Drömresan

Redan i somras påbörjades planeringen. Lillasyster har nu tagit lektioner i att lära sig spela harpa i ett år och har gått så pass snabbt framåt att den hyrda nybörjarharpan behövdes så småningom bytas ut till ngt bättre instrument. Vi hade såklart hoppats på att hon kunde öva på sitt hyrda instrument lite längre, gärna ett år till, men hennes harplärare menade att  vänta till nästa sommar (2018) var nog det längsta som vi kunde ha Lillsyster traktera detta  hyrda instrument.

Alltså började planeringen. Lillasyster har hittat sitt instrument. Hon älskar att spela, att öva är inget vi behöver tjata på henne om, hon går självmant till harpan dagligen och övar enkelt 30 minuter på rakan utan tjat från oss föräldrar.  Ävenom intresset kanske kommer att svalna, tor vi inte att det kommer att svalna  i det första taget.

Maken kontaktade harpfbariken/butiken Lyon och Healy i Chicago. Om ni som läser detta förstår er på detta vackra instrument, så är Salvi harporna som finns i Europa, egentligen samma märke. Ett av företagen köpte upp det andra för några år sedan och nu tillverkas en del av Salvi harporna i Italien och sedan skickas de till Chicago till Lyon och Healy för att färdigställas här i Mellanvästern  i delstaten i Illinois. ( där Chicago ligger.)

Efter att Maken hade kontaktat damen som sköter om försäljningen av dessa harpor, blev det bestämt att han och Lillasyster skulle åka på en snabbvist till fabriken/butiken i Chicago i oktober.

Eftersom vi inte ville att Lillasyster skulle behöva vänta i evigheter på denna resa, berättade Maken den otroliga nyheten åt henne på torsdagen  före helgen  innan resan skulle se. Hon visste ju förstås att henens lärare ville att hon skulle byta till ett bättre instrument och under lektionerna hade hennes  lärare redan bytt harpa åt henne. ( eleverna har en harpa hemma, men spelar på en annan under lektionerna eftesom det handlar om så stora instrument.)

Så här glad blev hon när hon fick ta del av den otroliga nyheten att hon var på väg till Chicago endast två dagar senare…

(Fotot är suddigt pga att Lillasyster hoppar upp och ner av glädje och spänning!)

Sedan var det endast fredagen och lördagen kvar att packa och se till att Maken och Lillasyster hade allt som de behövde och tidigt på söndagsmorgonen bar det av till flygfältet.

Efter landning i Chicago och efter att Maken och Lillasyster hade kommit fram till hotellet och lämnat bagaget, åkte de på lite sightseeing. Det var en aning komplicerat att ta sig fram, eftersom det råkade vara samma söndag som det sprangs maraton i denna jättelika stad på 8 miljoner invånare!

Fram till den jättelika byggnaden som innehöll alla möjliga slags fiskar och vattendjur kom de  så småningom i alla fall. Bland såg de de en delfin show, som de båda var väldigt förtjusta i.

Efter en riktigt skön och avkopplande kväll på hotellet, med bl.a ett doppp i den lilla hotellbassängen och en god natts sömn, bar det då iväg till Lyon och Healy på måndagsmorgonen.

Damen som Maken hade ordnat besöket med, visade sig vara enromt trevlig och hade valt två mindre harpor för Lillasyster att pröva. De stod ställda i ett privat rum och hon gick ut medan Lillasyster och Maken fick titta och bekanta sig med dessa oerhört ståtliga instrument. Lillasyster satte sig genast ner för att provspela och var förtjust direkt. Vilket ljud! Vilket vackra harpor! Vilken ton!

Hon tyckte om båda harporna som hon fick provspela, men den andra visade sig ett strå vassare  och den valde hon efter en stunds tvekande och lite mera spelande.

Här står hon, nöjd och glad efter att hon har valt sitt instrument!

Nu är det ju inte så lätt att flyga hem en harpa precis! Maken hade på förhand berättat åt Lillasyster att hennes nya instrument inte skulle komma med henne hem på planet, så hon var inte helt förkrossad när hon måste skiljas från sitt nya instrument.

Efter besöket på fabriken var det bara att ta tåget tillbaka till hotellet och efter en snabb lunch, blev det tåg igen, men den här gången tillbaka till flygfältet.

Hem  till förorten kom de måndag kväll till mig och tonåringarna och följande dag väntade skola, precis som vilken annan vardag som helst. Detta var nog bra, för nu började den långa väntan på att en harpa skulle anlända…

Den fraktades hit till Minneapolis och förorten med ett fraktbolag och anlände äntligen i torsdags, två veckor efter att Lillasyster fått ta del av den otroliga nyheten att hon skulle få en alldeles egen harpa!

En förväntansfull Lillasyster ser på när den enorma lådan lastas ur långtradaren…

Lillasyster fick snällt vänta tills Maken kom hem från jobbet på torsdag kväll innan vi började öppna detta enorma paket med sitt dyra innehåll…!

Äntligen kom Maken/pappan hem från jobbet och äntligen kunde vi börja öppna den enorma lådan. På bilden ovan inspekterar Maken och Lillasyster harpan för att förse sig om att den hade klarat transporten i samma skick som den köptes. Jodå, den var enromt bra inpaketerad och allt såg bra ut. Nu var det dags för Maken att stämma harpan åt henne och sedan skulle hon äntligen få provspela…

En enormt glad och lycklig Lillasyster spelade och spelade på sin nya harpa och Maken fick, med jämna mellanrum, stämma den igen. När stränginstrument har nya strängar, förlorar de snabbt stämningen i och med att strängarna ännu är lösa och tänjer lätt på sig. Om ngn vecka eller så kommer strängarna att ha hittat sitt rätta läge och Maken behöver inte stämma fullt så ofta. Och om Lillasyster fortsätter att spela och öva så ofta som hon gör just nu, kommer Maken att få fortsätta stämma denna harpa flera ggr dagligen några dagar till gissar jag!

 

 

 

 

Annonser

Rykande heta

Rykande heta kom våfflorna ut ur våffeljärnet imorse redan vd sju tiden. Jag hade lovat barnen våfflor till frukost ( jo, jag vet, vi är lite bakvända här på andra sidan Potten där våfflor  ofta äts till morgonmål…!)

Jag blandade till smeten sent igår kväl. Lade de våta ingredienserna färdigt blandade i kylskåpet och de torra fick stå färdigblandade i en bunke under lock på köksön och vänta på morgonen. Vid 06.45 var det redan full fart i köket och nöjda och mätta barn åkte glada i hågen till skolan imorse.

En nöjd mamma har städat upp köket efter sig och nu, denna lediga måndag, bär det av till veckans första Zumbapass!

Höstgöra

Jag spenderade en stor del av söndagseftermiddagen ute på gården. Hade hoppats komma mig ut lite tidigare medan solen ännu sken, men det var mest mulet när jag äntligen kom ut efter att ha städat upp  efter lunchen och tagit hand om den där tvätten igen. Helt otroligt hur mycket tvätt en familj på fem har!

På alla sociala medier vimlar det av vackra höstbilder och folk reser hit och dit för att fotograferna de vackra, färgsprakande träden och vissa andra ( läs: syster med familj!) befinner sig i södra Europa över höstlovet för att njuta av sol och värme.

Själv sitter jag hemmavid denn helg och har faktiskt varit riktigt produktiv  där ute på gården och får nöja mig med det. Senaste vecka när Herr Frost kom på besök, frös mina tomatplantor, vilket ju var väntat. Idag drog jag upp dem och satte dem i komposten. Komposten i sin  tur behövde röras om och vattnas. Något annat som jag bör ta reda på. Hur ofta behöver denna kompost vattnas under vinterhalvåret. Gissar att en gång i veckan, som jag vattnar just nu, säkert är lite för ofta under kyla och snö. Ännu har vi inte fått ngn jord ur denna kompost, men det förmultnar riktigt bra där långt nere i lådan. Förhoppningsvis har vi egen kompostjord att lägga i trädgårdslandet nästa vår…

Inkommande vecka har barnen då höstlov, men ett mycket kort  sådant. Helt vanlig skola halva veckan och sedan ledigt på torsdagen och fredagen. Inga speciella  planer har vi heller. Det får  bli  staycation för hela slanten. Det går väl mog an det också, men nog är det lite märkligt att vi inte planerat ngn Höstresa detta år….!

Dock är det ngn annan i familjen som skall ut och resa snart. Mera om detta i ett kommande inlägg…

Ny Zumbamusik!

Ni som följer min blogg, vet att ett av mina intressen är att gå på Zumba flera ggr/vecka. Jag började för lite över två år sedan och vid detta laget är jag helt uppslukad av denna härliga motionsform!

För några veckor sedan började vi dansa till en ny sång med ny koreografi. Detta händer ju rätt ofta egentligen, men denna sång har jag verklgien fastnat för!

Lyssna, titta och njut! ( och kanske lär dig lite spanska också…?) 🙂

Hopelessly devoted….

Greased Lighting, We Go Together, You’re the One that I love…. De fanns alla med, de gamla godingarna från hitfilmen Grease från 1978!

Vi åkte i goda vänners lag till Chanhassen Dinner Theater ( ChanhassenDT.com) i onsdags på kvällen för att se på teaterproduktionen  av  musikalen Grease.

Dottern med kompisen poserar i den lilla bilen i fotohörnan innan vi  gick in för att sätta oss ner före föreställningen. 

Föreställningen var riktigt bra, det tyckte vi alla. Dock var det nog svårt för skådeseplarna att slå filmen. Det gick liksom inte!  Teaterproduktionen är också helt annorlunda. Biltävlingen fanns inte alls med och Dottern och hennes  kompis, som inte hade sett filmen, tyckte att det var svårt att följa handlingen och händelserna.

Men, musiken var sgs densamma. Två sånger var insatta på fel plats, tyckte både jag och min goda vän: ni kommer kanske ihåg när Danny och Sandy har kört in till en s.k drive in movie theater och hon blir arg på honom och lämnar honom ensam i bilen fastän filmen inte är klar. I filmen sjunger han sången Sandy, men i pjäsen sjöng han ngt helt annat och det passade liksom inte in! Det kändes fel helt enkelt! Maken påpekade att jag kanske har sett filmen för många ggr och kan den för bra…?! Kanske det ligger ngt i detta…?

Fast, visst blev det en riktigt trevlig kväll i alla fall. Det var vi alla helt överens om!

Handarbetskväll

Augusti bjuder på mycket svalare väder än normalt här hos oss. Inte kallt alls, men svalare än de normala trettio graderna. Detta tackar mina sticksugna fingrar för och jag har haft en sådan enorm stickklåda de senaste dagarna att det inte riktigt varit klokt! Jag har bläddrat igenom mönster på nätet, i pysslebutiken och inte kommit till ngn lösning på vad jag ville ta mig an. Jag är nämligen inget proffs alls när det kommer till stickning. Sockor stickar jag aldrig, dessa skulle ingen få användning för på denna sida av potten. De används helt enkelt inte. Vantar skulle däremot vara väldigt roligt at kunna sticka, kanske jag borde kasta mig in i detta äventur härnäst. Det där med tumhålet  verkar ju vara lite väl äventyrligt för en novis som jag!

Nej, då jag stickar, handlar det om rätstickning och avig stickning och vanligen raka projekt! Inga spetsmönster här inte! Fast om jag får säga det själv är jag nöjd med hur rät och slät min stickning vanligen blir. Och att lära mig att ta upp tappade maskar har jag också gjort!

Hur som helst, ikväll efter maten beslöt jag mig för att ta ner stickkorgen och se vad som fanns i den. Vädret hade ändrat från dagens otroligt vackra, soliga väder, till en mulen, sval kväll. Vi väntar nämligen in regn och det lär inte skall bli vilket regn som helst, utan ett riktigt skyfall!

Dock tillbaka till den där stickkorgen ja… Jag hittade nämligen min stickning från  vintras i den. I en enda härva! Ett projekt som skulle ha blivit till en sjal, men garnet blev till en enda härva, jag försökte nysta upp alltsammans, men fick arg och frustrerad ge upp eftersom det helt enkelt inte gick.

Ikväll tog jag helt enkelt tag i saxen och klippte bort stickningen från garnhärvan och kastade bort det garn som var alldeles fullt med knutar. Tog sedan tag i den påbörjade stickningen och rev upp alltsammans. Och började på nytt, fast jag struntade i mönstret till sjalen och stickar nu alldeles utan mönster och vet inte ens vad detta kommer att leda till…!

Flickorna höll mig sällskap. Lillasyster jobbar med små, små gummiband och följer instruktioner på YouTube och håller på med en slags vävning.

Storasyster bestämde sig för att att sy en jättestor teddybjörn till sin kompis som har kalas… Inkommande fredag! Vi får se om teddybjörnen hinner bli klar i tid eller inte…!

Vi hade en riktigt trevlig kväll där vi satt på verandan ute i det svala sommarvädret och pysslade, var och en med sitt. Det måste vi verkligen göra oftare!

Och stickningen? Ja, vi får ju se vad det komer att bli till, men riktigt roligt att ha en stickning på gång igen, det är det ju!

 

Who rocks the camp?!

Who rocks the camp, we say the counselors  rock the camp, we say the counselors  rock the camp, we say the counselors  rock the camp, all day loong!

Who rocks the camp, we say the campers rock the camp, we say the campers rock the camp, all day loooong!’

Skrikfesten mellan lägerdeltagarna och personalen som jobbar på lägret ljöd mellan trädtopparna  och tävligen gick ut på vilken grupp som skulle vara den mest högljudda. Naturligtvis utsågs barnen till vinnare, men högljudda var de nog allihopa.

I fredags hölls en eftermiddag för lägerdeltagarnas familjer.  Jag åkte ensam, Maken jobbade och Stora syster, som själv gått på samma läger när hon var yngre, ville inte åka med.

Sonen, som nu vid 13 år fyllda, får hjälpa till med allehanda jobb på lägret, tog knappt ngn notis om mig, men däremot var Lillasyster så mycket gladare att jag kommit. Vi gick runt lägret och tittade på stranden  därifrån kanoterna läggs ut. Vi gick till måltavlorna där det övats pil och båge  och Lillasyster presenterade mig för sin  ledare som hon haft under veckan och en del kompisar förstås.

Det var en vacker eftermiddag. Inte alls hett i luften och det var intressant att se det nya lägret som byggts om sedan jag var där senast.

Nu är Lillasyster klar med läger för den här sommaren, men Sonen har två veckor till innan hans lägersommar  är slut…


 Lillasyster framför måltavlorna. 


 Lillasysters  grupp uppträder med en sång om en älg som älskar saft! Därav händerna vid huvudet… 


Sonens grupp uppträdde också med en sång och strax efter att den avslutats började skrikfesten nämnd i inlägget…!