Ingrepp

Jag har inte haft ngn blogglust på ett tag. Detta beror nog på ett ingrepp som gjordes i förra veckan. Planerat dock, men ack så smärtsamt det blev. En smärre operation, javisst och nu skall man då tillbaka till sitt normala jag. Tagit mycket längre än beräknat, inte alls så enkelt som jag hoppats och imorgon, måndag väntar Zumba igen… Som jag hamnar att skippa pga att smärtan ännu är för hög.

Jovisst, kommer jag igen, det har gått långt framåt redan, men är man otålig så är man…!

Bara att fortsätta på den långsamma vägen och vara tacksam för att jag  har hälsan och inte behöver känna sig på detta viset för jämnan….

 

Annonser

Status quo

Tacka vet jag en helt vanlig kväll utan dramatik från vare sig sociala medier eller på ngt annat sätt!

Barnen var tillbaka i skolan idag efter vårlovet och Maken tillbaka på jobb. Själv hade jag vanligt måndagsledigt och imorgon är jag tillbaka på jobbet igen. Helt OK faktiskt! Skall bli riktigt roligt att träffa mina arbetskamrater igen. Vi är ett litet gäng, endast sex stycken eftersom vårt dagis är så  litet och endast öppet på deltid, men trivs ihop, det gör vi!

Hur gick det då för Dottern och kompisen hennes som mådde så dåligt? Jo, jag kan meddela att flickan med föräldrar fick besök av polisen igår kväll efter att Dottern ringt dem och det hela slutade ju då med att hon blev inlagd på sjukhuset eftersom hon ville ta livet av sig och såg ingen annan utväg.

Maken skrev ett mejl till en av Dotterns  lärare redan igår kväll och han fick svar mycket snabbt av henne. Dotterns kompis var inte i skolan idag, och lär inte vara där på hela veckan eftersom hon fortfarande befinner sig på den psykiatriska avdelningen på sjukhuset. Kompisen skrev till och med ett SMS åt Dottern och tackade henne för att hon faktiskt hade ringt till polisen och ville hjälpa, även om hon var minst sagt arg på Dottern igår kväll. ( Dottern bad polisen om att få vara anonym, och polisen lyssnade ju till detta förstås, men en gemensam kompis skvallrade efter att Dottern berättat att hon var den som ringde till polisen…!)

Så, det var en väldigt jobbig situation, som hittills reder ut sig på bästa sätt.  Flickan blir omhändertagen av professionella läkare och skötare som vet vad detta handlar om och förhoppningsvis får hon bra mediciner som hjälper henne ur denna grymma depression. Det har redan förekommit tre självmord i Dotterns skola detta läsår, det behövs verkligen inga flera!

Jag återkommer nog om det händer mera…

Foureyes!

Just så, i ett enda långt ord. Så kan elaka barn mobba och reta de elever i skolan som har glasögon. Detta har jag och Lillasyster diskuterat i dagarna, för idag tog Maken henne nämligen till ögonläkaren. Och, jo mycket riktigt, Lillasyster är rätt närsynt och kan inte läsa  bl.a trafikskyltar på håll längre och annat försås och detta behöver nu åtgärdas.

Jaha, med det nya receptet i hand begav sig Make och dotter till glasögonaffären och valde bågar. Om 7-10 dagar har vi en sprillans ny, seende Lillasyster igen! Och hon är ivrig och otålig på att de nya glasögonen skall komma till affären för upphämtning… Om i behöver diskutera ordet foureyes igen återstår att se…

Par nummer 1.
Par nummer 1.
Par nr. 2.
Par nr. 2.
Och slutligen, det vinnande paret!
Och slutligen, det vinnande paret!

 

Ute på förmiddagspromenad

Det är många joggare i vårt område.  Flera av ‘stanna-hemma-mammorna joggar tillsammans och det skall vara det senaste som gäller. Allt från skor till kläder skall sitta rätt och så skall mobilen befinna sig i ett band kring armen. Håret skall vara uppsatt i en snygg hästsvans och så skall man vara med i flera olika tävlingar under sommaren… ( Märks det att jag inte tillhör denna grupp…?! )

Till och med SysterYster kommenterade detta när hon och hennes familj var på besök i juni. Hon sade också att hon kan se en markant förändring i mängden av människor som nu är ute och går, joggar, motionerar på ett eller annat sätt jämfört med då hon var här första gången på 1995 då Maken och jag gifte oss. Jag tror hon har rätt. Budskapet om den farliga boven i dramat, fetman i Amerika, har gått hem i stora kretsar. SysterYster märkte också en förändring i att hon inte såg lika många stora Amerikaner som hon sett under tidigare besök. Detta är ju väldigt bra! Nu finns det ju förstås andra länder som också lider av samma problem, men eftersom detta samhället är byggt kring bilen och det är landet som jag bor i, ligger ämnet mig rätt vamt om hjärtat.

Själv var jag alltså just ute på en lite nmorgonpromenad. Detta har liksom fallit i glömska hos mig sedan jag började gå regelbundet på Zumba- hur mycket jag älskar att vara ute och gå. Springa/jogga tycker jag verkligen inte om. Jag flåsar och stånkar och verkar inte få andningen att stämman med stegen. På grund av detta föredrar jag att gå. Eftersom vi har hund borde det ju vara en självklar sak att sätta kopplet på hunden och komma iväg! Måste verkligen  bli ändring på detta!

Medan Lilly hunden och jag var ute på vår lilla promenad såg vi detta:

image

Mycket smart! Det har tydligen installerats dessa ‘dog waste stations‘ lite här och var runt i området och det är verkligen bra! Vårt område har nämligen en sida på Facebook och på denna hade det klagats tidigare i somras på hundägare som inte  plockar upp efter sina jyckar. Nu finns det inga ursäkter längre, utan nu är det bara att gå fram till denna lilla station, ta ut en svart plastpåse, plocka upp efter hunden och kasta i soptunnan som också finns tillgänglig. Slutet gott allting gott får man hoppas och inga flera klagomål förhoppningsvis.

Något som vi också såg var dessa förrädiska blommor:

image

Jag  skrev om dem för ett år sedan ocså. Det heter Ragweed på engelska och jag är allergisk mot dem! Aldrig varit allergisk förut, men eftersom vi har fullt av dem kring dammarna i området, har min kropp tydligen börjat reagera mot dem. Alltså, jag borde inte klaga, antihistaminen som jag nu tar dagligen under denna månad är fantastisk och gör så att inte ögonen rinner och näsan kliar och gör ont, men ändå… Lite måste jag nog gnälla ändå! Tack och lova har jag inte andra alleriger, så det är väl bara att stå ut de här veckorna i augusti och september när det blommas som värst!

Jag vill också ha!

Det handlar om det där vanliga springet veckorna innan skolorna börjar. Springet till läkaren för den årliga kontrollen och eventuella vacciner. Ögonläkaren och tandläkaren skall också hinnas med.

Seanste vecka åkte jag med Storasyster till ögonläkaren och det är så dags att förnya glasögonen igen. Storasyster är sgs blind untan linser eller glasögon.

Idag på eftermiddagen åkte vi till affären för att se på bågar. Storasyster var i valet och kvalet, provade, sökte, provade igen och var inte alls nöjd med utbudet. Det slutade faktiskt med att vi gick ut igen utan att ha beställt nya glasögon åt henne, hon hittade helt enkelt inga som hon tyckte kom!

Däremot var Lillasyster verkligen nöjd! Hon som har bra syn och inte behöver glasögon ännu, provade ett par och ville genast ha dem. påstod att hon såg bättre med dem, fast de inte hade ngn styrka!

Dock var det nog bara för henne att lägga dem tillbaka och snällt vänta några år. Med både mamma och pappa som båda är glasögonprydda, lär dte inte ta alltför länge innan alla barnen sätter glasögon på sin näsa!

Ny kontroll

image

Tilbaka till läkaren igen. Dags för ny  kontroll. Både Maken och jag hade gissat rätt, hostan ger inte med sig, lungorna är fortfarande fulla med skräp.  Dags  för nästa antibiotika kur. Pust och stön. Denna lunginflammtion är en envis variant! Ingen motion annat än lugna promeander i kvarteren här där vi bor och absolut ingen Zumba. Ny lungröntgen om några veckor.

Men annars är allt om som det skall. Pumpen är i skick och hörsel och syn fungerar som de skall. Alltid ngt i ala fall!

Support Miranda!

Vi gick in på snabbrestaurangen och vi möttes av bilder på en ung och söt flicka i Dotterns ålder. En flicka i samma årskurs vid Dottern skola. Efter att vi tittat oss  runt ett litet tag såg vi henne också där hon stod omringad av supportrars, familjen, i gröna jumprar med texten Team Miranda på i gult. Miranda själv stod i mitten, glad och med hädnerna vilt gestikulerande när hon förklarade ngt.

Hon såg oss och kom fram till Dottern och gav henne en sådan där typisk tonråskram. Snabb, vänlig, men ändå ytlig. Hon tackade varmt för at vi hade kommit. Och, ja hon hade verkligen ett sött och trelivgt ansikte, men när blicken gick till hjässan syntes det som utmärker cancerpatienter, avsaknaden av hår. Och det var därför vi befann oss vid denna snabbrestuarng som vi ananrs så sällan besöker.

Miranda har alltså cancer och har genomgått flera omgångar med cytostatika.  Nu väntar mera behandlingar på ett annat sjukhus i södra delen av staten och detta kommer att kosta pengar. Sjukföräkringarna i detta landet täcker endast en viss summa beroende på försäkringen som man har och famijen skall bo på hotell under behandlingarna, alltså behövs det kapital. Vad bättre sätt att stöda dem med att få ett mål mat och restaurangen betalar i sin tur  familjen 10 procent av varje räkning som blev betald ikväll.

Detta är ett vanligt sätt för restauranger att hjälpa till. Det görs reklam i förväg om vad ändmålet är och sedan går en viss summa till det ändamålet.

Det fanns en hel del besökare vid restuagnen då vi var där kring kl.17 tiden och detta pågick hela kvällen. Jag hoppas verkligen att de fick in bra med pengar, så att räkningar kan betalas och att denna söta, trevliga flicka kan få de behandlignar hon behöver för att förhoppningsvis så småningom bli helt frisk.

imageverkligen