Drömresan

Redan i somras påbörjades planeringen. Lillasyster har nu tagit lektioner i att lära sig spela harpa i ett år och har gått så pass snabbt framåt att den hyrda nybörjarharpan behövdes så småningom bytas ut till ngt bättre instrument. Vi hade såklart hoppats på att hon kunde öva på sitt hyrda instrument lite längre, gärna ett år till, men hennes harplärare menade att  vänta till nästa sommar (2018) var nog det längsta som vi kunde ha Lillsyster traktera detta  hyrda instrument.

Alltså började planeringen. Lillasyster har hittat sitt instrument. Hon älskar att spela, att öva är inget vi behöver tjata på henne om, hon går självmant till harpan dagligen och övar enkelt 30 minuter på rakan utan tjat från oss föräldrar.  Ävenom intresset kanske kommer att svalna, tor vi inte att det kommer att svalna  i det första taget.

Maken kontaktade harpfbariken/butiken Lyon och Healy i Chicago. Om ni som läser detta förstår er på detta vackra instrument, så är Salvi harporna som finns i Europa, egentligen samma märke. Ett av företagen köpte upp det andra för några år sedan och nu tillverkas en del av Salvi harporna i Italien och sedan skickas de till Chicago till Lyon och Healy för att färdigställas här i Mellanvästern  i delstaten i Illinois. ( där Chicago ligger.)

Efter att Maken hade kontaktat damen som sköter om försäljningen av dessa harpor, blev det bestämt att han och Lillasyster skulle åka på en snabbvist till fabriken/butiken i Chicago i oktober.

Eftersom vi inte ville att Lillasyster skulle behöva vänta i evigheter på denna resa, berättade Maken den otroliga nyheten åt henne på torsdagen  före helgen  innan resan skulle se. Hon visste ju förstås att henens lärare ville att hon skulle byta till ett bättre instrument och under lektionerna hade hennes  lärare redan bytt harpa åt henne. ( eleverna har en harpa hemma, men spelar på en annan under lektionerna eftesom det handlar om så stora instrument.)

Så här glad blev hon när hon fick ta del av den otroliga nyheten att hon var på väg till Chicago endast två dagar senare…

(Fotot är suddigt pga att Lillasyster hoppar upp och ner av glädje och spänning!)

Sedan var det endast fredagen och lördagen kvar att packa och se till att Maken och Lillasyster hade allt som de behövde och tidigt på söndagsmorgonen bar det av till flygfältet.

Efter landning i Chicago och efter att Maken och Lillasyster hade kommit fram till hotellet och lämnat bagaget, åkte de på lite sightseeing. Det var en aning komplicerat att ta sig fram, eftersom det råkade vara samma söndag som det sprangs maraton i denna jättelika stad på 8 miljoner invånare!

Fram till den jättelika byggnaden som innehöll alla möjliga slags fiskar och vattendjur kom de  så småningom i alla fall. Bland såg de de en delfin show, som de båda var väldigt förtjusta i.

Efter en riktigt skön och avkopplande kväll på hotellet, med bl.a ett doppp i den lilla hotellbassängen och en god natts sömn, bar det då iväg till Lyon och Healy på måndagsmorgonen.

Damen som Maken hade ordnat besöket med, visade sig vara enromt trevlig och hade valt två mindre harpor för Lillasyster att pröva. De stod ställda i ett privat rum och hon gick ut medan Lillasyster och Maken fick titta och bekanta sig med dessa oerhört ståtliga instrument. Lillasyster satte sig genast ner för att provspela och var förtjust direkt. Vilket ljud! Vilket vackra harpor! Vilken ton!

Hon tyckte om båda harporna som hon fick provspela, men den andra visade sig ett strå vassare  och den valde hon efter en stunds tvekande och lite mera spelande.

Här står hon, nöjd och glad efter att hon har valt sitt instrument!

Nu är det ju inte så lätt att flyga hem en harpa precis! Maken hade på förhand berättat åt Lillasyster att hennes nya instrument inte skulle komma med henne hem på planet, så hon var inte helt förkrossad när hon måste skiljas från sitt nya instrument.

Efter besöket på fabriken var det bara att ta tåget tillbaka till hotellet och efter en snabb lunch, blev det tåg igen, men den här gången tillbaka till flygfältet.

Hem  till förorten kom de måndag kväll till mig och tonåringarna och följande dag väntade skola, precis som vilken annan vardag som helst. Detta var nog bra, för nu började den långa väntan på att en harpa skulle anlända…

Den fraktades hit till Minneapolis och förorten med ett fraktbolag och anlände äntligen i torsdags, två veckor efter att Lillasyster fått ta del av den otroliga nyheten att hon skulle få en alldeles egen harpa!

En förväntansfull Lillasyster ser på när den enorma lådan lastas ur långtradaren…

Lillasyster fick snällt vänta tills Maken kom hem från jobbet på torsdag kväll innan vi började öppna detta enorma paket med sitt dyra innehåll…!

Äntligen kom Maken/pappan hem från jobbet och äntligen kunde vi börja öppna den enorma lådan. På bilden ovan inspekterar Maken och Lillasyster harpan för att förse sig om att den hade klarat transporten i samma skick som den köptes. Jodå, den var enromt bra inpaketerad och allt såg bra ut. Nu var det dags för Maken att stämma harpan åt henne och sedan skulle hon äntligen få provspela…

En enormt glad och lycklig Lillasyster spelade och spelade på sin nya harpa och Maken fick, med jämna mellanrum, stämma den igen. När stränginstrument har nya strängar, förlorar de snabbt stämningen i och med att strängarna ännu är lösa och tänjer lätt på sig. Om ngn vecka eller så kommer strängarna att ha hittat sitt rätta läge och Maken behöver inte stämma fullt så ofta. Och om Lillasyster fortsätter att spela och öva så ofta som hon gör just nu, kommer Maken att få fortsätta stämma denna harpa flera ggr dagligen några dagar till gissar jag!

 

 

 

 

Annonser

Hem kom vi ju…

Så här ser Minnespolis Skyline ut från flyget…!

Det tog 22 timmar från dörr till dörr. Världen har verkligen krympt med hjälp av nätet, men då resan skall göras märks det ju nog hur stort avståndet ändå är. Det är inget litet jordklot vi bor på, även om det ju nog ändå är ganska imponerande att resan Hemhem  österut gick på bara 13 h! Den största anledningen till att hemresan till Minnepaolis tog så länge, var det sju timmar långa uppehållet på Kelfavik, Islands flygfält. Det är inte  alltid så lätt att få alla flyg att stämma och denna gång gick det på detta sättet.

Barnen är så nöjda att vara hemma och  att få sova i sina egna sängar igen. Och det kan  jag ju nog säga att vi vuxna är glada över också. När en resa har varit riktigt bra är det skönt att komma hem igen. Och som alltid när vi är hemma i Jakobstad, är det ju endast JAG som är hemma, alla andra är turister. Fast nu har jag faktiskt bott utomlands längre än vad jag bodde i Jakobstad, så nu börjar jag nog ha turiststatus jag med!

Hur har vi då tillbringat denna dag, den första hemma i förorten? Jo, det har handlats, städats, tvättats en massa kläder, rensats ogräs i trädgårdslandet, vattnats blommor i blomkrukor och sist men inte minst bjudit tacksamma Svärföäldrar på mat.

Nu är klockan snart 22 och eftersom jag varit uppe med tuppen sedan kl.05.00 pga tidsskillnaden igen, så är det hög tid att jag kryper  till kojs. God natt kära läsare!

His and hers!

Idag, torsdag, blev det alltså då en sväng till bokrean. Maken, som råkade få ledig dag idag, kom med och vi fyndade på varsitt håll i bokaffären. Det kan vara farligt att vistas länge i en bokaffär, minsann! Först skulle Maken inte alls komma med, eftersom han tänkte att han nog inte är intresserad av ngt att läsa just nu. Han tänkte gå till en annan affär, men jag bad honom komma med, så då gjorde han det. Vi har ju nämligen en hemresa som kommer hastigt och lustigt emot oss snart  och då kan det vara bra att ha ngt riktigt läsvärt för de långa och många timmarna ombord på flygplanet.

Det blev att vi gick omkring bokhyllorna ett bra tag och läste och begrundade. En del  SMS skrevs mellan oss och barnen i Arkansas också eftersom Maken hittade en bok som både Dottern och Sonen var intresserade av. Vi behövde veta om de hade läst just den boken av den populära ungdomsförfattaren Rick Riordan. Det hade  de tydligen inte och den boken slank ner med uppköpen som skulle med till kassan.

Trots rean, blev nog böckerna lite mera än vad vi hade tänkt oss…. Fast nu har vi ju  då en hel del läsvärt!

His and hers…

Tillbaka i bloggvärlden

Jodå, jag är tillbaka i bloggvärlden med hull och hår. Nåja, det vet jag väl ändå inte, men tillbaka til Minneapolis i Minnesota kom vi i lördags från en riktigt skön vecka i vattenparkerna i Wisconsin Dells. Eller kom vi och kom vi… Det var bara maken och jag som kom hem. Barnen med Makens kusin fortsatte sydvästerut  till hennes hemstat Arkansas och där skall de tillbringa hela denna vecka.

Så här glada var de på morgonen i lördags efter att vi lastat Jeepen full med alla deras grejer! Som ni kanske märker har den kära Kusinen brutet ben också! Ändå kom hon körande de 12 timmarna det tar för att spendera veckan med släkten och sedan åkte barnen alltså iväg med henne hemåt.

Inkommande helg kommer de alltså norrut igen och då trot jag nog både Maken och jag kommer att vara redo att åter  ha lite liv i luckan! Det är inte  klokt hur tyst vårt hem är denna barnfria vecka! Maken är tillbaka på jobb och här går jag själv och vankar med hundarna! Fast, jag kan ju inte helt sticka under stol med att det är riktigt skönt att bara vara och slappa och ta det lugnt också.

Och barnen då, hur har de det? Jo, de njuter! Denna tisdag tillbringas på ett nöjesfält i delstaten Missouri. Nöjesfältet heter Silver Dollar City och barnen, som alla älskar hisnande karuseller, gungor och berg och dalbanor, har hur skoj som helst!

Här har de just landat ner i en bassäng i slutet på en berg och dalbana med vatten!

Och vet ni vad? Här hos oss har det också varit kyligt de senaste dagarna! Inte riktigt så kyligt som jag sett att ni har haft det i Finland, men så bor vi ju längre söderut också. Men då vindarna kommer norrifrån Kanada och dagstemperaturerna inte ens kommer upp till 20 plusgrader, då kan man lugnt säga att det är kyligt hos oss också!

DC summa summarum

– Trafiken här är helgalen! Massor med bilar bussar, fotgängare, brandbilar. Allt i en enda salig röra! Tack och lov att vi inte hyrde bil!

– Mitt i all denna saliga röra som kallas trafik, tutar sirener och gator spärras av för att Trumpen och/eller andra politiker skall igenom i sina svarta bilar med USAs flaggor vajande i fören. Det är polismotorcyklar i fören och bakom och ingen får vara på nära håll för att skydda dessa politiker. Säkerhetspådraget är nästan löjligt. Vi har sett tre sådana händelser och flera helikoptrar med samma mission. Vardagsmat för befolkningen här.

– Kollektivtrafiken är smidig och relativt lätt att använda när man väl kommer in i systemet. Ofta vänliga, trevliga och riktigt roliga chaufförer!

-Livet och att turista i DC är dyrt! Alla måltider  och restauranger är dyra. Det billigaste vi ätit hela veckan var flottiga hamburgare vid  McDonalds, för över $40 USD för hela familjen. Hemma i Minnesota skulle samma skräpmat ha gått på hälften!

– Människorna är vänliga, trevliga och hjälpsamma i DC! Det kryllar av folk, från alla världens hörn. Ibland med flytande engelska, ibland med ordentliga brytningar, som avslöjar att deras liv inte började här. De är inflyttade de också och de hjälper till med att berika befolkningen här. De städar hotellrum, de kör bussar och tåg, de är vänliga och hjälpsamma och de är invandrare i Trumpens vita USA! HA! Ironiskt värre!

– En riktigt trevlig resa. Nu är alla väskorna packade och vi väntar på att åka till flygfältet att ta planet tillbaka nordvästerut och vår lugna, sköna förort.

Vi hörs från Minnesota!

 

Imponerande!

Detta är George Washingtons hem som kallas Mount Vernon och ligger i delstaten Virginia och ungefär 1.5 timmes resa från Washington DC.

George Washington var USAs första president och levde mellan 1732-1799. Han var en utmärkt ryttare och krigade också i landets Revolutionary War.

Idag använde vi oss av den utmärkta kollektiva trafiken, tog två metrotåg och en buss och tog oss till detta intressanta historiska hem. Jag har faktiskt varit här förut, för ungefär 25 år sedan, men barnen hade aldrig varit här.

Vi gick runt på ägorna och avslutade dagen med en guidning, som tyvärr inte alls var så grundlig som jag skulle ha velat. Vädret var utsökt, varmt och vackert och det kryllade av besökare, så guiderna försökte få så många osm möjligt igenom byggnaderna gissar jag. Det var lite synd, det skulle ha varit roligt att få veta mera om denna familjs liv och leverne och hur de underhöll 318 slavar, när de hade som mest!

Ägorna var jättelika och efter att vi hade gått och sett oss omkring en stund, ätit lunch och väntade på vår guidning, gick vi ner till den privata hamnen som också finns på dessa stora ägor. Barnen sitter här och vilar medan de tittar ut över Potomacfloden, som så småningom rinner ut i Atlanten. Det var alldeles stilla och det blev nästan för varmt i solen denna tidiga aprildag.

Nej, detta är inget fängelse. I  kistan till höger vilar Geroge Washington och i kistan till vänster vilar hans fru Martha. Geroge Washington hade blivit erbjuden en begravningsplats inne i Washington DC, men tackade nej och skrev istället i sitt testamente att han ville bli begraven på sina ägor i Virgnia. Han hade till och med skrivit var  på ägorna han ville bli begraven och hur det skulle se ut! Han dog den 14.12 1799 av en infektion i halsen som gjorde att han kvävdes till döds under en och en halv dag! Nuförtiden finns denna sjukdom inte längre, åtminstone inte i Västvärlden eftersom det finns vaccin och antibiotika!

Dena s.k gravsten finns till vänter om gravarna och på den står det vem som ligger begraven i kistorna.

Det blev alltså en mycket intressant dag och detta för mig också till titeln i dagens inlägg- imponerande. Vi har ju alla hört det sägas att USA inte har ngn historia och om landet nu har en, så är den väldigt ung jämfört med Europas. Och det stämmer ju nog, att detta landet är ett väldigt ungt land, men samtidigt har jag tyckt under vår vistelse här i Washington DC med omnejd att den historia som dock finns är välbevarad och väl omhändertagen. Och det är ju klart, så är det ju på sådana här ställen, men samtidigt tycker jag att det är så otroligt bra att landets historia, om än ung, förs vidare till alla och den presenteras med stolthet. Och det tycker jag är bra. Ett land skall vara stolt över sin historia, ävenom nu slaveriet inte precis är ngt att vara stolt över, men alla länder har ju nog det ena, än det andra som svartfläckar dess historia…

Museet som vi besökte idag var inte gratis, men precis alla monument och alla museer inne i Washington DC är gratis och tar  alltså inga inträden. Så att vem som helst, fattig som rik, har möjlighet att ta del av dem, och det tycker jag är så väldigt bra! Om man sedan vill ha souvenirer från de olika gåvobutikerna eller äta lunch inne på museerna, det kostar ju förstås, men på ngt sätt måste det ju komma in pengar också.

Nu har vi endast en och en halv dag kvar  under denna resa, Ännu vet vi inte vad vi hittar på imorgon, torsdag, men ngt lär det bli. Vi  hade tänkt göra ngt utomhus, men nu lovas det konstant regn hela dagen, så vi får se… Återkommer säkert med vad vi hittade på…

Vi kände oss…

…som riktiga lantisar när vi försökte navigera tunnelbanan/metron igår, men nu börjar det löpa lite bättre. Fast vi bor i en relativt stor stad som Minneapolis med St Paul och förorter är ( ca. 3 miljoner inv.) så är det här med kollektiv trafik sgs helt nytt för oss. Och lyxigt! Tänk bara att ha tillgång till alla dessa tåg och bussar när som helst och var som helst! Härligt!

I Minneapolis måste vi förlita oss på bilen och om det är ngt som jag ogillar, ja, nästan avskyr, så är det att köra Downtown Minneapolis.Inte alls min grej! Tänk vad lyxigt det skulle vara att kunna hoppa på tåget och bara följa med!

Barnen, sepciellt Sonen, som alltid älskat alla slags fordon, älskar detta tågande hit och dit! Vi går vanligen till vårt mål på morgonenen, men på kvällen när fötterna är trötta efter 5-6 h med steg i dem, då är det skönt att sätta sig på tåget och åka de två eller tre stationerna till hotellet. Nja,nu kommer vi inte helt fram till hotellet, metron stannar ungefär två kvarter från  vår slutdestination och det kan man ju inte riktigt klaga på heller!

En av de många metrostationeran i Washington DC….