Who rocks the camp?!

Who rocks the camp, we say the counselors  rock the camp, we say the counselors  rock the camp, we say the counselors  rock the camp, all day loong!

Who rocks the camp, we say the campers rock the camp, we say the campers rock the camp, all day loooong!’

Skrikfesten mellan lägerdeltagarna och personalen som jobbar på lägret ljöd mellan trädtopparna  och tävligen gick ut på vilken grupp som skulle vara den mest högljudda. Naturligtvis utsågs barnen till vinnare, men högljudda var de nog allihopa.

I fredags hölls en eftermiddag för lägerdeltagarnas familjer.  Jag åkte ensam, Maken jobbade och Stora syster, som själv gått på samma läger när hon var yngre, ville inte åka med.

Sonen, som nu vid 13 år fyllda, får hjälpa till med allehanda jobb på lägret, tog knappt ngn notis om mig, men däremot var Lillasyster så mycket gladare att jag kommit. Vi gick runt lägret och tittade på stranden  därifrån kanoterna läggs ut. Vi gick till måltavlorna där det övats pil och båge  och Lillasyster presenterade mig för sin  ledare som hon haft under veckan och en del kompisar förstås.

Det var en vacker eftermiddag. Inte alls hett i luften och det var intressant att se det nya lägret som byggts om sedan jag var där senast.

Nu är Lillasyster klar med läger för den här sommaren, men Sonen har två veckor till innan hans lägersommar  är slut…


 Lillasyster framför måltavlorna. 


 Lillasysters  grupp uppträder med en sång om en älg som älskar saft! Därav händerna vid huvudet… 


Sonens grupp uppträdde också med en sång och strax efter att den avslutats började skrikfesten nämnd i inlägget…!

Tankeställare

Det är ungefär två timmar sedan jag lade på luren. Min arbetskamrat och goda vän ringde. Eftersom vi är båda lediga under sommaren har vi inte haft så mycket kontakt sedan vi stängde dagiset i slutet på maj och tog sommarledigt. 

Alltså hade jag på känn att ngt hade hänt när samtalet kom. 

Jag hade rätt och tyvärr var inte nyheterna goda. Hennes styvfar var med i en bilolycka igår. En så pass stor olycka att det pratades om den både på TV nyheterna och i dagens tidning. Han dog. Hans 15 åriga barnbarn ligger svårt skadad på samma sjukhus som Maken jobbar och läkarna säger att de inte tror att hon kommer att klara sig…. 

Min goda kompis lät stark på telefonen. Hennes mamma gifte om sig för en tid sedan, min kompis växte inte upp med den här mannen som sin styvfar. Fast visst smärtar det ändå… 

Igen en påminnels om att vi aldrig kan vara säkra på när detta jordelivet är slut. Krama om varandra lite extra idag- vad som helst kan hända imorgon! ❤️

Eftermiddag i köket

Ha! Jag var nog inte den enda som hade en aning svårt att tro på meteorologerna igår när det spåddes  svalare, eller egentligen, kyligt väder för hela delstaten. Det har varit varmt, riktigt hett ända sedan vi landade på den västra sidan av Potten för en knapp vecka  sedan, så det var en aning svårt att tro på att torsdagens temperatur knappt skulle stiga ovanför plus tio strecket!

Men, men…rätt fick de och imorse steg vi upp til regn och iskalla nordliga vindar från Kanada! De yngre barnen i detta hem har dagsläger igen den här veckan, så det var bara att söka fram långbyxor, jackor och strumpor igen. Nu fanns ju dessa inte SÅ långt borta, eftersom de var med på resan, men lite knasigt kändes det nog att byta ut ärmlösa linnen och shorts mot dessa varmare kläder!

Men till lägret åkte de, trots hällregnet och jag fick tillbringa dagen i…köket!

Eftersom vädret  faktiskt lämpade sig för bakning så gjorde jag just det. Det blev hemgjord müsli till Maken som han gärna äter på morgnarna och sedan en blåbärspaj. Dock ingen amerikansk paj, sådana är jag dålig på, men finsk smulpaj klarar jag av!

Efter kvällens middag blev det då paj med vanlijsås till och då upptäckte jag nästan en liten katastrof… Jag glömde köpa mera vaniljsås när vi var hemma i Jakobstad! Denna sås finns nämligen inte här, jag tror att den tillhör Norden, och jag brukar alltid köpa den i pulverform när vi är hemma och nu glömde jag! Äsch! Får kanske lägga in en beställning via mor och/eller SysterYster. Vi får se…

Pajen avnjöts i alla fall, och Maken, som föredrar amerikansk paj, var nog rätt nöjd ändå, måste jag säga… 😉

Som en filmstjärna…

… Ja, så kände jag mig verkligen när jag fyllde år i måndags! Tusen tack för alla hälsningar via WhatsApp, Messenger, mejl, Instagram etc. Helt otroligt!

Och nu är jag då ett år äldre igen, hela 44 närmare bestämt… Även går ju inte långsamt precis…

Jag har drabbats lite av bloggtorka sedan vi kom tillbaka hit till den västra sidan av Potten. Den brukar gå över ganska snabbt, nog, men ännu har jag svårt att få ner ngt på skärmen…

Jag återkommer nog så småningom… kanke redan imorgon, man vet aldrig…!

Jag fick vackra rosor av maken…
Och en efterlängtad klocka…
Lunch på tu man hand hann vi  också med… 
Helt fantastiskt goda räkor…

 

Hem kom vi ju…

Så här ser Minnespolis Skyline ut från flyget…!

Det tog 22 timmar från dörr till dörr. Världen har verkligen krympt med hjälp av nätet, men då resan skall göras märks det ju nog hur stort avståndet ändå är. Det är inget litet jordklot vi bor på, även om det ju nog ändå är ganska imponerande att resan Hemhem  österut gick på bara 13 h! Den största anledningen till att hemresan till Minnepaolis tog så länge, var det sju timmar långa uppehållet på Kelfavik, Islands flygfält. Det är inte  alltid så lätt att få alla flyg att stämma och denna gång gick det på detta sättet.

Barnen är så nöjda att vara hemma och  att få sova i sina egna sängar igen. Och det kan  jag ju nog säga att vi vuxna är glada över också. När en resa har varit riktigt bra är det skönt att komma hem igen. Och som alltid när vi är hemma i Jakobstad, är det ju endast JAG som är hemma, alla andra är turister. Fast nu har jag faktiskt bott utomlands längre än vad jag bodde i Jakobstad, så nu börjar jag nog ha turiststatus jag med!

Hur har vi då tillbringat denna dag, den första hemma i förorten? Jo, det har handlats, städats, tvättats en massa kläder, rensats ogräs i trädgårdslandet, vattnats blommor i blomkrukor och sist men inte minst bjudit tacksamma Svärföäldrar på mat.

Nu är klockan snart 22 och eftersom jag varit uppe med tuppen sedan kl.05.00 pga tidsskillnaden igen, så är det hög tid att jag kryper  till kojs. God natt kära läsare!

De sista läckerheterna….

…har uppätits, väskorna är packade, villan städad och imorgon styr vi kosan västerut igen. Avskedskramar har delats ut till höger och till vänster, men inga tårar har faktistk fallit…än! Vi får ju se hur det går med den saken imorgon  när planet lyfter från Vasa. Om det blir till tårar eller inte. Oftast burkar det  ju  nog komma ett par. Inte många, jag vet ju att vi är tillbaka om två år eller förr, men ändå brukar nog ett par tårar droppa här och där…

Vi får höras från den västra sidan av Potten!  🙂

De sista läckerheterna har uppätits…

Home sweet home! 

Det är kallare än i Minnesota, det är ljuvligt, det är fyllt med skratt och lite tårar, det är helt fantastiskt att återse släkt och vänner och det är absolut underbart att vara hemma! 

Vi är halvvägs igenom och har en vecka kvar innan vi återvänder till mitt andra hem i Staterna…. men vem räknar dagarna egentligen…?! 😃