Throwback night

När vi har   ‘Throwback  night på Zumba så innebär detta att vår instruktör använder en äldre spellista från den som vi normalt dansar till och det gäller att komma ihåg dessa rutiner från flera månader bakåt. Ibland är det svårt, beroende på hur många månader det har gått sedan sången och rutinen användes och ibland lättare förstås om rutinen och sången är nyare och de är följaktligen lättare att komma ihåg.

Nu har jag INTE filmat mig själv udner favoritlåtarna ikväll, nej, kära läsare, SÅ roligt skall vi inte ha, men jag sökte upp sången på YouTube istället.

Varsågoda! Språket är portugisiska.

 

Annonser

Ett tyst rop på hjälp, som ingen hör

Hon simmar varenda dag vid gymet. Långa, plågsamma, tunga tag i vattnet, men huvdet ner mot ytan.  I simdräkt och simmössa glider hon fram, nästan som en levande död. Ett skelett som lever. Bara lyfter huvudet och andas när hon behöver. Hon simmar länge och långt och som sagt, långsamt. Det finns inte mycket kraft kvar i kroppen efter en bra stund på löpbandet före. Hon springer inte, det tvivlar jag på att hennes utmärglade kropp ger henne energi till, men hon går, i förvånansvärt rask takt ändå. Gissar att hon också har satt upp  löpbandet på backe för att få lite mera motstånd.

På löpbandet har hon på sig säckiga kläder. vanligen blåa, hellånga joggingbyxor och en lång, vit, tröja, som täcker  hela hennes  överkropp.

Det är liv och rörelse runtomkring henne, men hon existerar endast i sin egen värld. Hälsar inte på ngn, ler inte, fokuserar på den dagliga träningen, som håller på att ta död på henne. Det pratas och skrattas och ungdomarna på simlaget tränar hårt de också, men i friskare, starkare kroppar. Kroppar som får tillräckligt med näring, som pga att de växer och utvecklas hela tiden, ibland är smalare och ibland lite tjockare. Normala kroppar om skall tjäna dem hela livet ut.

Ingen verkar märka det levande skelettet i simbassängen. Jag har säkert sett henne tusen ggr vid det här laget och ikväll frågade jag äntligen en bekant om inget kunde  göras, om ingen kan hjälpa denna kvinna, som så tydligt lider av anorexi och desperat behöver få hjälp.

Jag lutar mig neråt mot  en bekant kvinnan och viskar i hennes öra:

– Do you know  anything  about the lady swimming here every night? Do you know who she is or if she is receiveing any help?

Varpå mobilen tas fram av den bekanta kvinnan, ser lite förstrött på skärmen, surfar lite medan hon tänkte på sitt svar.Till slut kläcker hon ur sig:

-No, I don’t know who she is, but I guess she is suffering from a medical condition…

Jag svarade helt chockat:

– Yes, it’s called anorexia and she will not be around much longer! isn’t there anyone we can talk to to get some help for her?!

Varpå den bekanta kvinnan helt ignorerar mig och fortsätter att surfa på mobilen. Pratet och ståhejet fortsätter runtomkring mig medan jag tittar ut till simabssängen och den undernärda kvinnan igen. Nog är det ju märkligt ändå att här har vi en medmänniska, som helt klart behöver hjälp på alla sätt och vis, och ingen verkar bry sig nämnvärt, utan fortsätter att surfa på sina mobiler, prata och skratta sinsemellan och låtsas som om ingenting pågår…

Jag kände mig ledsen och illa till mods och gick upp till omklädningsrummet för att duscha och byta om efter mitt Zumbapass…

An oldie, but goodie…

Av flera olika anledningar har jag inte kommit  mig till min lektion i Zumba under de senaste två veckorna. Men, men… I lördags var det dags igen ochch  min grupp fick dansa till denna sång. Vi lärde oss den för ett bra tag sedan och sedan dess har min instruktör ersatt den med annat, men i lördags fanns den alltså med igen! Härligt!

Let’s get loud!

 

 

 

Ingrepp

Jag har inte haft ngn blogglust på ett tag. Detta beror nog på ett ingrepp som gjordes i förra veckan. Planerat dock, men ack så smärtsamt det blev. En smärre operation, javisst och nu skall man då tillbaka till sitt normala jag. Tagit mycket längre än beräknat, inte alls så enkelt som jag hoppats och imorgon, måndag väntar Zumba igen… Som jag hamnar att skippa pga att smärtan ännu är för hög.

Jovisst, kommer jag igen, det har gått långt framåt redan, men är man otålig så är man…!

Bara att fortsätta på den långsamma vägen och vara tacksam för att jag  har hälsan och inte behöver känna sig på detta viset för jämnan….

 

Prom- Hollywood nights

I lördags hölls då skolbalen, eller Prom som den kallas. Det var Dotterns första år att få vara med eftersom hon går tredje året i high School, eller gymnsiet. Prom ordnas för de elever som går tredje och fjärde året i gymnasiet. Om man vill gå de tidigare åren, måste man bli tillfrågad av en elev som går i de högre klasserna.

Dottern och hennes flickvänner hade inga dejter alls, utan åkte tillsammans till  Prom. När jag berättade detta åt en av mina arbetskamarater, som själv har barn som är i yngre trettio årsåldern, blev hon rätt så bestört. Att ungdomar nuförtiden åker i stora grupper till denna skolbal är helt emot traditionen tyckte hon och var inte säker på om hon tyckte om detta nymoderna eller inte!

Denna skolbal är en institution i detta landet och hålls i sgs alla high schools. Traditioner skall inte brytas och att gå i grupper till denna formella tillställning är ju helt fel!

Hur som haver. På bilden ovan ser ni Dottern i sin nya, blåa klänning tillsammans med sina kompisar. Bilden togs ute i regent hos den ena kompisen där de gjorde sig klara  och de fick skynda att få fotona tagna  medan det småduggande ett tag. De hann just och just få de bilder de ville ha innan himlen öppnade sig igen och det ösregnade!

En kompis till en av flickorna var av det manliga könet och han fick njuta hela kvälen av att uppmärksammas av detta Flikcgång. Nåja njö och njöt… han var tydligen väldigt trevlig, men Dottern berättade senare att han var ett år ynge än flickorna och  enligt henne, väldigt barnslig!

Roligt hade alla haft det i alla fall! Efter fotografering och middag hemma hos en av kompisarna, körde en av mammorna  hela gänget till en stor sportarena Downtown Minneapilis där denna jättelika bal för två tusen elever skulle hållas. Maken hade lovat agera chaufför vid 23 tiden när flickorna med pojkamrat skulle hämtas hem igen.

Det hade varit en helt fantastisk kväll! Musiken var högljudd och bra som sig bör, plockmaten läcker och den alkoholfria skumpan väldigt god och det hade dansats, pratats och skrattats. Lite sämre hade det gått för en vän till en av vännerna som hade fått skjutsa hem sitt sällskap pga att detta sällskap hade bestämt sig att börja med lite partaj hemma och hållit på med droger! Körde höga hela vägen till Downtown och lyckades komma in till balen, trots tillståndet och visste sedan varken ut eller in. Dotterns kompis skjutsade hem kompisarna igen, tack och lov! Det var verkligen  smart av henne, att köra hög på motorvägarna inne i Minneapolis är ju inte det snillrikaste precis…! Att ens hålla på med droger är ju helt galet dumt, men tack och lov var det inte Dottern och henns gäng!

Förutom detta, hade ungdomarna haft en helt förträfflig kväll och festligheterna fortsatte efter balen. Maken skjutsade nämligen ungdomarna till en av kompisarna igen och där blev det skvaller, prat och filmer till långt in på småtimmarna! Så kanske det inte var så dumt att åka till skolbalen med ett gång kompisar i alla fall…?!

Status quo

Tacka vet jag en helt vanlig kväll utan dramatik från vare sig sociala medier eller på ngt annat sätt!

Barnen var tillbaka i skolan idag efter vårlovet och Maken tillbaka på jobb. Själv hade jag vanligt måndagsledigt och imorgon är jag tillbaka på jobbet igen. Helt OK faktiskt! Skall bli riktigt roligt att träffa mina arbetskamrater igen. Vi är ett litet gäng, endast sex stycken eftersom vårt dagis är så  litet och endast öppet på deltid, men trivs ihop, det gör vi!

Hur gick det då för Dottern och kompisen hennes som mådde så dåligt? Jo, jag kan meddela att flickan med föräldrar fick besök av polisen igår kväll efter att Dottern ringt dem och det hela slutade ju då med att hon blev inlagd på sjukhuset eftersom hon ville ta livet av sig och såg ingen annan utväg.

Maken skrev ett mejl till en av Dotterns  lärare redan igår kväll och han fick svar mycket snabbt av henne. Dotterns kompis var inte i skolan idag, och lär inte vara där på hela veckan eftersom hon fortfarande befinner sig på den psykiatriska avdelningen på sjukhuset. Kompisen skrev till och med ett SMS åt Dottern och tackade henne för att hon faktiskt hade ringt till polisen och ville hjälpa, även om hon var minst sagt arg på Dottern igår kväll. ( Dottern bad polisen om att få vara anonym, och polisen lyssnade ju till detta förstås, men en gemensam kompis skvallrade efter att Dottern berättat att hon var den som ringde till polisen…!)

Så, det var en väldigt jobbig situation, som hittills reder ut sig på bästa sätt.  Flickan blir omhändertagen av professionella läkare och skötare som vet vad detta handlar om och förhoppningsvis får hon bra mediciner som hjälper henne ur denna grymma depression. Det har redan förekommit tre självmord i Dotterns skola detta läsår, det behövs verkligen inga flera!

Jag återkommer nog om det händer mera…

Hemma med sjukt barn

Och när man hamnar att ta en dag ledigt från jobbet pga av hängig och dålig nioåring, då kan det se ut så här på bordet. Det blev lite lek i eftermiddags med leksakerna Shopkins och Littlest Pet shop, favoriterna just nu. Roligt hade vi och det var riktigt mysigt att sitta och leka mitt på efterniddagen, fast Lillasyster egentligen borde ha varit i skolan  och jag på jobbet.

Hon bev sjuk igår kväll. I ngt märkligt som inte riktigt gick att sätta fingret på. Huvudet värkte, det gjorde ont i magen och hon kände sig allmänt hängig  med frossa.Dock hade hon ingen feber, så Maken och jag täntke att det  säkert skulle bli skoldag idag.

Fast eftersom hon kände sig likadan då hon vaknade imorse, blev det hemmadag  istället och det visade sig vara ett bra beslut. Lillasyster låg i sängen och slappade hela förmiddagen  och hade ingen som helst lust att stiga upp. Hon hade fortsättnignsvis ingen feber, men kroppen värkte och hon hade varmt den ena sekunden och frös den nästa.

Vid lunchdags orkade hon upp, eller rättare sagt hennes hungriga mage tvingade henne ur sängen. Efter lite intagen näring, verkade hon en aning bättre och steg faktiskt upp. Då lämnade jag tvätten ett tag och så satte vi oss ner och lekte istället…

Nu sover hon sött och skolan väntar imorgon. Ibland behöver vi nog alla en vilodag tror jag och den här gången sade hennes kropp till på skarpen!