oss här på andra sidan Potten en väldigt varm sommardag på 1995. Ända sedan den där första julen som gifta, för 21 år sedan har vi hängt upp  dem. Tro, hopp och kärlek, hängda i våra olika hem som vi haft genom åren.

I början när vi hängde dem drabbades jag av enorm hemlängtan. Trots att jag trivdes här, fick jag sådan hemlängtan att det nästan fysiskt gjorde ont!

Numera har jag kommit över den där våldsamma hemlängtan. Säkert för att jag  och Maken har skapat egna traditioner och nu har egna barn. Numera känner jag endast varm glädje när vi hänger dessa fina symboler och tankarna går hemåt till Jakobstad och släkt och vänner där och på andra håll i Europa.

I år går också tankarna til fina mommo som gick bort i september efter ett långt och fint liv. Första julen utan henne firas i år där hemma av mina anhöriga. Kommer att kännas annorlunda.

Då jag och mina syskon bodde hemma bjöds det alltid på julkaffe med dopp på juldagen hemma hos mommo ( mormor). Och det var inte bara en och två sorters småbröd, utan alltid flera olika förstås och man ombads  att ta av allt, helst flera gånger. Eftersom min mommo hade fem barn och alla hade familjer, så besöktes mommo i omgångar på juldagen. Henes lägenhet på äldre dagar var inte särkilt stor och det blev fort trångt med alla kusiner och syskon. Fast sådan var hon mommo/fammo min. Ville alla väl och måna om alla….

Dessa fina julsymboler hoppas jag föra vidare till mina  egna barn någon gång. Man vet ju aldrig hur det blir med dem när det kommer till denna finlandssvenska/amerikanska uppfostran. Förhoppningsvis kommer de att uppskatta och fira på båda sätten när de blir vuxna och har sina egna familjer…

Tänk vad en bröllopsgåva kan föra med sig!

 

46

image

Maken  fyller idag. En helt vanlig torsdag. Det är svårt att klämma in firandet mellan simlektioner, harplektioner,  och jobbtider för Dottern, så det blev inte så hävt ikväll, men Maken verkade nöjd i alla fall.

Köpistårta och några små presenter, det blev allt.  Dock verkade han som sagt nöjd ändå och det är ju faktiskt huvudsaken. Grattis kära Make, 46 år idag!