Flowers for the lady

Maken ringde på dörrklockan hema hos sina  föräldrar för att överraska sin mamma. Han hade nämligen inhandlat en rosbuske åt henne, precis samma rosbuske som vi hade hittat igår kväll när jag åkte med henne för att se på rosbuskar. Dock hade vi lämnat växthuset tomhänta ( vad gäller rosbuskar åtminstone.)  eftersom hon inte kunde bestämma sig om hon ville ha denna sort eller inte plus att hon ville diskutera med sin man, Makens pappa, först.

När vi betalade för det som jag hadei inhandlat, frågade jag flickan i kassan, hur länge vi kunde vänta ännu innan det skulle bli för sent för plantering av rosor. Flickan rekommenderade att vi inte väntade längre än två veckor, rosor vill ha det relativt svalt när de skall börja om på nytt på nytt ställe. Hon informerade oss okså om att affären inte skulle komma att ha flera rosbuskar än de som de hade fått in. När sortimentet var slut, så var det bara att vänta tills nästa år eller uppsöka annan affär, som troligen skulle ha samma dilemma.

Alltså, slog Maken slag i saken och åkte till växthuset efter jobbet, köpte rosbusken och överraskade sin mamma ikväll. Gladare mamma och Svärmor fick man leta efter!

Restaurang Överraskning!

Dottern satt barnvakt till sena timmen igår kväll och var inte i säng förrän vid midnattsnåret. Varpå hon försov sig för gudstjänstbesök i morse. Mor i huset var inte rikigt nöjd och skojade om att Dottern kunde ha en sjurätters lunch klar för resten av familjen när vi kom hem.

Hon tog mig på allvar! Vi kom hem till en riktigt god lunch  där det bjöds på förrätt, varmrätt och efterrätt om man så önskade!

Kanske mor i huset borde bli upprörd lite oftare…?!

Hört på BBC

När jag kör hem från jobbet på eftermiddagarna lyssnar jag oftast på världsnyheterna från BBC. Bra information och bra med nyheter från alla hörn av världen och inte bara det lokala som vi vanligen får här mitt i landet.

Idag var det dock extra intressant och skrämmande  ( nåja, världsnyheterna är ju just nu väldigt skrämmande med alla möjliga och omöjliga politiska kriser och situationer…! Syrien, USA coh  Nordkorea, valet i Frakrike, Afghanistan etc.) Ett reportage sändes nämligen om den arktiska Ryska armén som håller övningar och träningar 50 engelska mil från den finsk-ryska gränsen i norr. De tränar inför kommande eventuella krig/konflikter  om oljan och gasen som finns under det arktiska havet och som, enligt reportaget snart kommer att kunna nås pga de smältande isbergen! ( Dock existerar ju inte växthuseffekten enligt Trump och hans administration… Ha, ha haaaa!)

Enligt uppgifterna som BBC uppgav i alla fall. Fast samtidigt är det ju också så sorgligt att vi snart kommer att kunna nå den guldgruva som finns där under med fossila bränslen, pga av att vi har använt för stora mängder av samma vara!! Helt galet alltså!

Har ni hört talas om detta tränande och upprustande där hemma? Det verkar som om hela världen upprustar just nu, inte nedrustar, som de verkligen borde göra istället.

Usch, det är otäckt!

Status quo

Tacka vet jag en helt vanlig kväll utan dramatik från vare sig sociala medier eller på ngt annat sätt!

Barnen var tillbaka i skolan idag efter vårlovet och Maken tillbaka på jobb. Själv hade jag vanligt måndagsledigt och imorgon är jag tillbaka på jobbet igen. Helt OK faktiskt! Skall bli riktigt roligt att träffa mina arbetskamrater igen. Vi är ett litet gäng, endast sex stycken eftersom vårt dagis är så  litet och endast öppet på deltid, men trivs ihop, det gör vi!

Hur gick det då för Dottern och kompisen hennes som mådde så dåligt? Jo, jag kan meddela att flickan med föräldrar fick besök av polisen igår kväll efter att Dottern ringt dem och det hela slutade ju då med att hon blev inlagd på sjukhuset eftersom hon ville ta livet av sig och såg ingen annan utväg.

Maken skrev ett mejl till en av Dotterns  lärare redan igår kväll och han fick svar mycket snabbt av henne. Dotterns kompis var inte i skolan idag, och lär inte vara där på hela veckan eftersom hon fortfarande befinner sig på den psykiatriska avdelningen på sjukhuset. Kompisen skrev till och med ett SMS åt Dottern och tackade henne för att hon faktiskt hade ringt till polisen och ville hjälpa, även om hon var minst sagt arg på Dottern igår kväll. ( Dottern bad polisen om att få vara anonym, och polisen lyssnade ju till detta förstås, men en gemensam kompis skvallrade efter att Dottern berättat att hon var den som ringde till polisen…!)

Så, det var en väldigt jobbig situation, som hittills reder ut sig på bästa sätt.  Flickan blir omhändertagen av professionella läkare och skötare som vet vad detta handlar om och förhoppningsvis får hon bra mediciner som hjälper henne ur denna grymma depression. Det har redan förekommit tre självmord i Dotterns skola detta läsår, det behövs verkligen inga flera!

Jag återkommer nog om det händer mera…

Slöar…

Nyss hemkommen från jobbet sitter jag här och slöar. Formligen stirrar rakt fram på min skärmoch njuter av den relativa hemmatystnaden jämfört med alla ljud på jobbet idag.

Att jobba med småbarn är skojigt, verkligen. Jag och min kollega har hand om barnen som är  i åldrarna 33 månader till 5 år och för det mesta har vi hur kul som helst. Med blandade åldrar ger det alla möjliga intressanta situationer och barnen är på olika stadier i utecklingen.

Men, idag var det en sådan där dag på jobbet då jag mycket hellre skulle ha vairt hemma i min egen lugna vrå. Det var en känslosam dag med gräl, skrik, bit i fingret ( inte mitt tack och lov!)  osv.

Ibland har vi ju förstås sådana dagar och det är helt naturligt, men just nu njuter  jag av min egen hemmavrå och mina egna, så mycket äldre barn. Lillasyster vilar uppe på sitt rum med lite skärmtid hon också och äldsta Dottern sitter vid pianot och klinkar och tar ut en sång. Ljud, javisst, men SÅ mycket bättre än gråt och skrik och gräl!

Nya jobbartag  imorgon, men det det är LÅNGT dit ännu…!

Hemma med sjukt barn

Och när man hamnar att ta en dag ledigt från jobbet pga av hängig och dålig nioåring, då kan det se ut så här på bordet. Det blev lite lek i eftermiddags med leksakerna Shopkins och Littlest Pet shop, favoriterna just nu. Roligt hade vi och det var riktigt mysigt att sitta och leka mitt på efterniddagen, fast Lillasyster egentligen borde ha varit i skolan  och jag på jobbet.

Hon bev sjuk igår kväll. I ngt märkligt som inte riktigt gick att sätta fingret på. Huvudet värkte, det gjorde ont i magen och hon kände sig allmänt hängig  med frossa.Dock hade hon ingen feber, så Maken och jag täntke att det  säkert skulle bli skoldag idag.

Fast eftersom hon kände sig likadan då hon vaknade imorse, blev det hemmadag  istället och det visade sig vara ett bra beslut. Lillasyster låg i sängen och slappade hela förmiddagen  och hade ingen som helst lust att stiga upp. Hon hade fortsättnignsvis ingen feber, men kroppen värkte och hon hade varmt den ena sekunden och frös den nästa.

Vid lunchdags orkade hon upp, eller rättare sagt hennes hungriga mage tvingade henne ur sängen. Efter lite intagen näring, verkade hon en aning bättre och steg faktiskt upp. Då lämnade jag tvätten ett tag och så satte vi oss ner och lekte istället…

Nu sover hon sött och skolan väntar imorgon. Ibland behöver vi nog alla en vilodag tror jag och den här gången sade hennes kropp till på skarpen!

Tänk att jag glömde…!

image

Jag stod vid disken på jobbet och gick igenom pappersarbete. Plötsligt kände jag att ngn stod och tittade på mig. Ni vet den där känslan som man kan få fast man inte ens ser personen i fråga.

Jag tittade up och där stod han, min friare som en av mina  arbetskamarater kallade honom! Jodå, visst var det maken och i handen höll han blombuketten ovan. Jag, som i regel inte tycker om att dra uppmärksamhet till mig, kände hur kinderna blev eldröda och på samma gång blev jag varm i hela kroppen.

Min friare sade:

– Happy anniversary!

Varpå mina kinder blev, om möjligt, ännu rödare! Jag hade nämligen GLÖMT! Alltså, jag är normalt inte den som glömmer, men föklaringen ligger nog i det att vi faktiskt har två bröllopsdagar!

Vi gifte oss nämligen första gången på vintern år 1995. En liten, privat ceremoni där Makens föräldrar var våra enda vittnen. Jag ändrade mitt efternamn, men bar ingen vigselring ännu. Det var inte många som visste att vi hade gift oss.

Anledningen till denna tidiga ceremoni ( vårt datum för det riktiga bröllopet var i början på juli samma år.) var mitt visum höll på att gå ut och jag behövde påbörja pappersarbetet för mitt uppehållstillstånd. Fast, man kan inte få uppehållstillstånd i USA och man inte är gift med en amerikansk medborgare. ( vanligtvis i alla fall. Med Trumpen vid rodret verkar allt detta barka åt skogen, men det tar vi en annan gång.)

Alltsaå, sagt och gjort. Vi gifte oss den 28.2 1995 den första gången, men det var verkligen ingen höjdare till bröllop! Riktigt bröllop med släkt och vänner från båda sidorna skedde sedan i juli samma år och DET kändes  och är vår riktiga bröllopsdag.

Fast, jag måste ju nog säga att det hela kändes en aning snopet igår, att Maken kom ihåg och jag glömde! Och blommorna? Ja, de doftar helt otroligt underbart!

Ung brud...
Ung brud…