Ett tyst rop på hjälp, som ingen hör

Hon simmar varenda dag vid gymet. Långa, plågsamma, tunga tag i vattnet, men huvdet ner mot ytan.  I simdräkt och simmössa glider hon fram, nästan som en levande död. Ett skelett som lever. Bara lyfter huvudet och andas när hon behöver. Hon simmar länge och långt och som sagt, långsamt. Det finns inte mycket kraft kvar i kroppen efter en bra stund på löpbandet före. Hon springer inte, det tvivlar jag på att hennes utmärglade kropp ger henne energi till, men hon går, i förvånansvärt rask takt ändå. Gissar att hon också har satt upp  löpbandet på backe för att få lite mera motstånd.

På löpbandet har hon på sig säckiga kläder. vanligen blåa, hellånga joggingbyxor och en lång, vit, tröja, som täcker  hela hennes  överkropp.

Det är liv och rörelse runtomkring henne, men hon existerar endast i sin egen värld. Hälsar inte på ngn, ler inte, fokuserar på den dagliga träningen, som håller på att ta död på henne. Det pratas och skrattas och ungdomarna på simlaget tränar hårt de också, men i friskare, starkare kroppar. Kroppar som får tillräckligt med näring, som pga att de växer och utvecklas hela tiden, ibland är smalare och ibland lite tjockare. Normala kroppar om skall tjäna dem hela livet ut.

Ingen verkar märka det levande skelettet i simbassängen. Jag har säkert sett henne tusen ggr vid det här laget och ikväll frågade jag äntligen en bekant om inget kunde  göras, om ingen kan hjälpa denna kvinna, som så tydligt lider av anorexi och desperat behöver få hjälp.

Jag lutar mig neråt mot  en bekant kvinnan och viskar i hennes öra:

– Do you know  anything  about the lady swimming here every night? Do you know who she is or if she is receiveing any help?

Varpå mobilen tas fram av den bekanta kvinnan, ser lite förstrött på skärmen, surfar lite medan hon tänkte på sitt svar.Till slut kläcker hon ur sig:

-No, I don’t know who she is, but I guess she is suffering from a medical condition…

Jag svarade helt chockat:

– Yes, it’s called anorexia and she will not be around much longer! isn’t there anyone we can talk to to get some help for her?!

Varpå den bekanta kvinnan helt ignorerar mig och fortsätter att surfa på mobilen. Pratet och ståhejet fortsätter runtomkring mig medan jag tittar ut till simabssängen och den undernärda kvinnan igen. Nog är det ju märkligt ändå att här har vi en medmänniska, som helt klart behöver hjälp på alla sätt och vis, och ingen verkar bry sig nämnvärt, utan fortsätter att surfa på sina mobiler, prata och skratta sinsemellan och låtsas som om ingenting pågår…

Jag kände mig ledsen och illa till mods och gick upp till omklädningsrummet för att duscha och byta om efter mitt Zumbapass…

Annonser

Språngmarsch i kylan

Jag stod i tvättstugan och vek kläder när Maken kom och frågade mig om jag ville gå ut och gå en sväng i kylan. Vi inleder nämligen vecka nummer 2 med riktigt gammaldags iskyla och dagens hösgsta temperature var lite bättre än igpr, -18. Igår, nyårsafton, blev det som varmast runt -20. Alltså, det går mycket långsamt åt rätt håll, men med allt detta innesittande får man ju rätt lätt myror i baken och Maken tyckte vi kunde gå ut på en liten promenad.

Sagt och gjort. Vi klädde på oss, lade kopplet på stora hunden eftersom hon har en ordentligt tjock  björnpäls  och begav oss iväg.

Llånga vandringar hade vi ju nog inte tänkt oss, men trodde att vi skulle klara lite längre än 15 minuter. Dock hade vi inte räknat med den iskalla vinden ovanpå den redan iskalla luften och en hund, som bara efter tio minuter började lyfta på tassarna och se ganska stelbent ut. Svansen höll hon ännu högt och verkade trivas som fisken i vattnet, men hon har ju förstås ingen aning om att hon kan  förfrysa tassarna på de iskalla cementtrottoarerna heller.

Trots kölden var det skönt att komma ut och gå en liten stund och sträcka på benen efter all god nyårs och julmat.

Den första skolveckan för barnen lär skall fortsätta i samma anda, men vi väntar ivrigt in helgen då värmebölja har utlovats… -4 kommer att kännas som strandväder på söndagen!

Solen går ner bakom hustaken vid 16 tiden nu i början av året….

Överraskande post!

Nämen, det här brevet var högst oväntat, men ändå trevligt att få idag! En anmälan om rätt att rösta i det finländska presidentvalet som sker nu om några veckor! Alltså, jag har vid det här laget bott mera än halva mitt liv i USA, alltid varit finländsk medborgare, men ALDRIG fått ngn notis om rösträtt… förrän nu! Man behöver  tydligen bo utomlands en rejäl tid innan man får denna rätt eller…? Mina adressuppgifter har dessutom alltid varit uppdaterade vid Magistraten , så jag har ingen aning om varför jag aldrig fått detta brev förut!

Eftersom jag bor så långt borta, och har bott borta så länge, är jag inte alls insatt i dagens politik i Finland. ( Däremot vet jag mera än vad jag borde veta om USAs s.k president…!) , så vem jag  skall rösta på är helt okänt för mig.

Det finns ett konsulat i Minnespolis dit jag kan åka för att rösta. Det rör sig tydligen om två val och konsulatet är öppet endast två dagar per val för förhandsröstning. Under dagen, på arbetstid förstås, så vi får ju se om jag lyckas åka dit eller inte…

Nu får ni, som är bosatta hemma, tipsa mig om vem som ställer upp, nätsidor att besöka för  att läsa mera om kandidaterna  etc. Väntar med spänning och tackar på förhand!  😀🇫🇮

Politk och ‘metoo’…

Ni som inte tycker om politiska diskussioner i bloggar, kan hoppa över kvällens inlägg hos mig.

Resten av er som är nyfikna, kan fortsätta läsningen. Det är sällan jag bloggar om heta, aktuella ämnen, men nu börjar det gå lite väl långt, tycker ni inte ändå?

Idag fick den, i USA berömda NBC värden Matt Lauer  sparken för hans uppförande och uppträdande mot kvinnor. Inget specifikt har nämnts i medierna ännu, men så småningom kommer nog detta ut också. Den i Minnesota berömda Garrison Keillor, numera radio profil och kusin till en av våra goda vänner, har också fått kapa banden med radiostationens som han jobbat för. Eller egentligen kapar radiostationen banden med honom.

Men vart i hela världens tid barkar detta hän egentligen? Såg just på Fejjan också att det lär  vara mera rabalder i Finland om detta också.

Alltså, personligen vet jag inte riktigt vad jag skall tro. Jag tror säkert att inte alla  dessa kvinnor ljuger, helt klart! Det är INTE rätt för män att gå under kjolarna  på kvinnor, ta dem på brösten vare sig de är vakna eller sover, men är det faktiskt så att sgs alla män gjort och gör detta?! Kanske jag bara har leva ett naivt liv och inte förstått att karlar hör till den andra rangen när det kommer till könen? Eller är det så att vissa kvinnor tolkar precis varenda liten rörelse på låret, som faktiskt bara var en oskyldig rörelse och inte alls sexuellt menad som sexuell? ,  Beröringen gick liksom inte upp över låret som en smekning, utan var bara menad som en hand på låret  under en diskussion mellan goda kompisar, där en råkar vara kvinna den andra råkar vara man?

Jo, våldtäkt är ju en helt annan sak och det är ju helt klart fel på  alla sätt och vis, men hur jämförs det med en hand på låret? Men är det våldtäkt om de båda varit ute och festat en kväll, druckit ordentligt med alkohol och sedan leder detta till en natt i sängen. Sedan påstår kvinnan efteråt  att det handlade om våldtäkt eftersom hon inte var nykter och kunde säga till på skarpen att hon inte vill ligga med honom?

Och nu vet jag inte hur det är med medierna hemma, men här ges ju egentligen inte  några detaljer om VAD som har hänt, utan det bara talas om sexualla  trakasserier.

Och sedan, till sist och slutligen så blir det ju nog till han säger/hon säger ändå, så vad skall man tro på?

Vad säger ni som läser?

Och så börjas det igen…

… det här med att göra reklam för julen som onekligen närmar sig, men först skall vi fira Tacksägelsedagen! En mycket fin högtid, som jag helt adopterat och som jag tycker alla borde fira. Fast under den högtiden ges och fås ju inga gåvor, så affärerna förtjänar ju förstås inga pengar på den. Alltså, började skyltningen och julsakerna smyga sig fram redan i början av oktober, men då mera i skymundan i affärerna. Tidigare idag när jag åkte iväg och handlade mat, var det full fräs och julpynt hit och julpynt dit!

Alltså, jag är säkert en gammal, tråkig tant, men det är endast början på november och som sagt Tacksägelsedagen skall firas först. Och på tal om det här med julen: julgranar och pynt i alla ära, men var är ‘ the resaon for the season’? Inte en enda julkrubba så långt ögat kan nå och man kan ju fråga sig varför detta blivit så? Julen är ju faktiskt en kristen högtid, där Jesu födelse firas, men det syns sällan i affärerna nuförtiden.

Det är lite synd, eller egentligen verkligt mycket synd.

Tror jag börjar bli lite smågnällig. Bäst att avsluta detta inlägg och gå och ta ett glas vitt! 😉

Dock såg det minsann  ut som på ett julkort efter eftermiddagens snöfall…

Höst… Eller…?

Nu måtte väl ändå hösten ha anlänt på allvar eller…? Denna ljuvliga måndag vaknade vi till märkbart svalare temperaturer efter helgens olidliga värmebölja på en bra bit över trettio grader. Dessa mycket svalare temperaturer hade också fört med sig grå himmel och regntunga moln- alldleles ypperligt höstväder och absolut inget, som jag i alla fall ansåg deprimerande!

Det är mycket man kan göra när det äntligen blir till höst! Ett exempel är detta:

Grädda en gyllene pannkaka i en het ugn! När luftkonditioneringen jobbar för högtryck att hålla vårt hem svalt och skönt, verkar det ju onekligen lite galet att slå på ugnen och producera mera värme i hemmet och  till råga på allt ödsla energi! Alltså, får sådant som att grädda en pannkaka vänta tills Moder Natur bjuder på behagligare väder.

Denna måndagskväll har jag tillbringat i köket och det blev pumpamuffins och pannkaka för hela slanten. Glada utrop från barn och Make när de kom hem efter kvällens träningspass och pianolektioner.

Imorgon är det tisdag, lite varmare temperaturer och solsken har det utlovats. Jobbet kallar också, men före det skall jag blanda mig mellan lakanen!

Ingrepp

Jag har inte haft ngn blogglust på ett tag. Detta beror nog på ett ingrepp som gjordes i förra veckan. Planerat dock, men ack så smärtsamt det blev. En smärre operation, javisst och nu skall man då tillbaka till sitt normala jag. Tagit mycket längre än beräknat, inte alls så enkelt som jag hoppats och imorgon, måndag väntar Zumba igen… Som jag hamnar att skippa pga att smärtan ännu är för hög.

Jovisst, kommer jag igen, det har gått långt framåt redan, men är man otålig så är man…!

Bara att fortsätta på den långsamma vägen och vara tacksam för att jag  har hälsan och inte behöver känna sig på detta viset för jämnan….