Efter kvällspromenad i hettan…

… blev det en skål med iskallt vatten för trötta, flämtande hundar och sedan, som pricket över i:et, varsin skål med hundglass! Jo, i detta möjligheternas land säljs ngt som faktiskt kallas hundglass! Egentligen är detta inte alls som det som vi kallar för glass, utan det är egentligen frusna vitaminer bra för hundar, smaksatta med, i detta fallet, jordnötssmör. Men det var kallt, och gott och eftersom den evinnerliga luftfuktigheten vägrar gå ner, så tog Lillasyster och jag hundarna på kvällspromenad kl.19.45  på kvällen. Solen stod lågt på himlen och skulle snart till att börja gå ner bakom grannhusen, men trots detta var luften ännu kvav och full med tropisk fuktighet.

Vi var alla rejält trötta och svettiga efter den två och en halv km långa promenaden. Efter att vi hade sett till att hundarna var omskötta, blev det till att ta en iskall dusch för att ngt så när känna sig som människa igen.

Om vi nu kunde få in lite torrare vindar norrifrån… Please Canada?

Annonser

Intimt och trevligt

Vi blev inte ens tjugo personer som lyssnade på Lillasyster idag på eftermiddagen, men kanske det var bra det ändå som första solokonsert. Jag hade bjudit ett femtiotal  personer, men somrarna är inte ngn tid då folk sitter hemma precis. Alla möjliga resor görs förstås och om det inte reses, så är det annat som upptar familjers tid på sommarhelgerna.

Trots den lilla publiken, eller kanske till och med pga den lilla publiken, gjorde Lillasyster mycet bra ifrån sig under sin allra första harpkonsert. Eller åtminstone hennes först SOLOkonsert. Hon spelade välövat igenom hela boken utantill, vilket är hur Suzuki metoden utövas. Suzukielever, inom alla möjliga instrument, lär sig traktera sina  instrument på gehör först och sedan lär de sig spela efter skriven musik. Nu kan ju Lillasyster redan läsa musik, eftersom hennes första instrument var piano och henens lärare i detta instrument, undervisade enligt den mera traditionella metoden.

Det enda som gick lite fel idag under konserten, var att Lillasyster helt glömde bort att spela en sång! Och hon glömde den så rejält, att hennes lärare sedan frågade henne efteråt varför hon inte spelade de och Lillasyster visste inte ens om att hon hade helt glömt bort den!  Det var ganska lustigt och Lillasyster såg bara häpen ut!

Nu har hon denna första solokonsert  bakom sig och får gå vidare med sina studier i harpmusikens underbara värld! Bok/häfte nummer två är redan påbörjad och jag gissar att nästa solokonsert efter avslutad bok blir om ca. Ett år.  Vi får se…

Kaffebordet innan alla lådor och burkar öppnades. Nåja, kaffe, och kaffe, det serverade vi inget, men de hembakta kakorna, bananbrödet blåbärspajen och frukten lät sig väl smaka och allt gick åt som smör i solen. Det är roligt att baka när det uppskattas!

Det har gått några år….

…Sedan vi sade: ‘I do!’ Åt varandra! Hela 23 år har det gått idag, söndagen den 8.7 sedan han blev min och jag blev hans. En hel del har hänt också.Maken har gått igenom och slutat den krävande läkarutbildningen och har faktiskt specialiserat  sig inom tre olika områden: inre medicin, barnpraktik och sist, men inte minst anestesi. Tre barn har kommit till världen och de är nu alla stora, med Lillasyster som är yngst och har hunnit bli tio år. Äldsta Dottern flyger sin kos om två månader, då vi flyttar henne till högskolan fem timmar bort och sedan börjar Sonen i gymnasiet i höst. Om fyra år är det hans tur att se om vingarna bär…

Livet har gått upp och det har gått ner. Ingen kan väl gå igenom ett liv utan motstånd och svårigheter och det är bara att traggla sig igenom. Ofta kommer man ju ut bättre på andra sidan det tunga  och för oss har hittills så varit fallet.

Rynkorna är många flera än för 23 år sedan, kilona likaså, men så är det bara och så är livet. Det är bara att hänga  med och vara tacksam för att jag har en livskamrat som tycker om att hänga med mig på livets berg och dalbana. Det är det inte alla förunnat… Grattis till oss!

Den 8.7 1995. Då det begav sig…

Hjälp! Hon flyr landet…igen!

Nja, riktigt SÅ illa är det väl ändå inte, men i skrivande stund sitter äldsta Dottern på planet till London- igen! Andra gången i hennes unga liv som det bär av på en gruppresa til Europa. För två år sedan handlade det om en skolutflykt (!)  efter avlustades studier i världshistoria. Då börjades det också i London  och flera länder besöktes på endast nio dagar.

Denna resa kommer också att börja i London. Dottern reser, tillsammans med ca.200 andra elever och läarare från hela delstaten på en körturne genom stora delar av Europa de kommande 16 dagarna. Hon och flera andra elever från hennes gymnasium, valdes för ett år sedan från de olika körerna utav lärarna.

Dottern, som älskar att resa och har varit med om sådant här förut, ville så gärna åka att vi bestämde oss för att låta henne. Vi kompromissade och betalade för resan  så länge hon såg till att samla ihop pengar att spendera under resan.

Sagt och gjort, det var lätt överenskommet och under det senaste skolåret jobbade Dottern två kvällar i veckan och sparade ihop så mycket hon kunde. Det blev verkligen en nätt liten summa, speciellt om man tänker på att hon endast arbetade två kvällar i veckan och nu är hon då alltså på väg!

Resan började alltså idag, fredag, efter fyra intensiva och långa dagar i övandets tecken, där alla elever samlades för att lära sig hela 18 sånger, som kommer att uppträdas under flera konserter under resan. Bl.a ges en konsert i London, en i Italien, två i Österrike osv.

Resan börjar alltså i London, sedan fortsätter den till Paris, Österrike, Lichtenstein, Schweiz, Italien och Tyskland och sedan landar hon hemma i Tvillingstäderna igen på natten den 21.7.

Det blir verligen en intensiv upplevelse, men säkert också en väldigt berikande sådan också. Det skall bli roligt att höra hennes berättelser  när vi träffas om två veckor igen!

I tisdags, efter fyra dagars intensivt övande, gavs en konsert för familjerna. Dottern är lätt att urskilja i bakre raden i sin gröna t skjorta. både elever och lärare medverkar i den 200 manna kören och jag behöver väl knappast påpeka att det lät fantastiskt!

Storbandsorkestern som också reser, men ger sina egna konserter, är också handplockad och består av elever från hela delstaten- vet faktiskt inte hur många elever som deltar, men de hade också övat och jobbat hårt och var väldigt duktiga på att spela. Bland annat uppfördes ett Disney medley som verkligen var kanon!

Lycka till på färden för både kören och storbandet får jag önska!

Ett riktigt smörgåsbord…

Ni som följer mina skriverier, kommer kanske ihåg att Maken, på min begäran, hängde upp ett fågelbräde i våras?

Sedan dess har vi lagt till ett till sådant, med tistelfrön för den nordamerikanska guldfinken, som har visat sig omåttligt populärt! ( till höger på fotot)

Bilden ovan tog Maken förra helgen när jag just hade fyllt på fågelbrädet ( igen!) och sparvarna lät sig väl smaka…!

På tumis i fem dagar

Andleingen till tystnaden på denna blogg i nästan två veckor är inte att jag på ngt sätt tappat skrivlusten. Åh nej kära vänner! Dock har tiden inte  riktigt räckt till…

Men,  nu verkar sommarvadagen lugna ner sig lite och det finns tid att sitta vid  tangenterna igen.

Efter att vi hade kommit hem från familjeveckan  i Wisconsin Dells, packade maken och jag  om kappsäcken  och styrde kosan österut, helt på tumis!

Vi planerade denna resa i våras, när det stod klart att barnen alls skulle ha annat på gång den sista veckan i juni och nu skulle det då faktiskt bli av!

Under vårt nästan 23 åriga äktenskap har vi alltid rest med barnen och aldrig gjort ngt sådant här. Att åka någonstans på tumis!

Men förra veckan blev det alltså av och flyget tog oss österut till delstaten Maine!

Maine ligger på östkusten och är allra högst upp, längst norrut och angränsar till Kanada. Staden Portland som vi flög till är mycket mindre än Tvillingstäderna, mysig och ligger dessutom nästan på samma breddgrad som Tvillingstäderna.

Eftersom Portland är en sådan liten stad , måste vi flyga via New York City och La Guardia flygfältet. Inte att rekommendera, måste jag säga. La Guradia är smutsigt, behöver uppdateras och maten är dyr. Eler vad sägs om varsin smörgås och yoghurt för maken och mig medan vi väntade på vårt plan som skulle ta oss till Portland och vi betalade 50 USD!

Till Portland kom vi i all fall, sent på måndagskvällen och körde med GPS:en på mobilen till hotellet och sgs slocknade så fort vi tagit in på vårt rum!

Den första riktiga dagen i Portland ägnades först åt en god lunch på en restaurangbåt i hamnen:

Och sedan blev det seglats på en skonare från 1912! Och hör och häpna, jag fick knaggla mig fram på min minsta sagt rostiga finska eftersom vi också träffade på ett par från Kemi!!

Följande dag blev det flytt till det oerhört fina, lilla stället  Boothbay Harbor. Cirka en timme norrut  från Portland.

Maine är känt för två saker: blåbär och sin hummer!

Redan den första kvällen i Boothbay Harbor fick vi prova på hummer i en god sås…. Majschipsen till vänster i bilden doppades i såsen. Mmmmm, så gott!

Efter den utsökta maten, fisk, gick vi ner till bryggan och Maken hittade en ny, inte så liten kompis…

Följande dag tog vi en tur till sjöss med båt och ca.150 andra turister. Vi åkte till the Cabbage Island. Båtfärden räckte en timme på gungande, skvalpande vågor och gissa vem som njöt i fulla drag…  jodå,  yours truly!

Maten som vi bjöds på ser ni ovan… Allting var rökt, potatis, hummer, majs, ägg, lök och musslor. Nu kan jag inte säga att jag var sådär riktigt förtjust i maten, men däremot var det en väldigt trevligutflykt ändå!

Följande dag, onsdag, körde vi tillbaka till Portland i hällregn. Vädergudarna hade spått regn och rätt fick de verkligen. Det hällregande och vi körde tilbaka till det första hotellet som vi hade bott på.

Vad gör man på semstern då det hällregnar efter att man checkat in på hotell? Jo, man går på bio!

Incredibles 2 visade sig vara lika bra som den fösta, som kom ut för hela 14 år sedan! Vart tar tiden i vägen egentligen?

Sista dagen, fredagen, då jag slog upp mina blågrå, visade sig vara lika oerhört vacker och varm som tidigare i veckan. Torsdagens hällregn var som bortblåst och vi beslöt oss för att åka till en fyr- ngt annat som Maine är känt för.

Portland Head Lighthouse öppnades i januari 1791 och är fortfarande en fungerande  fyr. Uppdateringar har förstås skett och alting sköts nu digitalt och med datorer, men skepp, färjor och båtar som styr in i hamnen, rättar sig fortfarande efter denna fina fyr. Vackert, eller hur?

På den fem dagarna vi var borta hemifrån, såg vi mycket fint och nytt. njöt av vädret och varandras sällskap och kom fram till en sak: detta gör vi om!