Det doftar jul!

Denna ljuvliga hyacint har spruckit ut i dagarna, tillsamans med tre andra som Maken köpte åt mig i en blomkorg med olika vårlökar nerplanterade. Härligt att tjuvstarta lite med våren inomhus, för även om det är begynnande vår ute, så har vi verkligen inga hyacinter i blom ännu i rabatten utanför vårt hem.

Dock tykte barnen att det var så lustigt när jag gick fram till blomkorgen  i eftermiddags och utropade just att dessa hyacinter doftar jul! Och för oss som har vuxit upp på det Österbottniska Plattlandet är ju hyacinten just det, en julblomma och  runt juletider har så gott som alla  flera hyacinter i sina hem som doftar så otroligt underbart!

Dock är de inte julblommor här på andra sidan Potten, utan mera vår och påskblommor, så jag får allt  snällt vänta med att känna den ljuvliga hyaintdoften till våren. Om jag inte driver upp mina egna hyacinter, som jag gjorde hösten 2015 förstås…

Konversation i bilen

Har filmen Troll kommit ut på bio hemma ännu? Ifall att den har och ni har sett den, så vet ni att i den används flera fina sånger från 80 talet. Bland annat sången Total Eclipse of The Heart med sångerskan Bonnie Tyler och sången Hello med Lionel Ritchie. Det är andra artister som sjunger sångerna i filmen i en nyare tappning och version, men efter att Lillasyster hade sett filmen, visade jag henne de ursprungliga artisterna på YouTube.

Sedan dess har vi faktiskt köpt ett samlaralbum om och med just Lionel Ritchie och ikväll när vi körde hem från danslektionen och lyssnade på Dancing on the ceiling av och med Lionel Ritchie, gick konversationen något i stil med:

– Du är nog säkert den enda i din klass som lyssnar på Lionel Ricthie i din klass!

– So?

– Du tror inte att dina klasskamrater tycker du är lite rolig?

– I can listen to whatever music I like and if my friends have a problem with it, that is their problem, not mine!

Och rätt hade hon ju! Tala om att denna mamma fick svar på tal! 😉

Grupparbete år 2017

Då jag var ung, på stenåldern enligt mina barn, hade vi ibland grupparbeten i skolan. Vi fick ofta jobba under lektionerna på grupparbetet, pulpeterna skuffades ihop under lektionerna och pennorna och häftena togs fram och det skrevs febrilt medan vi genomgick tjocka luntor för att få tag på information. Dock var ju detta  detta Som sagt på stenåldern…

Imorogn, torsdag har Dottern och två andra klasskamrater föredrag under sin historielektion. Ikväll har det jobbats på detta föredrag. Dock inte riktigt på samma sätt som jag och mina klasskamrater jobbade! Det var nämligen så att Dottern och kompisarna befann sig på tre olika håll, i tre olika hem, ganska långt från varndra faktiskt. De ringde upp varandra på sina mobiler, hade volymen uppskruvad på högtalarna så att de alla kunde höra varandra och så hade de sina datorer  öppna och skrev på samma sidor och suddar ut och lägger till medan det diskuterades  vilt! Precis samma slags grupparbeten och gruppdiskussioner  som vi höll på med i skolan, Dock i en mycket modernare tappning!

Hoppas nu bara att föredraget går bra  imorgon och att grupparbetet var lönsamt ikväll…

Inte riktigt VM redo…

image

Man tycker ju att vi som är bosatta här i norra USA och har snö och kallt precis som ni har hemma i Norden, borde ha uppfostrat våra barn till skidåkare av alla de slag. På längden, på bredden, på höjden och nerför backar, men icke. Åkt skridskor  har vi gjort de seanste fem vintrarna eller så, men det här med att skida är ett sådant företag här i Tvilllingstäderna. Inte alls lika lyxigt som då jag var barn. Mamma tog fram våra overaller, kokade kaffe som hälldes på termos, skalade apelsiner och matsäcken packades. Ibland följde också en eller annan kakbit eller ett småbröd med. Skidorna vallades av skidkunnig far och sedan gick vi över gatan till skidspåret och åkte iväg under vackra söndagseftermiddagar.

Här skall det åkas till ett spår och eftersom vi inte har skidutrustning skall den hyras. Vilket i och förs sig är rätt lyxigt när man inte vet om detta är en sport man trivs med, men huj, vilka priser de täcks ta!

Och egentligen var det inte längdskidåkning vi skulle prova på, den var  ‘inner tubes’ som barnen hade velat åka. Vi skulle alltså till pulkbacken!

image

Eftersom den lediga jullovsonsdagen bjöd på ngn minusgrad och strålande sol, var vi inte de enda som hade tänkt åka i backarna denna dag. Det formligen kryllade av folk och när vi kom fanns det inga stora gummiringarna kvar att åka på! Alla var uthyrda och man gav ut numror till de som var villiga att vänta på sin tur.

Det ville inte barnens göra och så blev det att hyra skidutrustning och pröva på denna sport istället.

Fast jag åkte mycket skidor  som barn, har jag inte skidat nästan alls sedan flytten hit pch det märktes verkligen! Jag föll inte i backarna, tack och lov, men oj, oj OJ vad rostig jag var!  Dessutom behövde ju den rostiga mamman visa sina nybörjarbarn  hur det går till när man åker  dessa skidor!

Att hela skidspåret började med en lång backe hjälpte ju inte percis, men efter denna djärva början, var det bara för alla att komma upp på fötterna igen och börja staka sig fram då. Jag tror att barnen var lite överraskade hur pass mycket svårare det är än vad det ser ut att vara. Elljusspåret var 4,5 km långt, vilket faktiskt var längre än vad jag trodde att det var, för igenom kom vi ju!

Lillasyster var duktig och kämpade  på, fast hon föll en hel del. Dock klarade hon sig utmärkt i nedförsbackarna efter att jag hde visat henne hur hon skulle böja sig framåt och hålla sig mjuk i knäna och stavarna bakåt. Uppförsbackar var däremot en hel del svårare och två ggr blev det att hon helt enkelt tog av sig skidorna och gick uppför vid kanten.

Hur de äldre två klarade sig vet jag faktiskt inte riktigt. De åkte snabbare än Lillasyster och mig och när vi träffades efter avslutat varv, verkade de rätt nöjda. Dock tror jag att Storasyster var nöjd av en helt annan orsak. Hon hade nämligen tappat sin mobil  ur jackfickan i skidspåret och hade sökt rätt länge efter den! Till slut gick hon in till uthyrningen och frågade om ngn hade sett den. Till all lycka hade ngn lämnat in den och Dottern fick den tack och lov tillbaka! Inte undra på att denna Dotter var nöjd!

Så, ja, så här summa summarum, är vi lång ifrån redo för ngt VM i längdskidåkning, men roligt att vara ute och prova på, var det verkligen!

Bröllopsgåvan

image

Den kom med i kappsäcken på den där gamla goda tiden när man fick resa med nästan vad som helst i kappsäckarna. Bröllopsgåvan till Maken och mig när vi gifte oss här på andra sidan Potten en väldigt varm sommardag på 1995. Ända sedan den där första julen som gifta, för 21 år sedan har vi hängt upp  dem. Tro, hopp och kärlek, hängda i våra olika hem som vi haft genom åren.

I början när vi hängde dem drabbades jag av enorm hemlängtan. Trots att jag trivdes här, fick jag sådan hemlängtan att det nästan fysiskt gjorde ont!

Numera har jag kommit över den där våldsamma hemlängtan. Säkert för att jag  och Maken har skapat egna traditioner och nu har egna barn. Numera känner jag endast varm glädje när vi hänger dessa fina symboler och tankarna går hemåt till Jakobstad och släkt och vänner där och på andra håll i Europa.

I år går också tankarna til fina mommo som gick bort i september efter ett långt och fint liv. Första julen utan henne firas i år där hemma av mina anhöriga. Kommer att kännas annorlunda.

Då jag och mina syskon bodde hemma bjöds det alltid på julkaffe med dopp på juldagen hemma hos mommo ( mormor). Och det var inte bara en och två sorters småbröd, utan alltid flera olika förstås och man ombads  att ta av allt, helst flera gånger. Eftersom min mommo hade fem barn och alla hade familjer, så besöktes mommo i omgångar på juldagen. Henes lägenhet på äldre dagar var inte särkilt stor och det blev fort trångt med alla kusiner och syskon. Fast sådan var hon mommo/fammo min. Ville alla väl och måna om alla….

Dessa fina julsymboler hoppas jag föra vidare till mina  egna barn någon gång. Man vet ju aldrig hur det blir med dem när det kommer till denna finlandssvenska/amerikanska uppfostran. Förhoppningsvis kommer de att uppskatta och fira på båda sätten när de blir vuxna och har sina egna familjer…

Tänk vad en bröllopsgåva kan föra med sig!

 

A suburban no no

Jo, här på andra sidan Potten dyrkas inte solen på samma sätt som den gör där hemma i Norden. Säkert för att sommaren är längre och defnitivt varmare på alla sätt och vis. Kvavare och fuktigare. Semestrar på fyra och fem veckor existerar inte heller, vilket säkert gör sitt det också. Sommaren är för många helt enkelt bara en annan årstid.

Jag har liksom  kommit bort från det där med att bara  ligga och sola, så gör man liksom inte här. Amerikanerna är ett blygt folk, som inte gärna visar nakenhet och klär sig inte i bikini, om man då inte befinner sig på stranden eller vid simbassängen förstås.  Runt huset i stan är det kläder som gäller.Shorts, t skjortor, linnen, ja, men inte bikinin. Och absolut så viker man inte ut sin lekamen i en solstol så där på verandan bara, men idag, inspirerad av SysterYsters besök för några veckor sedan, bröt jag alla förortsregler så det stod härliga till!

Jag böt nämligen om till min bikini, som faktiskt var långt nergrävd i lådan, tog fram det gamla, slitna strandlakanet som användes flitigt när barnen var små och stegade till verket. Satte min goda bok uner armen, satte solgalsögon på näsan och så bar det av till verandan. Solkrämen smordes på och så gällde det då att solbada i en timme innan det var så dags att börja med matlagningen för kvällen.

image

Vad skönt det var! Och avkopplande! Till all lycka  blåste det en härligt torr bris, nästan vind, så det blev inte för hett i solen, som det lätt  kan bli. Dock var det svårt att hålla reda på alla grejer så att de inte blåste bort!

Jag bestämde mig för att ta igen skadan och bli till soldyrkare igen och bryta mot förortsreglerna på nytt. Kanske  till och med skaffa mig en försiktig solbränna.  Vilken rebell jag blivit på äldre dar…! 😉

 

Tenniskväll

image

Jag är urdålig på sporten, men älskar den.  Tennis alltså! När jag var ung tog jag tennislektioner  hemma i Jakobstad i den nybyggda tennishallen nära där vi bodde. Jag var verkligen urdålig och självförtroendet fick sig en ordentlig stöt när kamraterna var så mycket bättre än jag. Fast en sak lärde jag mig och det var att serva! Takterna sitter i änu dessutom. Det märkte jag ikväll nu när Sonen och jag cyklade iväg till den närliggande parken och spelande en timme.

På förmiddagen bar det iväg till sportaffären för att inhandla tennisracketar och bollar eftersom tennislägret börjar inkommande måndag för Sonen. Han hade så roligt under gympalektionerna  i skolan i våras när eleverna lärde sig spela tennis, så han bad att få ta tennislektioner under sommarlovet. Sagt och gjort. Det blir fyra veckor med tennislektioner med början inkommande måndag alltså.

Fast vi behövde ju då åka och testa dessa nya racketar, eller mailor som vi säger hemma i Jakobstad. Det vsiade sig att  Sonen och jag hade hur kul som helst. Han är lika dålig som jag är. Eller kanske jag är lika bra som han? Detta kanske låter fult av en mamma att säga, men jag menar inget illa. Med träning kommer han nog att bli mycket bättre än jag är, natruligtvis. Dock kommer nog inte min ungdomsdröm  att uppfyllas om att bli  tennisproffs som dåtidens Mats Wilander och Stefan Edberg. Nåja, nåja, en trevlig timme hade Sonen och jag där på tennisbanan och det låter som om det blir nya tag imorgon på förmiddagen innan jag behöver åka och handla lite mat och innan solen gassar oss upp till plus trettio igen.

Det tennispasset ser jag fem emot, för ja menar, ävenom jag inte slår bollen så där väldigt ofta och låter den studsa två ggr istället för en, är det ju ändå ett mycket vettig sätt att motionera, eller hur?!