På prinsbröllop

jag hade bestämt mig för att gå på bröllp! inte vilket bröllop som helst, utan ett kungligt  sådant! Iklädd endast sköna hemmshorts och ett linne satte jag mig bekvämt i soffan och loggade in till SvtPlay för att ta del av fesligheterna från förra helgen.

Och vilka festligheter sedan! Bruden så vacker, så vacker i spets och vacker håruppsättning och Prinsen hur stilig som helst han också, ävenom jag inte är speciellt förtjust i skägg, måste jag säga! Och  vad fint allting var och hur bra hela bröllopet gick! Eller egentligen vigselakten, jag har inte sett på de resterande sju timmarna ännu som också visades på TVn då det begav sig för en vecka sedan.

Jag har förstått att den kungliga familjen i Sverige inte altid är så omtyckt och man tycker att detta har gått ur tiden och är gammaldags. Jag  måste säga att jag tycker helt tvärtom! Jag  tycker att det är fint, gammaldags och trevligt med en fin kungafamilj som representerar landet.  De har knappast mycket makt mera i kungariket, men som representanter för landet, tycker jag att familjen Bernadotte sköter sitt jobb med heder.

Annonser

Tankar om kungligheter

I mitt förra inlägg så berättade jag att jag hade gått på dop genom att titta på dopet på svt.se. Prinsessan Leonore döptes och det var ett fint dop. Medan jag tittade på ungefär halva sändningen gick tankarna till livet och hur och var man föds och vilken lott man delats.

De flesta människor kan välja om de vill vara berömda eller inte. Om jag hade ngn stor talang, kanske jag valde att behålla den för mig själv, så att jag inte blev berömd. Eller kanske jag valde att vara berömd och stå i rampljuset. Hur som helst, de flesta får välja detta.

Dock inte kungligheter. Där föds man in i berömdheten och kommer nog aldrig att känna till ngt annat liv än det man har blivit utvald till. Som ärkebiskopen sade i sitt tal till föräldrarna och alla samlade i kyrkan under dopet:  det kan inte  alltid vara lätt att vara född till ett liv i offentlighet och att ett sådant liv levs på både gott och ont.

Visserligen vet ju inte kungligheterna om ngt annat, men ta till exempel prins Daniel eller Herr Christopher O’Neill.  Eller Kate Middleton i det brittiska kungahuset. Det sägs ju att dessa, nu äkta hälfter, var helt ‘vanliga’ människor innan de äktade kungligheter. ( Nu vet jag faktiskt inte mycket om Prinsessan Madeleines man.) Jag kan liksom inte tänka mig att en dag gå från att vara en helt anonym person  till att nästa stå i rampljuset och alla och envar vet precis vad jag gör, var jag bor, var jag befinner mig osv, osv. Vilken otrolig omställning!

Nu tycker jag dock att Sverige med svenskarna skall vara stolta över sitt kungahus! På Facebook verkar det vara alla möjliga slags åsikter nedskrivna om kungligheterna och ibland blir man ju lite tagen av personligt, elaka och riktade kommentarer. Hur gör man med sådana kommentarer som berömd eller kunglighet? Jag gissar att man helt enkelt måste strunta i dem eftersom man annars säkert inte  skulle orka. Jag tycker att personliga påhopp är helt onödiga. För vem av oss känner dem privat i alla fall? De är ju faktiskt människor med hjärtan och känslor de också, ävensom de säkert försöker hålla sina känslor så privata som möjligt. Hela kungafamiljen är ju en mycket stilig familj, och jag tycker att de representerar Sverige mycket värdigt.

Vad tycker ni som följer min blogg? Tycker ni att monarkin är gammalmodig och borde slopas eller är ni stolta över er fina kungafamilj? Vad tycker ni om att en del av denna familj bor och lever sina liv här på andra sidan Potten i New York City?  Jag gissar att de faktiskt är mera som ‘en i mängden’ där, vilket säkert är en del av orsaken till varför de valde att bo just där.

Skriv och tyck till! Jag är nyfiken! 🙂