Den tredje nyckeln…

…. till hotellet där vi bodde hittade jag just. Förra helgen när vi befann oss i Arizona och checkade in till hotellet, fick vi tre kortnycklar.

Endast några timmar senare hade vi endast två kvar. Vi sökte över allt. Gick igenom hela rummet, sängarna, barnens grejer m.m. Ingen nyckel.

För ngn timme sedan sökte jag i min handväska efter kontanter åt Dottern. Kontanter hittades och likaså nyckeln! I MIN väska!

Ha! Och jag som skyllde på alla andra och tittade aldrig igenom MINA grejer…

Så kan det gå…! 🤔😜

Annonser

Kalasat klart

Popcorn över sgs hela bordet, tomma koppar och omkring kastade sugrör. En enda röra efter kalaset som gick av stapeln igår, söndag. Elva flickor blev det totalt och precis som flickkalas skall vara, så var det enormt högljudda timmar.

Roligt hade de dock! Det lektes olika lekar, det skrattades, åt tårta, busades, sprang och jagades och lektes ännu mera lekar. Sonen var en alldeles utmärkt lekledare och Maken hjälpte till han också. Dottern skötte om hundarna, eftersom en av gästerna var rädd för hundar. Då fick hundarna befinna sig med Dottern i hennes  rum under kalaset.

Lillasyster, som just nu är helt inne i åldern där hon är fascinerad av enhörningar, hade planerat att temat för kalaset skulle vara just, enhörningar.

Tårtan var egenhändigt bakad och dekorerad av Storasyster och naturligtvis var den också en enhörning:

Tio ljus tändes och en nöjd och glad Lillasyster fick blåsa ut…

Gästerna åt tårta med god apptit och efter detta var det  dags att gå ut i garaget.. Där hade Maken riggat upp en s.k  piñata som var fylld med godis. Vet inte riktigt varifrån denna  tradition kommer, gissar på Mexiko, men det är i alla fall en rolig tradition.

Denna figur gjord av papper, ofta köpt och finns i alla möjliga och omöjliga figurer, fylls på förhand med godis. Sedan tejpas luckan fast och piñatan hängs upp.

Målet för gästerna är sedan att slå sänder denna figur och få ut godiset. Men man får inte titta och man måste ha ögonvbindel för att inte fuska. Någon slags pinne att slå med och så turas  man om.

På bilden ovan är det Lillasyster som försöker göra hål på den så att godiset skall falla ut. Hon lyckades inte, en annan kompis lyckades, men det tog länge, runt 30 minuter faktiskt. Roligt hade flickorna, det skrattades och skrek, och så här såg det ut när allting, inklusive godiset föll till golvet:

Alla kastade sig till golvet för att försöka få tag i så mycket godis som möjligt. Maken och jag såg till att alla gästerna hade godis att sätta i sina godispåsar att ta med sig hem.

Efter att gästerna hade åkt satt Lillasyster och tittade på alla sina nya, fina presenter och leksaker. Hon var så nöjd och glad över sitt kalas och tackade både Maken och mig flera ggr om. Detta värmde förstås  en mors hjärta.

Och nu är det ett helt år till nästa gång…!

Jamen, heja kapitalismen!

VARNING:  Ni får ursäkta ni som bryr er det minsta om USAs politk, men här kommer ett till inlägg om den heta debatten om skjutvapen…

Jag hör ofta på nyheterna då jag är ute och kör. Till eller från jobbet, kör barnen till deras aktiviteter, väntar på dem utanför olika ställen där de har utövat sina aktiviteter och fritidsintressen osv. Alltså en helt typisk amerikansk mamma som skjutsar och för och hämtar hit och dit med bil. Avstånden  här i förorterna är stora och och man skall från punkt A till punkt B behändigast, så körs det bil.

Då passar det bra med nyheter. Igår, onsdag, brakade det till ordentligt på nyhetsfronten när två av de största affärskedjorna i landet meddelade att de inte längre kommer att sälja automatiska gevär, eller egentligen är de ju maskingevär, men det skall  vi ju helst  inte nämna, eller hur?  Vidare kommer samma kedjor att kräva att kunderna som vill köpa skjutvapen måste vara 21 år eller äldre och kräver förstås legitimation.

Detta kanske inte låter som så stora åtgärder, men jag tycker faktiskt att detta är fantastiskt och steg helt i rätt riktning! Medan politikerna i Washington DC bråkar och träts och kan inte enas om än det ena och än det andra och Trumpen försöker få ngt till stånd, alltid lika idiotisk som han är, så tar affärskedjorna tag i saken och kommer med rappa beslut! Bra gjort! Säkert inte tillräckligt, men det är absout ett steg i rätt riktning och jag lyfte på hatten och rungade ett ordentlig YES till den tysta bilen som säkert undrade om den annars så tysts och väluppförda chauffören tappat fattningen en smula…?!

Detta är en början. Kanske en liten början, men ändå en början och vi får ju se om de där babblande och bråkande och oeniga politikerna i huvudstaden får ngt till stånd så småningom…

De små, men ändå så stora gesterna

Min goda väninnna skickade ett SMS åt mig förra helgen med anledning av min Svägerskas bortgång. Hon ville koka middag åt oss en kväll den här veckan. Inte för att jag är så nedtyngd av sorg att jag inte kan koka mat, men för att hon ville göra ngt konkret och hjälpa till på sitt sätt i sorgen. Visa medmänsklighet.

Vi bestämde att torsdagen skulle passa bra och efter att jag kom hem efter jobbet  i torsdags kom hon hem till oss med en sallad, en kyckling och grönsakspaj och hembakta kakor! Stora kramar och ett värmande kort medföljde.

Gesten var rörande, maten var utsökt och det var inte långt till tårarna… igen!

Igår, fredag, just före jag skulle åka till mattaffärern, började hundarna  skälla som galningar. Jag ignorerade dem först eftersom jag inte hade hört dörrklockan  efterosm jag befann mig på övre våningen, men eftersom de fortsatte att skälla, gick jag ner en trappa för att kolla vad saken gällde. Där stod blomsterbudet med ett stort paket i handen. Jag föste undan skällande hundar och tog emot och packade upp en fantastiskt vacker bukett. Kollade och dubbelkollade och hittade ett kort. Makens arbetskamrater stod bakom den fina gesten och igen kom tårarna vällande.

E38AB86A-5C15-4685-99AE-22E096977610

Dessa gester är på ett sätt så små, men ändå så stora och meningsfylld kärlek och omtanke. De värmer och det känns bra. Min Svägerska var en fin människa. Hon gick bort för sex dagar sedan. Sådant här tar tid…

Hon vann!

Blogglusten har inte infunnit sig alls de senaste  veckorna. Vår familj har gått igenom en rätt tung tid och då händer det ofta att skrivlusten försvinner.

Min fina Svägerska vann sin kamp mot brsötacncern i söndags. Ja, hon gick bort och det låter kanske lite knasigt att säga att hon vann, men enligt mig vann hon helt klart.

Hon hade kämpat mot denna fruktansvärda sjukdom i hela nio år, uppfostrat tre barn och tagit hand om hus och hem på samma gång som hon fått otaliga behandlingar, mått fruktansvärt dåligt pga nämnda behandlingar, varit in och ut på sjukhus och blivit röntgad och petad på i alla vinklar och vrår. Sällan klagat, varit glad och positiv och gjort allt för sin familj. Speciellt efter att cancern kom tillbaka efter tre år och hade då spritt sig till skelettet.

Gav hon upp, lade sig ner i en hög på golvet och grät stora tårar och tyckte synd om sig själv? Besviken blev hon ju, likaså alla vi andra runtomkring henne, men hon tog genast tag i saken och började med nya behandlingar… Dessa gav henne hela sex och ett halvt år till!

Därav titeln till detta inlägg. Hon vann mot cancern med hästlängder! Hon fortsatte att sköta om sin kropp med hälsosam mat och mycket motion så långt det bara gick och in i det sista. Hon var varm, positiv, hade en otroligt härlig humor, älsakde våra barn och var en fantastisk faster till dem. Hon älsakde sin man och sina barn utöver allt annat och såg altid till att de hade det behövde. Hennes hem var alltid vackert inrett och hon tillredde fantastiskt goda middagar åt sin familj.  Kort och gott, hon gav dem och oss kvarlevande allt hon förmådde  medan hon var här på jorden.

I söndags fick himlen en ny ängel. En varm och godhjärtad ängel, som inte längre behöver lida av alla plågor som cancern förde med sig. Vi som blev kvar här, sörjer och saknar henne, inte minst hennes man och barn….

Until we meet again…❤️💕😢

Ett tyst rop på hjälp, som ingen hör

Hon simmar varenda dag vid gymet. Långa, plågsamma, tunga tag i vattnet, men huvdet ner mot ytan.  I simdräkt och simmössa glider hon fram, nästan som en levande död. Ett skelett som lever. Bara lyfter huvudet och andas när hon behöver. Hon simmar länge och långt och som sagt, långsamt. Det finns inte mycket kraft kvar i kroppen efter en bra stund på löpbandet före. Hon springer inte, det tvivlar jag på att hennes utmärglade kropp ger henne energi till, men hon går, i förvånansvärt rask takt ändå. Gissar att hon också har satt upp  löpbandet på backe för att få lite mera motstånd.

På löpbandet har hon på sig säckiga kläder. vanligen blåa, hellånga joggingbyxor och en lång, vit, tröja, som täcker  hela hennes  överkropp.

Det är liv och rörelse runtomkring henne, men hon existerar endast i sin egen värld. Hälsar inte på ngn, ler inte, fokuserar på den dagliga träningen, som håller på att ta död på henne. Det pratas och skrattas och ungdomarna på simlaget tränar hårt de också, men i friskare, starkare kroppar. Kroppar som får tillräckligt med näring, som pga att de växer och utvecklas hela tiden, ibland är smalare och ibland lite tjockare. Normala kroppar om skall tjäna dem hela livet ut.

Ingen verkar märka det levande skelettet i simbassängen. Jag har säkert sett henne tusen ggr vid det här laget och ikväll frågade jag äntligen en bekant om inget kunde  göras, om ingen kan hjälpa denna kvinna, som så tydligt lider av anorexi och desperat behöver få hjälp.

Jag lutar mig neråt mot  en bekant kvinnan och viskar i hennes öra:

– Do you know  anything  about the lady swimming here every night? Do you know who she is or if she is receiveing any help?

Varpå mobilen tas fram av den bekanta kvinnan, ser lite förstrött på skärmen, surfar lite medan hon tänkte på sitt svar.Till slut kläcker hon ur sig:

-No, I don’t know who she is, but I guess she is suffering from a medical condition…

Jag svarade helt chockat:

– Yes, it’s called anorexia and she will not be around much longer! isn’t there anyone we can talk to to get some help for her?!

Varpå den bekanta kvinnan helt ignorerar mig och fortsätter att surfa på mobilen. Pratet och ståhejet fortsätter runtomkring mig medan jag tittar ut till simabssängen och den undernärda kvinnan igen. Nog är det ju märkligt ändå att här har vi en medmänniska, som helt klart behöver hjälp på alla sätt och vis, och ingen verkar bry sig nämnvärt, utan fortsätter att surfa på sina mobiler, prata och skratta sinsemellan och låtsas som om ingenting pågår…

Jag kände mig ledsen och illa till mods och gick upp till omklädningsrummet för att duscha och byta om efter mitt Zumbapass…

Pepparkaksbak!

Jo, vi lever! Jo, vi förbereder oss inför julen och livet knallar på precis som hos er kära läsare!

För en tid sedan bakade vi pepparkakor och hela familjen befann sig i köket på en och samma gång. Jag, som normalt får i nerverna om någon annan än jag huserar i köket, hade alltså hela familjen i köket på pepparkaksbak och det var, hör och häpna, hur roligt som helst!

Och ja, bildbevis från detta pepparkaksbak  skall ni få också!

Pepparkakorna radades upp på plåten…

Sonen trivdes i köket!

Liksom Lillasyster…

…och storasyster!

Trevligt hade vi, pepparkakorna blev goda och idag, onsdag, har barnen klarat av sin sista skoldag och med början imorgon har de jullov fram tll den 2.1! Ljuvligt och välförtjänta är de av sina jullov efter att ha jobbat hårt i skolorna sina under hela höstterminen. 😃