Oplanerad ledig torsdag

Det är torsdag morgon och jag borde vara på jobbet, men idag är jag hemma med sjukt barn. Detta händer inte så ofta längre eftersom barnen börjar bli så stora att de klarar sig själva riktigt bra om  de hamnar att vara hemma från skolan en dag eller två när de blir sjuka.

Just nu är det dock Lillasysters tur att vara  hemma i sjukstugan och hon har nästan blivit lite berömd det senaste dygnet! Hon har nämligen gått och lyckats få vattkoppor!

Jaha, tycker ni nu, vad är det för märkvärdigt med detta nu då? En helt vanlig barnsjukdom som vart och vartaannat barn får!

Nej, inte nu längre! I alla fall inte här på andra sidan Potten där barn har vaccinerats mot vattkoppor i ca.20 år redan och sjukdomen är nästan helt utdöd! Precis som de flesta andra barn, har också våra barn fått ala de vaccinationer som rekommenderas, altså borde de inte få några f.d vanliga barnsjukdomar.

Igår på kliniken behövdes det två läkare att fastställa diagnosen! Den första läkaren, en ung, väldigt trevlig kvinna (flicka!), var väldigt intresserad och hade förstås aldrig sett vattkoppor förut! Hon jämförde Lillasysters prickar med de BILDER hon sett i böcker! Hon frågade vänligt om det passade att hon gick och hämtade en annan läkare för att ta sig en titt också. Jodå, inga problem och en annan, äldre, mera erfaren läkare kom och tog sig en titt och fastställde den diagnosen som Maken redan hade fastställt hemma  tidigare på morgonen.

Så här sitter vi denna torsdagsmorgon med en Lillasyster som är täckt av röda prickar på magen och de kliar fruktansvärt! Till följd av vaccinet har hon endast kliande prickar, ingen feber, inte ont i halsen osv. Dock smittar hon och är hemma från skolan resten av veckan.

Dagen skall vi ägna  åt at baka och att ta fram lite påskpynt tror jag. Bara att sparka igång den här, lite annorlunda torsdagen nu då!

Annonser

Den tredje nyckeln…

…. till hotellet där vi bodde hittade jag just. Förra helgen när vi befann oss i Arizona och checkade in till hotellet, fick vi tre kortnycklar.

Endast några timmar senare hade vi endast två kvar. Vi sökte över allt. Gick igenom hela rummet, sängarna, barnens grejer m.m. Ingen nyckel.

För ngn timme sedan sökte jag i min handväska efter kontanter åt Dottern. Kontanter hittades och likaså nyckeln! I MIN väska!

Ha! Och jag som skyllde på alla andra och tittade aldrig igenom MINA grejer…

Så kan det gå…! 🤔😜

Jamen, heja kapitalismen!

VARNING:  Ni får ursäkta ni som bryr er det minsta om USAs politk, men här kommer ett till inlägg om den heta debatten om skjutvapen…

Jag hör ofta på nyheterna då jag är ute och kör. Till eller från jobbet, kör barnen till deras aktiviteter, väntar på dem utanför olika ställen där de har utövat sina aktiviteter och fritidsintressen osv. Alltså en helt typisk amerikansk mamma som skjutsar och för och hämtar hit och dit med bil. Avstånden  här i förorterna är stora och och man skall från punkt A till punkt B behändigast, så körs det bil.

Då passar det bra med nyheter. Igår, onsdag, brakade det till ordentligt på nyhetsfronten när två av de största affärskedjorna i landet meddelade att de inte längre kommer att sälja automatiska gevär, eller egentligen är de ju maskingevär, men det skall  vi ju helst  inte nämna, eller hur?  Vidare kommer samma kedjor att kräva att kunderna som vill köpa skjutvapen måste vara 21 år eller äldre och kräver förstås legitimation.

Detta kanske inte låter som så stora åtgärder, men jag tycker faktiskt att detta är fantastiskt och steg helt i rätt riktning! Medan politikerna i Washington DC bråkar och träts och kan inte enas om än det ena och än det andra och Trumpen försöker få ngt till stånd, alltid lika idiotisk som han är, så tar affärskedjorna tag i saken och kommer med rappa beslut! Bra gjort! Säkert inte tillräckligt, men det är absout ett steg i rätt riktning och jag lyfte på hatten och rungade ett ordentlig YES till den tysta bilen som säkert undrade om den annars så tysts och väluppförda chauffören tappat fattningen en smula…?!

Detta är en början. Kanske en liten början, men ändå en början och vi får ju se om de där babblande och bråkande och oeniga politikerna i huvudstaden får ngt till stånd så småningom…

Het debatt….

VARNING: Politiskt inlägg.

Det går knappt att titta på Facebook just nu. Debatten kokar över och folk  delar allt till höger och vänster. Det ropas och det finns åsikter hit och dit och det redan splittrade USA är ännu mera splittrat.

Det handlar förstås om det senaste skjutandet i en skola. Den här gången i Florida. Fast, det spelar ju ingen roll var i landet dessa händer, de är ju lika oerhört hemska överallt! Att pojken som sköt, endast 19 år gammal, nu har helt förstört sitt framtida liv är ju helt klart. Rättegång blir det och om han inte får dödsdomen som straff, dödas han säkert av andra fångar i fängelset. Att ta livet av oskyldiga ungdomar gillas inte av fångar som redan sitter inne heller.

Den s.k  presidenten tycker att vi skall beväpna lärarna, eller åtminstone en del av lärarna i våra skolor. De konservativa och många republikaner håller med, demokraterna och de liberala tycker detta är en helt knasig tanke….

Dock måste ju ngt göras och idag hörde jag guvernören i Floridas på radion och  han har redan några ideer som skall verkställas i staten så fort som möjligt har jag förstått. Tyvärr skall dessa automatiska maskingevär som användes i Florida  fortfarande vara lagliga, men istället för att vara 18 år för att inhandla ett sådant, måste man vara 21 år. Bakgrundskollen på dem som vill inhandla vapen skall bli striktare också  tydligen och dessa åtgärder skall då skydda våra barn och ungdomar är det tänkt…!

Ha, ha haaaaa!  Hånskrattet ekar inne mitt huvud! På den konservativa sidan oroas det om rätten att bära vapen. En rätt som finns beskriven i USAs grundlag. Och det stämmer, jag sökte upp den igår. Dock är USAs grundlagar skrivna  då landet grundades i slutet på 1700 talet, så en liten revision skulle kanske vara på plats…

Att man skall få äga jaktvapen om man är jägare är ju helt klart. men att man skulle behöva ha andra slags skjutvapen hemma, det har jag aldrig förstått mig på. Jovisst har jag bekanta som har vapen hemma i nattygsbordet, redo att ta fram och användas om fara hotar. Dock flyttar ALDRIG ngt skjutvapen in hos oss. Om fara hotar, vet jag med säkerhet att jag inte skulle ha sinnesnärvaro at ta fram det, ladda det och sedan skjuta! Hujedamig!

Precis som när inbördeskriget härjade i landet på 1800 talet, räknas de södra staterna fortfarande till de mera konservativa än de nordligare staterna gör. Trump förlorade presidentvalet med hästlängder i Minnesota, men han vann faktiskt i grannstaten i öster, Wisconsin. De södra staterna är i allmänhet fattigare  än de nordligare staterna.Trumpen vädjade ju till de mera lågavlönade  insdustriarbetarna för deras röster med att lova en massa saker till dem och nu är en hel massa av dessa stater nöjda då de fick honom till president.

Vad finns det för lösning då? Hur skall vi göra i detta landet för att förhindra allt detta oerhörda och onödiga våld? Hur skall vi få alla dessa folkslag, kulturer, raser och religioner att komma överens? Hur skall vi göra för att förhindra att semiautomatiska gevär hamnar i händerna på ungdomar som tydligen inte vet vad de håller på med och som inte är mentalt friska?

Kniviga frågor och medan politikerna  tar all tid i världen på att fundera, kommer mera våldsdåd att göras och flera oskyldiga får sätta livet till….

Det är en brutal värld vi lever i och ngn riktigt bra  lösning på problemet med våld finns inte, just nu i all fall, inom räckhåll….

 

Söndagskyla och välkomna till Minneapolis

Ni som följer med amerikansk fotboll kanske har sett att den stora finalen, Super Bowl, spelades här i Minneapolis ikväll! Det har varit en himla ståhej hit och dit. En ny arena har byggts för flera miljoner, staden Minneapolis har skurats, putsats och fejats och det blev nästan så häftigt att Minnesotas egna amerikanska  fotbollslag, the Vikings, tog sig till final. Tyvärr förlorade de sin sista match för två veckor sedan, men nog skulle det ha varit häftigt om de skulle ha kunnat komma till finalen och fått spela den på hemmaplan.

Så blev tyvärr inte fallet och i och med detta, har jag inte tittat på finalmatchen ikväll. Och nej, ävenom vi skulle vara väldigt intresserade och insatta fotbollsmänniskor, skulle vi ändå inte ha  åkt in till Minneapolis för att sitta i arenan och titta. Biljetterna var 1000 USD/person! Jodå, du läste helt rätt. Den här sporten är enorm och det var inte ngn lite ära för staden Minneapolis att få vara värdar för finalen.

Hela en miljon besökare hade man räknat med att skulle komma hit och sgs all hotellrum i Tvillingstäderna har varit bokade den seanste veckan. I torsdags då jag lyssnade på radion då jag körde tll jobbet, meddelades det att det fanns ETT hotellrum ledigt…

Att vädret sedan visade sig från sin allra vintrigaste sida var ju ganska lustigt eftersom många av besökarna kom söderifrån. Igår, lördag, befann vi oss mitt inne i ett ordentlig snöfall hela eftermiddagen. Det snöade i flera timmar och  det kom nog sist och slutligen runt 10 cm med snö.

Idag, söndag lyste solen från en klar himmel, men istället var det kallt, Runt -16 då det var som varmast idag på eftermiddagen. Jodå, vi kan det här med vinterväder här uppe i norr kära besökare!

Välkomna till Minneapolis med omnejd åter…!  😉😂

Det var inte mycket av mig som syntes när jag gick ut för att skotta bort den snön som föll under natten mellan lördagen och söndagen.

Trots att vi inte ens slog på TVn för att titta på fotbollsmatchen, fixade jag till lite festmat. Tradition är tradition vare sig man tittar på matchen eller ej…

Ett tyst rop på hjälp, som ingen hör

Hon simmar varenda dag vid gymet. Långa, plågsamma, tunga tag i vattnet, men huvdet ner mot ytan.  I simdräkt och simmössa glider hon fram, nästan som en levande död. Ett skelett som lever. Bara lyfter huvudet och andas när hon behöver. Hon simmar länge och långt och som sagt, långsamt. Det finns inte mycket kraft kvar i kroppen efter en bra stund på löpbandet före. Hon springer inte, det tvivlar jag på att hennes utmärglade kropp ger henne energi till, men hon går, i förvånansvärt rask takt ändå. Gissar att hon också har satt upp  löpbandet på backe för att få lite mera motstånd.

På löpbandet har hon på sig säckiga kläder. vanligen blåa, hellånga joggingbyxor och en lång, vit, tröja, som täcker  hela hennes  överkropp.

Det är liv och rörelse runtomkring henne, men hon existerar endast i sin egen värld. Hälsar inte på ngn, ler inte, fokuserar på den dagliga träningen, som håller på att ta död på henne. Det pratas och skrattas och ungdomarna på simlaget tränar hårt de också, men i friskare, starkare kroppar. Kroppar som får tillräckligt med näring, som pga att de växer och utvecklas hela tiden, ibland är smalare och ibland lite tjockare. Normala kroppar om skall tjäna dem hela livet ut.

Ingen verkar märka det levande skelettet i simbassängen. Jag har säkert sett henne tusen ggr vid det här laget och ikväll frågade jag äntligen en bekant om inget kunde  göras, om ingen kan hjälpa denna kvinna, som så tydligt lider av anorexi och desperat behöver få hjälp.

Jag lutar mig neråt mot  en bekant kvinnan och viskar i hennes öra:

– Do you know  anything  about the lady swimming here every night? Do you know who she is or if she is receiveing any help?

Varpå mobilen tas fram av den bekanta kvinnan, ser lite förstrött på skärmen, surfar lite medan hon tänkte på sitt svar.Till slut kläcker hon ur sig:

-No, I don’t know who she is, but I guess she is suffering from a medical condition…

Jag svarade helt chockat:

– Yes, it’s called anorexia and she will not be around much longer! isn’t there anyone we can talk to to get some help for her?!

Varpå den bekanta kvinnan helt ignorerar mig och fortsätter att surfa på mobilen. Pratet och ståhejet fortsätter runtomkring mig medan jag tittar ut till simabssängen och den undernärda kvinnan igen. Nog är det ju märkligt ändå att här har vi en medmänniska, som helt klart behöver hjälp på alla sätt och vis, och ingen verkar bry sig nämnvärt, utan fortsätter att surfa på sina mobiler, prata och skratta sinsemellan och låtsas som om ingenting pågår…

Jag kände mig ledsen och illa till mods och gick upp till omklädningsrummet för att duscha och byta om efter mitt Zumbapass…

Språngmarsch i kylan

Jag stod i tvättstugan och vek kläder när Maken kom och frågade mig om jag ville gå ut och gå en sväng i kylan. Vi inleder nämligen vecka nummer 2 med riktigt gammaldags iskyla och dagens hösgsta temperature var lite bättre än igpr, -18. Igår, nyårsafton, blev det som varmast runt -20. Alltså, det går mycket långsamt åt rätt håll, men med allt detta innesittande får man ju rätt lätt myror i baken och Maken tyckte vi kunde gå ut på en liten promenad.

Sagt och gjort. Vi klädde på oss, lade kopplet på stora hunden eftersom hon har en ordentligt tjock  björnpäls  och begav oss iväg.

Llånga vandringar hade vi ju nog inte tänkt oss, men trodde att vi skulle klara lite längre än 15 minuter. Dock hade vi inte räknat med den iskalla vinden ovanpå den redan iskalla luften och en hund, som bara efter tio minuter började lyfta på tassarna och se ganska stelbent ut. Svansen höll hon ännu högt och verkade trivas som fisken i vattnet, men hon har ju förstås ingen aning om att hon kan  förfrysa tassarna på de iskalla cementtrottoarerna heller.

Trots kölden var det skönt att komma ut och gå en liten stund och sträcka på benen efter all god nyårs och julmat.

Den första skolveckan för barnen lär skall fortsätta i samma anda, men vi väntar ivrigt in helgen då värmebölja har utlovats… -4 kommer att kännas som strandväder på söndagen!

Solen går ner bakom hustaken vid 16 tiden nu i början av året….