Det doftar jul!

Denna ljuvliga hyacint har spruckit ut i dagarna, tillsamans med tre andra som Maken köpte åt mig i en blomkorg med olika vårlökar nerplanterade. Härligt att tjuvstarta lite med våren inomhus, för även om det är begynnande vår ute, så har vi verkligen inga hyacinter i blom ännu i rabatten utanför vårt hem.

Dock tykte barnen att det var så lustigt när jag gick fram till blomkorgen  i eftermiddags och utropade just att dessa hyacinter doftar jul! Och för oss som har vuxit upp på det Österbottniska Plattlandet är ju hyacinten just det, en julblomma och  runt juletider har så gott som alla  flera hyacinter i sina hem som doftar så otroligt underbart!

Dock är de inte julblommor här på andra sidan Potten, utan mera vår och påskblommor, så jag får allt  snällt vänta med att känna den ljuvliga hyaintdoften till våren. Om jag inte driver upp mina egna hyacinter, som jag gjorde hösten 2015 förstås…

På guldnivå

Programbladet från prisutdelningen igår.
Programbladet från prisutdelningen igår.

Hela 4300 gymnasieelever  runtom delstaten hade skickat in bidrag till konsttävlingen  Det fanns konst av alla de slag. Teckningar gjorda i olika medier, keramik etc.

För några veckor sedan fick Dottern, som också hade skickat in  ett bidrag, ett mejl. Hon satt ock läste det på sin mobil vid köksbordet och nästan skrämde  slag på mig när hon ropade i högan sky:

– Jag kom till guldnivån! Jag kom till guldnivån!!

Och ja, det hade hon faktiskt gjort. Eftersom det finns så väldigt många elever  som deltar, har man inte första, andra och tredje pris, utan man har nivåer istället. På det sättet kommer ju flera elever med och så blir det lättare för domarna att  låta flera elever komma högre upp i nivåerna.

Så tillsammans med 600 andra elever kom Dotterns teckning till guldnivån och de var hela 8 elever från hennes gymnsium som kom så långt.

Igår, lördag, var det prisutdelning och vernissage. En lyckligare Dotter fick man leta efter…

Nu efter att Dottern vunnit, kommer hennes och alla andra elevers teckningar, som kom till guldnivån att gå vidare till den nationella nivån. Om Dottern faktiskt skulle vinna i denna tävling också, hålls prisutdelningen i Carneige Hall i New York City i juni! Vi får ju bara vänta och se hur detta kommer att gå…

En lycklig Dotter bredvid sitt vinnande bidrag.
En lycklig Dotter bredvid sitt vinnande bidrag.

 

Mödan värd

image

Två gånger per månad  på fredagskvällen styr vi kosan mot Downtown Minneapolis.  Mitt  i rusningstiden sitter vi där i bilen och funderar om vi faktiskt kommer att hinna i tid, trots att vi tyckte att att vi hade reserverat tillräckligt med tid. Ikväll hade vi dessutom en helt oväntad liten käpp  i hjulet när jag bestämde mig för att ta Dotterns bil och förstås hade hon nästan tom tank! Det var  bara att snabbt stanna vid närmaste bensinstation och tanka innan vi fortsatte färden. Trots detta hann vi i tid och parkerade i parkeringshuset nästan 10 minuter innan lektionen skulle börja.

Lillasyster, som är uppe med tuppen på vardagarna, somnade gott i bilen medan vi satt fast i trafiken och  hon sov en bra stund innan vi var framme. Eftersom jag satt vid ratten ikväll, så beslöt jag mig för att INTE prova det där med att sova medan jag körde!

Efter  parkering och efter att jag hade lyckats väcka denna trötta Lillasyster och fått liv i henne igen och efter att vi hade gått in i värmen inne i musikinstitutet och musiklektionen hade börjat, så kändes denna utfärd äntligen som att den var all möda värd. Inte lätt att komma ut en fredagskväll. Elverna var duktiga, läraren är otroligt bra och det är väldigt vackert att höra sex stycken harpor spela på en och samma gång.  Och nu är det två veckor till nästa grupplektion på en fredagskväll!

Inte riktigt VM redo…

image

Man tycker ju att vi som är bosatta här i norra USA och har snö och kallt precis som ni har hemma i Norden, borde ha uppfostrat våra barn till skidåkare av alla de slag. På längden, på bredden, på höjden och nerför backar, men icke. Åkt skridskor  har vi gjort de seanste fem vintrarna eller så, men det här med att skida är ett sådant företag här i Tvilllingstäderna. Inte alls lika lyxigt som då jag var barn. Mamma tog fram våra overaller, kokade kaffe som hälldes på termos, skalade apelsiner och matsäcken packades. Ibland följde också en eller annan kakbit eller ett småbröd med. Skidorna vallades av skidkunnig far och sedan gick vi över gatan till skidspåret och åkte iväg under vackra söndagseftermiddagar.

Här skall det åkas till ett spår och eftersom vi inte har skidutrustning skall den hyras. Vilket i och förs sig är rätt lyxigt när man inte vet om detta är en sport man trivs med, men huj, vilka priser de täcks ta!

Och egentligen var det inte längdskidåkning vi skulle prova på, den var  ‘inner tubes’ som barnen hade velat åka. Vi skulle alltså till pulkbacken!

image

Eftersom den lediga jullovsonsdagen bjöd på ngn minusgrad och strålande sol, var vi inte de enda som hade tänkt åka i backarna denna dag. Det formligen kryllade av folk och när vi kom fanns det inga stora gummiringarna kvar att åka på! Alla var uthyrda och man gav ut numror till de som var villiga att vänta på sin tur.

Det ville inte barnens göra och så blev det att hyra skidutrustning och pröva på denna sport istället.

Fast jag åkte mycket skidor  som barn, har jag inte skidat nästan alls sedan flytten hit pch det märktes verkligen! Jag föll inte i backarna, tack och lov, men oj, oj OJ vad rostig jag var!  Dessutom behövde ju den rostiga mamman visa sina nybörjarbarn  hur det går till när man åker  dessa skidor!

Att hela skidspåret började med en lång backe hjälpte ju inte percis, men efter denna djärva början, var det bara för alla att komma upp på fötterna igen och börja staka sig fram då. Jag tror att barnen var lite överraskade hur pass mycket svårare det är än vad det ser ut att vara. Elljusspåret var 4,5 km långt, vilket faktiskt var längre än vad jag trodde att det var, för igenom kom vi ju!

Lillasyster var duktig och kämpade  på, fast hon föll en hel del. Dock klarade hon sig utmärkt i nedförsbackarna efter att jag hde visat henne hur hon skulle böja sig framåt och hålla sig mjuk i knäna och stavarna bakåt. Uppförsbackar var däremot en hel del svårare och två ggr blev det att hon helt enkelt tog av sig skidorna och gick uppför vid kanten.

Hur de äldre två klarade sig vet jag faktiskt inte riktigt. De åkte snabbare än Lillasyster och mig och när vi träffades efter avslutat varv, verkade de rätt nöjda. Dock tror jag att Storasyster var nöjd av en helt annan orsak. Hon hade nämligen tappat sin mobil  ur jackfickan i skidspåret och hade sökt rätt länge efter den! Till slut gick hon in till uthyrningen och frågade om ngn hade sett den. Till all lycka hade ngn lämnat in den och Dottern fick den tack och lov tillbaka! Inte undra på att denna Dotter var nöjd!

Så, ja, så här summa summarum, är vi lång ifrån redo för ngt VM i längdskidåkning, men roligt att vara ute och prova på, var det verkligen!

I rättan tid…

image

…blev den klar! Så sent som igår svängde vädret om från sensommarvärmen till höstkylan och ikväll blev jag klar med filten åt Lillasyster. Jag hade lovat den till inkommande söndag, så gissa om en viss yngre dotter blev överlycklig när jag knackade på hennes dörr mitt under den härliga leken med grannflickorna. Efter att hon hade bett mig stiga på, svepte jag in henne i den (nästan klara eftersom alla garnändar fortfarande måste fästas.) stora, sköna filten och leendet gick från det ena örat till det andra. Vilken lycka!

Efter middagen och lite städning satte jag mig ner för att fästa alla garnändar och lappa två hål som uppstått när jag i hastigheten och ivern tappat några maskor och nu ligger då en glad Lillasyster i sin säng under sin utlovade filt. Garnet  valde hon själv i våras i hobbyaffären. Eftersom somamren är för varm att pyssla med stickning och speciellt då en stor filt, har jag under den senaste månaden jobbat rätt mycket på den för att få den klar. Ikväll blev den alltså det, två dagar före utlovad tid! Nu måste jag då börja se mig om efter ett nytt handarbetsprojekt…

image

En nöjd Lillasyster prövar filten på soffan före middagen ikväll.

Kollar kartan….

Imorgon, torsdag, är det dags igen. Att köra Lillasyster till hennes harplektioner ‘downtown‘ Minneapolis. Jag har aldrig tyckt om att köra där, och var inte så särdeles glad när det vsiade sig att den närmaste instruktören i harpa befann sig just där. Själva centrum av Minneapolis är väl egentligen inte så stort, men det är inte det lättaste ställe att köra runt på. Enkelriktade gator, massor ,med trafik, byggnader, skyskrapor och massor med fotgängare överallt!

I somras när jag körde de första gångerna, hade Maken möjlighet att komma med mig och det var verkligen hjälpsamt. På det sättet lärde jag mig hitta snabbare, bättre och behövde inte vara nervös!

Senaste helg när det var dags för konsert, så blev det jag som körde igen  eftersom maken hade dejour hela lördagen. Jag tog en ny motorväg in till centrum och det gick bra. När jag sedan kom in i själva centrum, då missade jag en väg och tappade bort mig…totalt! Oj, oj, ve och fasa! Varannan väg är enkelriktad, men att veta vilka de är när man försöker hitta rätt…?! Till slut och efter många om och men, kom vi rätt och hittade vår parkeringsramp. Tack och lov hade jag reserverat ordentligt med extra tid och vi behövde inte stressa över att vara sena.

Nu har jag just tittat  på kartan igen och frågat Maken om lite tips och råd. Det är bra att ha en sådan otroligt duktig orienterare och kartläsare till karl!

image