Tillbaka i bloggvärlden

Jodå, jag är tillbaka i bloggvärlden med hull och hår. Nåja, det vet jag väl ändå inte, men tillbaka til Minneapolis i Minnesota kom vi i lördags från en riktigt skön vecka i vattenparkerna i Wisconsin Dells. Eller kom vi och kom vi… Det var bara maken och jag som kom hem. Barnen med Makens kusin fortsatte sydvästerut  till hennes hemstat Arkansas och där skall de tillbringa hela denna vecka.

Så här glada var de på morgonen i lördags efter att vi lastat Jeepen full med alla deras grejer! Som ni kanske märker har den kära Kusinen brutet ben också! Ändå kom hon körande de 12 timmarna det tar för att spendera veckan med släkten och sedan åkte barnen alltså iväg med henne hemåt.

Inkommande helg kommer de alltså norrut igen och då trot jag nog både Maken och jag kommer att vara redo att åter  ha lite liv i luckan! Det är inte  klokt hur tyst vårt hem är denna barnfria vecka! Maken är tillbaka på jobb och här går jag själv och vankar med hundarna! Fast, jag kan ju inte helt sticka under stol med att det är riktigt skönt att bara vara och slappa och ta det lugnt också.

Och barnen då, hur har de det? Jo, de njuter! Denna tisdag tillbringas på ett nöjesfält i delstaten Missouri. Nöjesfältet heter Silver Dollar City och barnen, som alla älskar hisnande karuseller, gungor och berg och dalbanor, har hur skoj som helst!

Här har de just landat ner i en bassäng i slutet på en berg och dalbana med vatten!

Och vet ni vad? Här hos oss har det också varit kyligt de senaste dagarna! Inte riktigt så kyligt som jag sett att ni har haft det i Finland, men så bor vi ju längre söderut också. Men då vindarna kommer norrifrån Kanada och dagstemperaturerna inte ens kommer upp till 20 plusgrader, då kan man lugnt säga att det är kyligt hos oss också!

Drömmen som gick i kras… Men ändå inte!

För nästan precis sex år sedan redan flyttade vi till vårt nya hem i vår nya förort. Vi hade bott nio år på vårt gamla ställe. Då vi fltttade in var det Maken, jag och Dottern. Dottern var just över två år. Huset var äldre, byggt på 1956,  var charmigt men behövde absolut renoveras och uppdateras i min och Makens smak. Vi gjorde det bit för bit och nio år senare var det endast skalet till hemmet som var detsamma. Nytt kök hade vi satt in, uppdaterat och renoverat badrummet, satt  isolering i väggarna,  eftersom det endast fanns tidningspapper i dem (!), hela källaren hade updaterats och i och med detta hade Maken byggt en bastu åt mig och åt oss! När vi flyttade ut på sommaren 2011 hade vår familj utökats med Sonen, Lillasystter och hunden Lilly, som då var valp. Vårt lilla, men nu renoverade hem, hade blivit rätt trångt!

När det då blev dags att flytta ville jag ha ett hem som  gärna skulle kunna innehålla en bastu. Här på andra sidan Potten byggs ju inte hus med bastun precis, men vi hoppades kunna renovera ett av badrummen till en bastu.

Nu, sex år senare har Maken, på alla sätt och vis, vänt på alla vinklar och vrår och fått ungefärliga priser hit och dit och slutligen kommit fram till att denna bastudröm gått i kras. För den nätta summan av 70-80 000 USD kan vi renovera ett av badrummen och få en bastu…! Alltså, visserligen tycker jag om att bada bastu men tänk  så många ggr vi kan åka hem till Jakobstad, Finland för den nätta summan?!

Efter att vi hade fått reda på detta i vintras, tog vi oss samman efter den stora besvikelsen och började planera vårt trädgårdsprojekt istället, vilket ni, som har följt min blogg, har fått ta del av. Det blev nu då helt färdigt för två vekor sedan och I måndags  levererades pricken över i:et.

Det var ett stort paket som kom direkt från fabriken i delstaten Georgia. Nu skulle det levereras försiktigt  för hand bakom vårt hem till  den nya altanen.

Det stora paketet öppnades och plasten kom bort. Det stora locket läggs här på plats av Maken.

Nu skulle bubbelpoolen fyllas, kemikalier skulle tillsättas och vi fick snällt vänta ytterligare två dagar inna vi kunde avnjuta det första doppet…

Här är det allra första doppet! Helt otroligt skönt och lyxigt känns det att sitta där i bubblorna. Nej, det är verkligen ingen bastu, men klaga kan jag knappast! Dessutom fick vi hela kalaset, bakgård och bubbelpool för mindre än vad endast en bastu skulle ha blivit, så det är nog bara att vara nöjd och glad då…! 😉

Firat!

Så är hon då 17 år! Dottern! Född en het vårdag på 2000 och fyllde alltså hela 17 år i lördags när det var ruggigt, kallt och regnigt! Raka motsatsen till hennes första dag  här på jorden!

Fotot ovan visar frukosten som Maken bjöd Dottern och hela familjen på när vi vaknade. En rostad brödskiva med stekt skinka, ett stekt ägg och sedan Hollandäs sås ovanpå. Mums! Dottern var nöjd. En bättre början på födelsedagen kunde hon inte tänka sig. Som brukligt är här fick hon snällt vänta på presenter. Sång på sängen med presenter är inte ngt som vi har tagit till oss, utan följer den mera amerikanska traditionen med presenter på kvälen tillsammans med tårtan.

Eftermiddagen tillbringades i pluggandes tecken och mellan varven fyllde och dekorerade Dottern sin egen tårta. Hon ville ha finländsk, traditionell gräddtårta, så på fredagskvällen hade jag bakat svamptårtan och på lördagseftermiddagen skötte Dottern om resten enligt eget utsagt önskemål.

Så här fint blev mästerverket!

På kvällskvisten bytte vi ala kläder, klämde in oss i den jättestora bilen oh åkte iväg till den italienska restaurangen i vår förort. Denna restaurang är en av Dotterns absoluta favoriter och hon hade bett att få åka dit för att fira hennes födelsedag. Fammo och Faffa kom Också med och vi åt supergott!

Ovan foto på maten som jag beställde. Grillade räkor och lax på en bädd med saffransris. Otroligt mumsigt!

Efter våra utsökta middag åkte vi sedan hem igen då för det där mästerverket till tårta och eventuella presenter. Ni som följer min blogg vet ju att jag hade inhandlat en viss klänning åt den unga damen. Nu hoppades jag bara att jag hade satsat på rätt storlek och att den skulle passa…

Här tar hon ut klänningen ur presentpåsen och inser vad hon får…! Förvåninngen, lyckan och glädjen var total!

Jag hade dessutom gissat rätt på storleken  och den passade- perfekt!

Status quo

Tacka vet jag en helt vanlig kväll utan dramatik från vare sig sociala medier eller på ngt annat sätt!

Barnen var tillbaka i skolan idag efter vårlovet och Maken tillbaka på jobb. Själv hade jag vanligt måndagsledigt och imorgon är jag tillbaka på jobbet igen. Helt OK faktiskt! Skall bli riktigt roligt att träffa mina arbetskamrater igen. Vi är ett litet gäng, endast sex stycken eftersom vårt dagis är så  litet och endast öppet på deltid, men trivs ihop, det gör vi!

Hur gick det då för Dottern och kompisen hennes som mådde så dåligt? Jo, jag kan meddela att flickan med föräldrar fick besök av polisen igår kväll efter att Dottern ringt dem och det hela slutade ju då med att hon blev inlagd på sjukhuset eftersom hon ville ta livet av sig och såg ingen annan utväg.

Maken skrev ett mejl till en av Dotterns  lärare redan igår kväll och han fick svar mycket snabbt av henne. Dotterns kompis var inte i skolan idag, och lär inte vara där på hela veckan eftersom hon fortfarande befinner sig på den psykiatriska avdelningen på sjukhuset. Kompisen skrev till och med ett SMS åt Dottern och tackade henne för att hon faktiskt hade ringt till polisen och ville hjälpa, även om hon var minst sagt arg på Dottern igår kväll. ( Dottern bad polisen om att få vara anonym, och polisen lyssnade ju till detta förstås, men en gemensam kompis skvallrade efter att Dottern berättat att hon var den som ringde till polisen…!)

Så, det var en väldigt jobbig situation, som hittills reder ut sig på bästa sätt.  Flickan blir omhändertagen av professionella läkare och skötare som vet vad detta handlar om och förhoppningsvis får hon bra mediciner som hjälper henne ur denna grymma depression. Det har redan förekommit tre självmord i Dotterns skola detta läsår, det behövs verkligen inga flera!

Jag återkommer nog om det händer mera…

Monument i dagsljus och monument i kvällsljus

Det blev en hel massa steg igår, söndag, men intressant, betungande och trevligt var det på alla sätt och vis. Under dagen gick vi runt till alla de olika, största monumenten och sedan på kvällen gjorde vi en rundtur igen med buss och en guide och såg allting på nytt. Kanske väl  mycket undrar ngn, men det var det faktiskt inte. Det blev helt annorlunda att se allting en andra gång och dessutom kunde luckorna fyllas i av en trevlig och sakkunnig guide.

En del av det relativt nya monumentet som skall hjälpa oss att bli påminda om det andra världskriget. Helt otroligt vackert gjort, massor med symbolik i de olika delarna i strukturerna och endast 15 procent av pengarna att bygga det  kom från USAs budget. Resten samlades in och bl.a skådespelaren Tom Hanks var den som var med och samlade in det mesta av!

På kvällen var monumentet otroligt vackert med så mycket vatten som var upplyst i kaskader och sedan det ståtliga Washington Monument i bakgrunden.

Det är svårt att se, men denna vägg är prydd med just över 4000 stjärnor i guld. Varje stjärna representerar 100 amerikaner som fick sätta livet till i det andra världskriget…

Dottern framför the Reflecting Pool och  Washington Monumentet.

Lillasyster vid Abraham Lincoln statyn.

Martin Luther King Jr. Statyn: Out of a Mountain of despair, a stone of hope.

Klockan hann bli hela 22.30 innan vi var tillbaka vid hotellet. Här tog en av våra medresenärer på rundturen på kvällen en bild av hela familjen framför Vita Huset, som egentligen hette the Executive Mansion, när det först byggdes. Presidenten John Adams var den fösta presidenten med familj att bo där. Det finns fem våningar, 132 rum, 440 dörrar, 8 trappor och nej, vi fick inte gå in. Det behöver man ha speciellt tillstånd till och det hade inte vi. Mera om Vita Huset i ett senare inlägg….

Last Chance Meet

Sista chansen alltså. För Sonen att lyckas  simma sig till en kvalificerande tid att komma in till den regionala simtävlingen  i slutet av månaden. Denna tävling kommer att hållas i grannstaten  i söder, nämligen Iowa och flera andra delstater här i Mellanvästern kommer att vara med.

Alltså, det gällde att simma snabbt för Sonen idag. Han skulle vara med i två grenar: 50 yard crawl och 100 yard crawl. Hans bästa grenar. På den kortare sträckan behövde han slå sitt personliga rekord med 3 sekunder och på den lägre sträckan samma sak. Alltså, det låter ju inte mycket, men ni som varit med i simsammanhang vet att varenda tiondel räknas, så tre sekunder kan verka som en hel evighet.

image

På bilden ovan  står Sonen och väntar på att det skal bli dags för hans gren. Han var nog en aningen nervös tror jag, men när man är cool 13 åring säger man inte så mycket om den saken…

image

Här står Maken och förbereder ungdomarna för starten. Vitklädd som alla andra simdomare. Han har nämligen utbildat sig till simdomare och hjälper då till vid de flesta simtävlingar då Sonen simmar. Det är inte ofta det har hänt, men ibland har Maken varit tvungen att diska sin egen Son för ngt fel som han gjort i bassängen och de har inte gått så bra alla ggr minsann. Dock är regler regler och måste följas.

Sonen simmade sina grenar. Första grenen hans simmade gick bra, otroligt bra och det var verkligen spännande att titta på. Som ni kanske ser på fotona, så stod jag på övre våningen  och tittade genom fönster ner på tävlingen såsom de flesta andra hejande föräldrar. Gissa om det var vårt att inte heja högt där jag stod! Fast,Sonen skulle ju inte ha hört mig i alla fall.  Och jag måste säga att han bokstavligen flög fram i bassängen! Jag tappade nästan hakan, eftersom jag inte varit med på många tävlingar den här säsongen och alltså inte sett Sonen i sitt element.  Det var riktigt roligt att se på idag! Tyvärr räckte inte tiden! Han var 0.35 sekunder för långsam när han kom i mål och han var SÅ besviken, men samtidigt nöjd över sitt nya personliga bästa.

Någon timme senare var det dags för 100 yard crawl och jag försökte peppa honom innan han gav sig ut till bassängen igen. Han trodde inte att han skulle ha ngn törre chans att komma med, men då det var dags igen, gav han Järnet lika mycket som första gången. Han flög fram genom vattnet igen, men det märktes på de sista 25 yarden att han var trött i armarna  och tyvärr fick han rätt, tiden räckte inte den här gången heller. Han  var besviken, men samtidigt tror jag han märkte att både jag och maken var stolta  över hans fantastiska insats ikväll och att han kämpade så hårt. Då tycker jag att det är helt OK att förlora, om man ger allt! Mycket mer kan man ju inte, eller hur?

Nu är simsäsongen över för hans del. Ny tag nästa höst!

Dukat!

image

Trots fullspäckat program med skola, jobb och fritidsaktiviteter måste viss fester ordnas. Ävenom det blir en aning senare än vad man hade tänkt sig.

Så, imorgon, lördag blir det kalas för en nioåring! En aning försenat som sagt, men ibland måste det bli så. Hellre det än inget kalas alls säger den här mamman.

Ikväll har Lillayster stått i och förberett kalaset. På bilden ovan ses vattenfallet in till den s.k djungeln!

image

Efter att man dykt igenom vattenfallet och förhoppningsvis kommit torrskodd igeom, kommer man till det vilt dukade bordet! Det är vilda djur som är tema för detta kalas och det är nog helt nioåringen i huset som har stått för planeringen. Mamman har inhandlat nödvändigheter och sedan har den nybakade nioåringen gjort resten.

Det blir ett litet kalas, endast 6 st. Småflickor totalt, men det verkar inte Lillasyster bry sig det minsta i. Hon är lika glad för det.

Nu har hon äntligen somnat, nästan 22.30 på kvällen. Hon hade så roligt med allt förberedande, så då hon gick och lade  sig den första gången vid 21 tiden, kunde hon inte somna:

– Mamma, jag KAN inte somna, jag är too excited!

Fast nu när hon försökte med konststycket att somna den andra gången, lyckades det. Tack och lov är det ju lördag imorgon och… Kalas!