Skräppost av högsta graden

När jag kommer hem från jobbet vid 14.30 tiden är jag vanligtvis trött och tar gärna en paus inna barnens kvällsaktiviteter tar vid. Barnens bussar kommer hem ca.10 min efter jag har kommit hem. Idealt, för då behöver vi inte anlita ‘Eftis’ efter skoldagen.

När jag kommer hem kollar jag snigelposten och den elektroniska och telefonen för att se om ngn har ringt och lämnat meddelande under arbetsdagen medan hela familjen har befunnit sig i skolor och jobb.

Alltså, kollade jag min elektroniska post igår eftermiddag då jag hade kommit hem. Vanligtvis kollar jag den snabbt och enkelt med telefonen, och gjorde alltså likadant denna dag. Jag stirrade misstroget på avsändaren av det ena brevet som damp ner i den elektroniska postlådan. Saudi Arabien? Vad i all världens tider?

Jag misstänkte ngt fuffens direkt, och fortsatte att läsa. Det kryllar nämligen inte av bekanta från Saudi Arabien i min vänskapskrets! Jo,jag var tydligen skyldig ett företag pengar i detta hörn av världen. Ingen liten summa heller, utan de ville ha över $1500 USD! Det följde också med en bilaga med brevet, men det aktade jag mig noga för att öppna minsann! Man har ju hört och läst om alla möjliga skräckhistorier. Om folk som öppnat både brev och bilagor och så har hela datorn attackerats av ngt virus. Alltså, lät jag bli att öppna bilagan, som säkert var en låtsas räkning alldeles fullspikad av ett eller flera virus!

Fast visst undrar jag ju varifrån detta , brev egentligen kom och vad de lurarna trodde att de skulle uppnå med detta brev…

Annonser

Too close to home…

Det är mycket som händer i storstäder. Så också i Tvillingstäderna. Det är brott, droger, uteliggare, hemlösa, våld och ja, mord. Det går nästan inte en dag utan att ngt har skrivits i tidningen om ngt mord i ett av de fattigare områdena i Minneapolis. Det är grymt, men så är det. Det handlar ofta om slagsmål inom familjer och anhöriga eller om svartsjuka f.d pojkvänner som kommer tillbaka för att ta ut hämnd på den nya sambon osv. Jag läser och tycker synd om de som drabbas eller skickar en snabb förbön till de kvarlevande som sörjer. Men för att orka, så måste jag skaka av mig tidningsartiklarna och gå vidare med min dag. Det är en sorts överlevnadsteknik. Det skulle vara alldeles för enkelt att bli totalt deprimerad om man bara satt och tänkte på allt elände som pågår. Jag försöker istället vara glad och tacksam över min egen situation, men samtidigt inte ta saker och ting för givet.

För ca. en vecka sedan var det stora rubriker igen på den första sidan om en äldre kvinna och hennes föräldrar som blivit mördade. Föräldrarna som var i 80 årsåldern hade just flyttat hit från Chicago i delstaten Illinois för att bo med sin dotter. Deras dotter arbetade som dagmamma i sitt eget hem och en av hennes  dagisbarn hade just blivit lämnat för dagen. När barnets mamma skulle åka vidare till sitt jobb, såg hon någon utanför huset där hon just lämnat sitt barn och blev misstänksam. Hon åkte genast tillbaka till huset, men var tyvärr för sent ute! Dagmamman och hennes föräldrar hade just blivit skjutna till döds! Barnet hade inte kommit till skada. Ingen har hittats ännu och motivet för denna brutala handling har inte kommit fram heller.

Igår frågade Maken mig om jag läst artikeln i tidningen och de uppföljande artiklarna som skrivits om händelsen och jag berättade att jag visste hade läst och tyckte att det hela var alldeles för sorgligt. Maken berättade då att den vuxna dottern till dagmamman jobbar som operationssköterska på sjukhuset där han jobbar! Hon har tagit ledigt just nu och det kan man ju minsann förstå.

Plötsligt när jag fick veta detta, som kom allting liksom för nära. Inte för att jag känner denna operationssköterska alls och Maken känner henne inte heller, men det hela kom liksom för nära inpå!

Nu har Maken gått med i penninginsamlingen för sköterskan och hennes familj och jag läser tidningen med en helt annan känsla i maggropen…