Första tävlingen

Nu är det ju vår, ävenom de senaste dagarna har varit rätt kyliga här på andra sidan Potten, men trots detta är ‘track and field” eller Mellanskolans friidrott i full swing. Sonen är med, för första gången och har de senaste veckorna jobbat med kulstötning, diskus,längdhopp, höjdhopp och 100 m löpning.

Idag skulle den första  tävligen hållas och när vi drog isär gardinerna imorse hällregnade det! Det var precis som om någon stod ovanför vår delstat och hällde hinkvis med vatten över oss, det kom i strida strömmar!

Vid frukosten frågade jag Sonen om tävlingen skulle hållas oberoende av vädret oh han menade att tränarna hade sagt att så var fallet.

Eftersom tisdagskvällen var fullspäckad med aktiviteter mellan alla tre barnen, blev det maken som åkte till friidrottstävlinen vid mellanskolan, medan jag skötte om att Lillasyster kom iväg till hennes danslektion.

Till all lycka hade den som beslutat att hälla vatten på oss den största delen av dagen, äntligen gjort ett uppehåll och Maken behövde inte stå och huttra under sitt jättelika golfparaply. Dock tyckte denna samma ngn som dumpat litervis med vatten på oss hela dagen, att allt detta vatten behövde torkas upp och satte igång en  ordentlig vind! Och varför skulle vi nöja oss med några vindpustar här och där, nej, vi talar ordentliga havsvindar mitt i landet! Helgalet!

Hur som haver, tävling blev det!  🙂

Vårnöje

Hon går ut i garaget för att öva. Cykelhjälmen är ett måste på huvudet och bra skor på fötterna som är bundna och håller henne stadigt på brädan. Hon övar och övar och tar stöd av bilen då det behövs. Skuffar sig ifrån den och får mera på dt sättet mera  fart. Skicklig börjar hon bli.

Hon använder en s.k Ripstick. De finn säkert hemma i Finland också.

De påminner om skateboards, men det finns två hjul under brädan istället för fyra och istället för att hjulen står stilla, kan det röra sig och snurra runt. Precis som på en kundvagn i affärerna.

Inte så lätt att lära sig åka på minsan och nej jag har aldrig provat själv, ngn måtta med roligheter skall det vara ändå (!), men då jag ser hur mycket Lillasyster står i och övar, ser jag ju hur svårt det är att hålla balansen på denna grej.

Idag på eftermiddagen var det bra för henne att hålla på med detta i garaget eftersom vindarna har vinat runt husknutarna hela dagen i otroliga styrkor och det inte  var så roligt att leka ute. Då passade det bättre med lite lek i garaget efter skolan istället.

 

Last Chance Meet

Sista chansen alltså. För Sonen att lyckas  simma sig till en kvalificerande tid att komma in till den regionala simtävlingen  i slutet av månaden. Denna tävling kommer att hållas i grannstaten  i söder, nämligen Iowa och flera andra delstater här i Mellanvästern kommer att vara med.

Alltså, det gällde att simma snabbt för Sonen idag. Han skulle vara med i två grenar: 50 yard crawl och 100 yard crawl. Hans bästa grenar. På den kortare sträckan behövde han slå sitt personliga rekord med 3 sekunder och på den lägre sträckan samma sak. Alltså, det låter ju inte mycket, men ni som varit med i simsammanhang vet att varenda tiondel räknas, så tre sekunder kan verka som en hel evighet.

image

På bilden ovan  står Sonen och väntar på att det skal bli dags för hans gren. Han var nog en aningen nervös tror jag, men när man är cool 13 åring säger man inte så mycket om den saken…

image

Här står Maken och förbereder ungdomarna för starten. Vitklädd som alla andra simdomare. Han har nämligen utbildat sig till simdomare och hjälper då till vid de flesta simtävlingar då Sonen simmar. Det är inte ofta det har hänt, men ibland har Maken varit tvungen att diska sin egen Son för ngt fel som han gjort i bassängen och de har inte gått så bra alla ggr minsann. Dock är regler regler och måste följas.

Sonen simmade sina grenar. Första grenen hans simmade gick bra, otroligt bra och det var verkligen spännande att titta på. Som ni kanske ser på fotona, så stod jag på övre våningen  och tittade genom fönster ner på tävlingen såsom de flesta andra hejande föräldrar. Gissa om det var vårt att inte heja högt där jag stod! Fast,Sonen skulle ju inte ha hört mig i alla fall.  Och jag måste säga att han bokstavligen flög fram i bassängen! Jag tappade nästan hakan, eftersom jag inte varit med på många tävlingar den här säsongen och alltså inte sett Sonen i sitt element.  Det var riktigt roligt att se på idag! Tyvärr räckte inte tiden! Han var 0.35 sekunder för långsam när han kom i mål och han var SÅ besviken, men samtidigt nöjd över sitt nya personliga bästa.

Någon timme senare var det dags för 100 yard crawl och jag försökte peppa honom innan han gav sig ut till bassängen igen. Han trodde inte att han skulle ha ngn törre chans att komma med, men då det var dags igen, gav han Järnet lika mycket som första gången. Han flög fram genom vattnet igen, men det märktes på de sista 25 yarden att han var trött i armarna  och tyvärr fick han rätt, tiden räckte inte den här gången heller. Han  var besviken, men samtidigt tror jag han märkte att både jag och maken var stolta  över hans fantastiska insats ikväll och att han kämpade så hårt. Då tycker jag att det är helt OK att förlora, om man ger allt! Mycket mer kan man ju inte, eller hur?

Nu är simsäsongen över för hans del. Ny tag nästa höst!

Zumbatankar

Ni som följer min blogg vet att jag, för ca. Ett år sedan började gå regelbundet på Zumba. En motionsform som har visat sig perfekt för mig. Jag är ingen joggare, ingen tyngdlyftare, men behöver hålla mig i någrlunda form. Jag zumbar hellre än bra kan man säga.

I förmiddags var det dags för ett pass igen. Jag har lediga måndagar från jobbet och försöker allltid åka til mitt Zumbapass på förmiddagen efter att barnen har kommit sig iväg til sina respektive skolor.

Likaså idag, trots att barnen har ledigt från skolan idag pga President’s Day.

Eftersom jag vid det här laget har hållit på med Zumba ett tag, börjar jag kunna de flesta rutiner och behöver inte koncentrera mig så hårt på vad instruktören visar och hur hon dansar. Hon påminner oss deltagare om att vi får ändra på saker, rutiner, hoppa när vi vill, ta kortare steg när vi vill etc. Kort sagt, göra Zumban till vår egen.

I förmiddags medan vi dansade, beslöt  jag mig för att försiktigt titta mig runt  i lokalen. Det är väldigt intressant att se på hur många olika stilar det finns! All följer vi sgs samma rutiner, men ändå har vi alla helt olika stilar. Vi är förstås mest kvinnor, men har också en envis karl bland oss som kommer varje vecka, både på måndagsförmiddagarna och tisdagskvällarna. Ibland har vi till och med 3 män som komer och Zumbar med oss och det är intressant att se på när de dansar. Det handlar om en helt annan stil än då vi kvinor dansar och ofta har ju män inte lika bra rytm som kvinnor har, men de här karlarna kan sin sak och rytmen sitter precis där den skall.

Vår instruktör är lång, smal, och har skandinaviska rötter och har dansat i olika former i hela sitt liv. Hon instruerar väldigt bra och har en öppen och trevlig personlighet. Däremot är det riktigt roligt att se på damerna som är bosatta här, men med sydamerikanskt påbrå. DE kan det här med Zumba måste jag säga! Jag tror att det här med att vara mjuk i höfterna och kunna följa med i rytmerna mjukt och följsamt, nog kommer med modersmjölken i de länderna! Härligt att se på dem! Och sedan är det vi andra, vita, rätt  tråkiga Zumbadeltagarna som inte alls har samma följsamhet, men ändå trivs med denna motionsform.

Det som också är fascinerande är att vi som dansar där i lokalen är av alla de slags kroppsformer som finns. Det är unga, trådsmala flickor som gärna dansar i endast i en tajt sport BH och kan precis varenda steg. Sedan är det vi som är i 40 och 50 årsåldern, som har lite extra på kroppen, men inte är särskilt överviktiga. Och så finns det den milt utvecklingsstörda damen som är mycket överviktig, har lite svårt att hänga med i rutinerna, men är glad och tevlig och hälsar på alla och envar och som, mot sin vilja, skall flytta till Kalifornien nästa vecka. Eftersom hon inte har körkort skall hon packa sitt pick och pack och ta Greyhound bussen i två dagar till södra Kaliforninen, dit hon skall flytta för att hon har släktingar där. Fast, hon trivs här i Minnesota, är uppvuxen i delstaten Alaska, och vill inte alls flytta till södra Kaliforninen och hettan där.

På det sättet gick tankarna runt i förmiddags medan jag dansade på och försökte få mina fötter att hålla med i de snabba stegen och den härliga takten. Vi är ett varierande gäng som träffas tre ggr i veckan och alla har samma mål:  att hålla vikten nere, få motion och ha roligt.

 

Sport, sport och ännu mera sport…!

Igår, söndag, simmade han hela dagen. Klockan 06.10 börajde uppvärmningen inför den stora simtävlingen som pågick hela dagen i grannförorten en bit bort och Maken som nu är utbildad simdomare och Sonen var på plats i denna tidiga timme.

Det blev en lång dag för Sonen och Maken som inte anlände på hemmafronten igen förrän kl.16.30 eller så, men då kom de också hem med resultat! Denna simtävling var en sektionstävling och de bästa simmarna kvalificerade sig vidare till delstatstävlingen som hålls om några veckor. Tyvärr kvalificerade sig Sonen inte och var lite besviken,  men efter att jag helt tappat hakan när han meddelade hur bra det hade gått för honom, var han inte så lite stolt. Han hade nämligen slagit personliga rekord i precis varenda gren som han deltagit i! Det räckte inte till den stora delstatstävlingen förstås, men det till följd av hans duktiga insats kvalificerade han sig till följande nivå inom simlaget! Hans tränare ( och Maken förstås!) var väldigt stolt över honom och det gjorde Sonen en aning gladare förstås.

image

På kvällen blev det uppesittarkväll i och med finalen i den amerikanska  fotbollen. Den s.k Super Bowl. Maken och Sonen satt som fastklistrade vid TV rutan, medan jag och flickorna, som är lika med noll intresserade av denna märkliga sport, gjorde annat. Dock hade vi köpt en tårta dagen till ära, för detta med Super Bowl är stort på denna sidan av Potten kan jag meddela!

Efter skolan  idag, var Sonen i farten igen. Denna gång var det inte simning som gällde, utan korgboll och match borta! Eftersom det fanns så många pojkar i mellanskolan som ville spela, när träningarna börajde för några vekor sedan, har eleverna deltas upp på tre olika lag. Idag var det lag A oh lag B som skulle spela.

image

Båda matcherna blev enormt spännande! Den första gick in övertid och det belv en riktig rysare innan vårt lag vann, men det motståndande laget satte hårt emot. Så, var det dags för Sonens lag och även denna match blev spännande! I fotot ovan syns Sonen, längst bak i bilden i den gula matchtröjan. Han är längst på laget och fick ikväll i uppgift at försvara sitt lag mot en stor pojke på motståndarlaget.

Ganska snart märktes det att hemmalaget var ett bättre lag än Sonens, men det märktes också att domaren hade sitt favoritlag! Det blev en aning jobbigt att se på, för det var verkligen tydligt. SÅ tydligt att föräldrarna från hemmalaget börajde märka detta! Sonens lag kämpade på, missade en del fina tillfällen att kasta och dribbla bollen till varandra, men satte hårt motstånd mot det bättre laget, så när förlusten stod klar med slutställningen 17-28 var detta resultat verkligen inget att skämmas för.

Imorgon, tisdag fortsätter sportandet för Sonens del. Både korgbollsträning och simträning står på programmet efter skolan imorgon…

Pojkar på äventyr!

De åkte i fredags våra pojkar. Sonen och Maken är ute på äventyr alldeles ensamma och hittills har de haft det mycket bra! Helt utan oss flickor har de åkt iväg på en fem dagars snabbvisit till Arizona och svägerskan med familj  igen. Maken har nänligen vintersemester och ville åka och hälsa på sin syster. Jag föreslog att han skulle ta med Sonen och detta förslag föll verkligen i godan  jord hos dem båda. För några veckor sedan bokades flygbiljetter och i fredags bar det alltså iväg! Idag, måndag har Martin Luther King Junior Dagen uppmärksammats i detta landet, vilket bl.a innebär att skolorna är stängda. Alltså, behövde Sonen endast skippa tisdagen och onsdagen den här veckan.

Här kommer ett litet smakprov på deras äventyr så här långt:

Gästen var enorm när Sonen fick reda på att hans pappa hade hyrt en Ford Mustang att köra runt med de här fem dagarna...!
Glädjen var enorm när Sonen fick reda på att hans pappa hade hyrt en Ford Mustang att köra runt med de här fem dagarna…! ( En av den bilintresserade Sonens drömbilar. Icke Makens, som är fullt nöjd med sin Audi!)
image
På lördagen åkte de med kusinen att titta på när hon sköt med pil och båge.

image

Igår, söndag besöktes ett stort akvarium. Maken var i himlen ett tag där tror jag…!

Och idag fick Sonen och den ena jämnåriga kusinen åka  go karts! Enorm glädje igen!
Och idag, måndag fick Sonen och den ena jämnåriga kusinen åka go karts! Enorm glädje igen!

En och en halv dag har Maken och Sonen  kvar innan de återvänder norrut till vintern och kallare breddgrader. Man kan ju undra vad de skall hitta på härnäst…?!

Inte riktigt VM redo…

image

Man tycker ju att vi som är bosatta här i norra USA och har snö och kallt precis som ni har hemma i Norden, borde ha uppfostrat våra barn till skidåkare av alla de slag. På längden, på bredden, på höjden och nerför backar, men icke. Åkt skridskor  har vi gjort de seanste fem vintrarna eller så, men det här med att skida är ett sådant företag här i Tvilllingstäderna. Inte alls lika lyxigt som då jag var barn. Mamma tog fram våra overaller, kokade kaffe som hälldes på termos, skalade apelsiner och matsäcken packades. Ibland följde också en eller annan kakbit eller ett småbröd med. Skidorna vallades av skidkunnig far och sedan gick vi över gatan till skidspåret och åkte iväg under vackra söndagseftermiddagar.

Här skall det åkas till ett spår och eftersom vi inte har skidutrustning skall den hyras. Vilket i och förs sig är rätt lyxigt när man inte vet om detta är en sport man trivs med, men huj, vilka priser de täcks ta!

Och egentligen var det inte längdskidåkning vi skulle prova på, den var  ‘inner tubes’ som barnen hade velat åka. Vi skulle alltså till pulkbacken!

image

Eftersom den lediga jullovsonsdagen bjöd på ngn minusgrad och strålande sol, var vi inte de enda som hade tänkt åka i backarna denna dag. Det formligen kryllade av folk och när vi kom fanns det inga stora gummiringarna kvar att åka på! Alla var uthyrda och man gav ut numror till de som var villiga att vänta på sin tur.

Det ville inte barnens göra och så blev det att hyra skidutrustning och pröva på denna sport istället.

Fast jag åkte mycket skidor  som barn, har jag inte skidat nästan alls sedan flytten hit pch det märktes verkligen! Jag föll inte i backarna, tack och lov, men oj, oj OJ vad rostig jag var!  Dessutom behövde ju den rostiga mamman visa sina nybörjarbarn  hur det går till när man åker  dessa skidor!

Att hela skidspåret började med en lång backe hjälpte ju inte percis, men efter denna djärva början, var det bara för alla att komma upp på fötterna igen och börja staka sig fram då. Jag tror att barnen var lite överraskade hur pass mycket svårare det är än vad det ser ut att vara. Elljusspåret var 4,5 km långt, vilket faktiskt var längre än vad jag trodde att det var, för igenom kom vi ju!

Lillasyster var duktig och kämpade  på, fast hon föll en hel del. Dock klarade hon sig utmärkt i nedförsbackarna efter att jag hde visat henne hur hon skulle böja sig framåt och hålla sig mjuk i knäna och stavarna bakåt. Uppförsbackar var däremot en hel del svårare och två ggr blev det att hon helt enkelt tog av sig skidorna och gick uppför vid kanten.

Hur de äldre två klarade sig vet jag faktiskt inte riktigt. De åkte snabbare än Lillasyster och mig och när vi träffades efter avslutat varv, verkade de rätt nöjda. Dock tror jag att Storasyster var nöjd av en helt annan orsak. Hon hade nämligen tappat sin mobil  ur jackfickan i skidspåret och hade sökt rätt länge efter den! Till slut gick hon in till uthyrningen och frågade om ngn hade sett den. Till all lycka hade ngn lämnat in den och Dottern fick den tack och lov tillbaka! Inte undra på att denna Dotter var nöjd!

Så, ja, så här summa summarum, är vi lång ifrån redo för ngt VM i längdskidåkning, men roligt att vara ute och prova på, var det verkligen!