Drömresan

Redan i somras påbörjades planeringen. Lillasyster har nu tagit lektioner i att lära sig spela harpa i ett år och har gått så pass snabbt framåt att den hyrda nybörjarharpan behövdes så småningom bytas ut till ngt bättre instrument. Vi hade såklart hoppats på att hon kunde öva på sitt hyrda instrument lite längre, gärna ett år till, men hennes harplärare menade att  vänta till nästa sommar (2018) var nog det längsta som vi kunde ha Lillsyster traktera detta  hyrda instrument.

Alltså började planeringen. Lillasyster har hittat sitt instrument. Hon älskar att spela, att öva är inget vi behöver tjata på henne om, hon går självmant till harpan dagligen och övar enkelt 30 minuter på rakan utan tjat från oss föräldrar.  Ävenom intresset kanske kommer att svalna, tor vi inte att det kommer att svalna  i det första taget.

Maken kontaktade harpfbariken/butiken Lyon och Healy i Chicago. Om ni som läser detta förstår er på detta vackra instrument, så är Salvi harporna som finns i Europa, egentligen samma märke. Ett av företagen köpte upp det andra för några år sedan och nu tillverkas en del av Salvi harporna i Italien och sedan skickas de till Chicago till Lyon och Healy för att färdigställas här i Mellanvästern  i delstaten i Illinois. ( där Chicago ligger.)

Efter att Maken hade kontaktat damen som sköter om försäljningen av dessa harpor, blev det bestämt att han och Lillasyster skulle åka på en snabbvist till fabriken/butiken i Chicago i oktober.

Eftersom vi inte ville att Lillasyster skulle behöva vänta i evigheter på denna resa, berättade Maken den otroliga nyheten åt henne på torsdagen  före helgen  innan resan skulle se. Hon visste ju förstås att henens lärare ville att hon skulle byta till ett bättre instrument och under lektionerna hade hennes  lärare redan bytt harpa åt henne. ( eleverna har en harpa hemma, men spelar på en annan under lektionerna eftesom det handlar om så stora instrument.)

Så här glad blev hon när hon fick ta del av den otroliga nyheten att hon var på väg till Chicago endast två dagar senare…

(Fotot är suddigt pga att Lillasyster hoppar upp och ner av glädje och spänning!)

Sedan var det endast fredagen och lördagen kvar att packa och se till att Maken och Lillasyster hade allt som de behövde och tidigt på söndagsmorgonen bar det av till flygfältet.

Efter landning i Chicago och efter att Maken och Lillasyster hade kommit fram till hotellet och lämnat bagaget, åkte de på lite sightseeing. Det var en aning komplicerat att ta sig fram, eftersom det råkade vara samma söndag som det sprangs maraton i denna jättelika stad på 8 miljoner invånare!

Fram till den jättelika byggnaden som innehöll alla möjliga slags fiskar och vattendjur kom de  så småningom i alla fall. Bland såg de de en delfin show, som de båda var väldigt förtjusta i.

Efter en riktigt skön och avkopplande kväll på hotellet, med bl.a ett doppp i den lilla hotellbassängen och en god natts sömn, bar det då iväg till Lyon och Healy på måndagsmorgonen.

Damen som Maken hade ordnat besöket med, visade sig vara enromt trevlig och hade valt två mindre harpor för Lillasyster att pröva. De stod ställda i ett privat rum och hon gick ut medan Lillasyster och Maken fick titta och bekanta sig med dessa oerhört ståtliga instrument. Lillasyster satte sig genast ner för att provspela och var förtjust direkt. Vilket ljud! Vilket vackra harpor! Vilken ton!

Hon tyckte om båda harporna som hon fick provspela, men den andra visade sig ett strå vassare  och den valde hon efter en stunds tvekande och lite mera spelande.

Här står hon, nöjd och glad efter att hon har valt sitt instrument!

Nu är det ju inte så lätt att flyga hem en harpa precis! Maken hade på förhand berättat åt Lillasyster att hennes nya instrument inte skulle komma med henne hem på planet, så hon var inte helt förkrossad när hon måste skiljas från sitt nya instrument.

Efter besöket på fabriken var det bara att ta tåget tillbaka till hotellet och efter en snabb lunch, blev det tåg igen, men den här gången tillbaka till flygfältet.

Hem  till förorten kom de måndag kväll till mig och tonåringarna och följande dag väntade skola, precis som vilken annan vardag som helst. Detta var nog bra, för nu började den långa väntan på att en harpa skulle anlända…

Den fraktades hit till Minneapolis och förorten med ett fraktbolag och anlände äntligen i torsdags, två veckor efter att Lillasyster fått ta del av den otroliga nyheten att hon skulle få en alldeles egen harpa!

En förväntansfull Lillasyster ser på när den enorma lådan lastas ur långtradaren…

Lillasyster fick snällt vänta tills Maken kom hem från jobbet på torsdag kväll innan vi började öppna detta enorma paket med sitt dyra innehåll…!

Äntligen kom Maken/pappan hem från jobbet och äntligen kunde vi börja öppna den enorma lådan. På bilden ovan inspekterar Maken och Lillasyster harpan för att förse sig om att den hade klarat transporten i samma skick som den köptes. Jodå, den var enromt bra inpaketerad och allt såg bra ut. Nu var det dags för Maken att stämma harpan åt henne och sedan skulle hon äntligen få provspela…

En enormt glad och lycklig Lillasyster spelade och spelade på sin nya harpa och Maken fick, med jämna mellanrum, stämma den igen. När stränginstrument har nya strängar, förlorar de snabbt stämningen i och med att strängarna ännu är lösa och tänjer lätt på sig. Om ngn vecka eller så kommer strängarna att ha hittat sitt rätta läge och Maken behöver inte stämma fullt så ofta. Och om Lillasyster fortsätter att spela och öva så ofta som hon gör just nu, kommer Maken att få fortsätta stämma denna harpa flera ggr dagligen några dagar till gissar jag!

 

 

 

 

Annonser

Prom- Hollywood nights

I lördags hölls då skolbalen, eller Prom som den kallas. Det var Dotterns första år att få vara med eftersom hon går tredje året i high School, eller gymnsiet. Prom ordnas för de elever som går tredje och fjärde året i gymnasiet. Om man vill gå de tidigare åren, måste man bli tillfrågad av en elev som går i de högre klasserna.

Dottern och hennes flickvänner hade inga dejter alls, utan åkte tillsammans till  Prom. När jag berättade detta åt en av mina arbetskamarater, som själv har barn som är i yngre trettio årsåldern, blev hon rätt så bestört. Att ungdomar nuförtiden åker i stora grupper till denna skolbal är helt emot traditionen tyckte hon och var inte säker på om hon tyckte om detta nymoderna eller inte!

Denna skolbal är en institution i detta landet och hålls i sgs alla high schools. Traditioner skall inte brytas och att gå i grupper till denna formella tillställning är ju helt fel!

Hur som haver. På bilden ovan ser ni Dottern i sin nya, blåa klänning tillsammans med sina kompisar. Bilden togs ute i regent hos den ena kompisen där de gjorde sig klara  och de fick skynda att få fotona tagna  medan det småduggande ett tag. De hann just och just få de bilder de ville ha innan himlen öppnade sig igen och det ösregnade!

En kompis till en av flickorna var av det manliga könet och han fick njuta hela kvälen av att uppmärksammas av detta Flikcgång. Nåja njö och njöt… han var tydligen väldigt trevlig, men Dottern berättade senare att han var ett år ynge än flickorna och  enligt henne, väldigt barnslig!

Roligt hade alla haft det i alla fall! Efter fotografering och middag hemma hos en av kompisarna, körde en av mammorna  hela gänget till en stor sportarena Downtown Minneapilis där denna jättelika bal för två tusen elever skulle hållas. Maken hade lovat agera chaufför vid 23 tiden när flickorna med pojkamrat skulle hämtas hem igen.

Det hade varit en helt fantastisk kväll! Musiken var högljudd och bra som sig bör, plockmaten läcker och den alkoholfria skumpan väldigt god och det hade dansats, pratats och skrattats. Lite sämre hade det gått för en vän till en av vännerna som hade fått skjutsa hem sitt sällskap pga att detta sällskap hade bestämt sig att börja med lite partaj hemma och hållit på med droger! Körde höga hela vägen till Downtown och lyckades komma in till balen, trots tillståndet och visste sedan varken ut eller in. Dotterns kompis skjutsade hem kompisarna igen, tack och lov! Det var verkligen  smart av henne, att köra hög på motorvägarna inne i Minneapolis är ju inte det snillrikaste precis…! Att ens hålla på med droger är ju helt galet dumt, men tack och lov var det inte Dottern och henns gäng!

Förutom detta, hade ungdomarna haft en helt förträfflig kväll och festligheterna fortsatte efter balen. Maken skjutsade nämligen ungdomarna till en av kompisarna igen och där blev det skvaller, prat och filmer till långt in på småtimmarna! Så kanske det inte var så dumt att åka till skolbalen med ett gång kompisar i alla fall…?!

Bråda beslut!

Den utsatta tiden för mötet var hemma hos oss kl.13.30. Precis vid den tiden parkerade kvinnan framför vårt hem och hundarna satte igång med skällandet. Precis som  brukligt är när det kommer främmande människor. Damen tittade sig ängsligt över axeln när hon bar saker från bilen till vår trappa, så jag gick genast ut till henne, presenterade mig och frågade om hon var rädd för hundar. Förklarade  att våra är högljudda, men inte farliga och då såg hon inte det minsta ängslig ut. Skakade hand och berättade att hon var den vi väntade på och att hon nog själv också är hundägare till en liten skällande byracka! Maken skötte om hundcirkusen, medan jag visade henne in.

Tjugo minuter senare var mötet över och vi hade i rasande takt bestämt oss för vilka slags stenar vi vill ha ute när vårt trädgårdsprojekt  börjar. Vilka stenar som utegolvet under verandan skall byggas av, vilken slags belysning vi skall ha och vilken färgskala allting skall gå i. Kvinnan pratade i rasande fart, hade snabba, små rörelser med händerna, var väldigt trevlig, men hade också en rätt bestämd åsikt. Hade vi haft en avvikande åsikt skulle hon säkert ha haft en hel del motargument, men vi tyckte båda om henens beiga/gråa färgskala som hon valt för oss. Dock märktes det ju att hon visste vad hon pratade om och höll på med och efter det snabba mötet, tog vi i hand, hon bar alla sina stenexemplar tillbaka till bilen och körde iväg.

Allt är klappat och klart. Nu väntar vi bara på att regnet skall upphöra och att marken skall torka upp. Ser för tillfället inte så ljust ut…

Planschen som företaget gjort för oss att lättare få en bild av vad som finns att välja mellan… Det är inte lätt att gå från en plansch till verkligheten kan  jag påstå…

Status quo

Tacka vet jag en helt vanlig kväll utan dramatik från vare sig sociala medier eller på ngt annat sätt!

Barnen var tillbaka i skolan idag efter vårlovet och Maken tillbaka på jobb. Själv hade jag vanligt måndagsledigt och imorgon är jag tillbaka på jobbet igen. Helt OK faktiskt! Skall bli riktigt roligt att träffa mina arbetskamrater igen. Vi är ett litet gäng, endast sex stycken eftersom vårt dagis är så  litet och endast öppet på deltid, men trivs ihop, det gör vi!

Hur gick det då för Dottern och kompisen hennes som mådde så dåligt? Jo, jag kan meddela att flickan med föräldrar fick besök av polisen igår kväll efter att Dottern ringt dem och det hela slutade ju då med att hon blev inlagd på sjukhuset eftersom hon ville ta livet av sig och såg ingen annan utväg.

Maken skrev ett mejl till en av Dotterns  lärare redan igår kväll och han fick svar mycket snabbt av henne. Dotterns kompis var inte i skolan idag, och lär inte vara där på hela veckan eftersom hon fortfarande befinner sig på den psykiatriska avdelningen på sjukhuset. Kompisen skrev till och med ett SMS åt Dottern och tackade henne för att hon faktiskt hade ringt till polisen och ville hjälpa, även om hon var minst sagt arg på Dottern igår kväll. ( Dottern bad polisen om att få vara anonym, och polisen lyssnade ju till detta förstås, men en gemensam kompis skvallrade efter att Dottern berättat att hon var den som ringde till polisen…!)

Så, det var en väldigt jobbig situation, som hittills reder ut sig på bästa sätt.  Flickan blir omhändertagen av professionella läkare och skötare som vet vad detta handlar om och förhoppningsvis får hon bra mediciner som hjälper henne ur denna grymma depression. Det har redan förekommit tre självmord i Dotterns skola detta läsår, det behövs verkligen inga flera!

Jag återkommer nog om det händer mera…

DC summa summarum

– Trafiken här är helgalen! Massor med bilar bussar, fotgängare, brandbilar. Allt i en enda salig röra! Tack och lov att vi inte hyrde bil!

– Mitt i all denna saliga röra som kallas trafik, tutar sirener och gator spärras av för att Trumpen och/eller andra politiker skall igenom i sina svarta bilar med USAs flaggor vajande i fören. Det är polismotorcyklar i fören och bakom och ingen får vara på nära håll för att skydda dessa politiker. Säkerhetspådraget är nästan löjligt. Vi har sett tre sådana händelser och flera helikoptrar med samma mission. Vardagsmat för befolkningen här.

– Kollektivtrafiken är smidig och relativt lätt att använda när man väl kommer in i systemet. Ofta vänliga, trevliga och riktigt roliga chaufförer!

-Livet och att turista i DC är dyrt! Alla måltider  och restauranger är dyra. Det billigaste vi ätit hela veckan var flottiga hamburgare vid  McDonalds, för över $40 USD för hela familjen. Hemma i Minnesota skulle samma skräpmat ha gått på hälften!

– Människorna är vänliga, trevliga och hjälpsamma i DC! Det kryllar av folk, från alla världens hörn. Ibland med flytande engelska, ibland med ordentliga brytningar, som avslöjar att deras liv inte började här. De är inflyttade de också och de hjälper till med att berika befolkningen här. De städar hotellrum, de kör bussar och tåg, de är vänliga och hjälpsamma och de är invandrare i Trumpens vita USA! HA! Ironiskt värre!

– En riktigt trevlig resa. Nu är alla väskorna packade och vi väntar på att åka till flygfältet att ta planet tillbaka nordvästerut och vår lugna, sköna förort.

Vi hörs från Minnesota!

 

Vi kände oss…

…som riktiga lantisar när vi försökte navigera tunnelbanan/metron igår, men nu börjar det löpa lite bättre. Fast vi bor i en relativt stor stad som Minneapolis med St Paul och förorter är ( ca. 3 miljoner inv.) så är det här med kollektiv trafik sgs helt nytt för oss. Och lyxigt! Tänk bara att ha tillgång till alla dessa tåg och bussar när som helst och var som helst! Härligt!

I Minneapolis måste vi förlita oss på bilen och om det är ngt som jag ogillar, ja, nästan avskyr, så är det att köra Downtown Minneapolis.Inte alls min grej! Tänk vad lyxigt det skulle vara att kunna hoppa på tåget och bara följa med!

Barnen, sepciellt Sonen, som alltid älskat alla slags fordon, älskar detta tågande hit och dit! Vi går vanligen till vårt mål på morgonenen, men på kvällen när fötterna är trötta efter 5-6 h med steg i dem, då är det skönt att sätta sig på tåget och åka de två eller tre stationerna till hotellet. Nja,nu kommer vi inte helt fram till hotellet, metron stannar ungefär två kvarter från  vår slutdestination och det kan man ju inte riktigt klaga på heller!

En av de många metrostationeran i Washington DC….

Room with a view….

Vi kom lyckligt fram till Washington DC igår kväll. Resan gick  hur bra som helst, inga problem. Vi lyckades ta metron från Ronlad Reagan National AirPort till hoteellet. Inga problem där heller.

I väntan på metron…

Vi fick stå i kön att checka in på hotellet ganska länge. När vi äntligen kom fram till disken och fick våra nyclar till vårt rum, var vi alla rejält trötta och ville bara få vila en stund från resan innan vi fortsatte med dagens schema.

Vi fick våra nycklar och gick upp till vårt rum. Inget fel på rummet alls, men när vi gick fram till det lilla fönstret för att se på utsikten, fick vi se detta!

Ha! Inte precis den utsikt osm vi hade väntat oss!

Vi fick reda på av den trevliga hotellpersonalen att det just nu hålls en konferens här på detta hotell och de flesta rummen, med en trevligare utsikt, förstås, är tagna och vi fick detta rum. Inga problem faktiskt. Rummet i sig självt är rent och snyggt och vi har bra med utrymme för hela familjen. Om vi vill ha utsikt, måste vi bara gå några  kvarter…