Bröllopsdag nr.21

Vi firade bröllopsdag igår igen. Det blev egentligen inga märkvärdigheter, men det blev trevligt och väldigt mysigt.

Vi hade reserverat bord på en ny restaurang i den närliggande förorten. och hör och häpna, jag tog inga bilder av maten!

Dock var den utsökt! För mig blev det lax och för Maken blev det musslor.

Efter den fina och goda middagen gick vi ut på promenad och såg på de fina båtarna och sjön. Kvällen var varm, med en skön bris, dock inte från havet, men i alla fall.

Vi var verkligen inte de enda som var ute och gick dena vackra kväll utan vi såg en hel del andra som njöt i lika stora drag som vi gjorde.

Efter att vi hade gått en bra stund tog vi oss varsin glasstrut. För mig blev det vanlijglass med pekannötter i och för Maken blev det vaniljglass med bl.a jordnötter i.

Efter en riktigt lyckad kväll återvände vi hem till barnen och vardagen igen. Maken jobbar helg, så det var bara att styra kosan hemåt, så att han fick krypa till kojs normal tid och så behövde Sonen hämtas från kompisens, men visst hade det varit en trevlig liten utflykt!

Solnedång….

Vi bor mitt i USA, mitt bland 10 000 insjöar, men inget hav finns i närheten på när och fjärran. Sommaren verkar ÄNTLIGEN ha kommit till Österbotten den här veckan och vi fick riktigt njuta både i tisdags och i onsdags. Eftersom barnen inte hade sett ngn solnedgång i havet förut, stannade vi  uppe sent för att titta på den som bjöds på i Kvarken häromkvällen… Bilderna får tala för sig själva:

För 20 år sedan….

…gassade solen från en molnfri himmel och Minnesota bjöd på en het sommardag. Luftfukten var hög och temperaturen runt trettio grader. En typisk sommardag i Mellanvästern.

Dock var detta inte  vilken dag som helst! Inne i huset rådde ett visst kaos och hemmet som maken hade vuxit upp i tjänade tillfälligt hotell för alla mina släktingar som hade flugit över Potten för denna speciella dag… vår bröllopsdag!

Vigseln skulle ske kl.16 och inbjudningarna hade vi gjort både på engelska och svenska och skicakt ut dem någon månad före den stora dagen. Detta var före internet var så stort, det har ju redan gått 20 år, så det var faktiskt rätt intressant att få tvåspråkiga inbjudningskort ihopknåpade.

Så blev det mitt i allt eftermiddag denna speciella dag.  Jag hade snabbt slängt i mig lite mellanmål efter fotograeringen, som skedde före vigselakten och festligheterna och sedan var det bara att göra sig berdee att gå uppför gången.

Det kändes väldigt högtidligt. Pappa, iklädd mörk kostym och mamma, iförd folkdräkt, förde mig uppför gången. Vid altaret stod en stilig, blivande make och väntade. Prästen, som vi både kände bra, vigde oss och jag kommer faktiskt inte ihåg så många detaljer från vigselakten, bara att jag var så GLAD inombords! Inte ens rörd, bara pur glädje inombords.

Efter vigseln fortsatte festligheterna på nedre våningen i kyrkan där vi gifte oss. Vi samlades i salen på nedre våningen där vi bjöd på en lätt middag och de nygifta, maken och jag (!) gick runt och häslade och tackade alla gästerna. Vi hade valt att inte ha dans på bröllopet, men nu så här i efterhand tycker jag nog att det skulle ha varit trevligt med dans.

Det är ju populärt här på andra sidan Potten med att förnya äktenskaplöftena, kanske Maken  och jag borde ställa till med ngt sådant och sedan ha dans efteråt?  Liksom för att ta igen skadan? 😉

Fast  dansandet uteblev den där heta dagen, den 8.7 1995 blev det ändå en fin och oförglömlig dag. Om jag tänker på att vi  redan  har varit gifta i 20 år känns det verkligen otroligt, men om jag tänker på allt som har hänt de seaste 20 åren, känns det fint och jag är oerhört tacksam för allt som vi har fått.

Tre fina barn har det blivit.Maken har en bra utbildning och ett bra jobb.  Jag  får jobba deltid med småttingar, som jag trivs väldigt bra med. Vi  är igen på väg hem till Finland om några veckor och det är väldigt roligt  hur mycket jag har lyckats hålla kontakterna hemåt, trots avståndena.  Plus  de otaliga andra sakerna, både trevliga och otrevliga som gör livet till vad det är.

Det är väl bara att ta tjuren vid hornen och jobba på de följande 20 åren nu då… 😉

 

 

Ung brud...
Ung brud…
Puss på dig min make!
Puss på dig min make!

Tjuvstart

Om en och en halv vecka firar maken och jag hela 20 gifta år tillsammans! Helt otroligt egentligen om man börjar tänka på saken. Vart har tiden gått egentligen?! Är det faktiskt 20 år sedan vi gtfte oss och hela halva släkten kom på besök hit till Minneapolis, eftersom vi gifte  oss här. Detta betyder också att jag har bott i Minnesota i snart 22 år och  om jag lägger till året som utbyteselev, så blir det ju hela 23!

Hur som helst, igår, torsdag beslöt vi oss för att tjuvstarta firandet och gick ut på restaurang. Ett s.k ‘steak house’.  Något sådant hade jag aldrig varit till, maken har varit ett par ggr med sina kolleger. Det som tillagas är alltså främst stekar av nötkött och de är otroligt möra och goda. För ett år sedan när maken hjälpte till med att få igång ett nytt dataprogram på jobbet för narkosläkarna att använda, tackade hans kolleger honom för allt hans extra jobb genom att ge honom ett väl  tilltaget presentkort til ovan nämnda restaurang.

Vi tyckte att 20 års jubileet var ett utmärkt sätt att spenedera en del av detta gåvokort på.

Jag beställde en stek som var täckt med mögelsost och Maken en likadan sorts stek, en s.k ‘filet mignon’ men täckt med svapmar istället för mögelost.  Sedan beställde vi utsökt stekt potatis och kokt broccoli att dela mellan oss till.

Min filet mignon med mögelost ovanpå.
Min filet mignon med mögelost ovanpå.
image
Den utsökta jordgubbstårtan som vi delade till efterrätt.

Eftersom vår servitris inte såg oss på ett bra tag efter att kyparen hade visat oss till vårt bord, bjöd hon och huset på efterrätt! Hon  bad tusen ggr om ursäkt för sitt slarv och kom alltså med en efterrätt åt oss!

Den var prceis lika god som förrätten och vi delade på den och åt upp allt trots att vi var proppmätta.

Notan blev inte liten, hela 120 USD för två personer! TUR att vi hade gåvokort eller ‘free money’ som vår trevliga  servitris uttryckte det. Denna fru i huset är likosm lite väl praktisk för att gå på en sådan fin restuarng och betala sådana pengar för en målitd för endast två personer!

Dock måste jag ju medge att maten var utsökt och visst var det roligt att för en gångs skull äta riktigt, riktigt flott! 😉

 

På prinsbröllop

jag hade bestämt mig för att gå på bröllp! inte vilket bröllop som helst, utan ett kungligt  sådant! Iklädd endast sköna hemmshorts och ett linne satte jag mig bekvämt i soffan och loggade in till SvtPlay för att ta del av fesligheterna från förra helgen.

Och vilka festligheter sedan! Bruden så vacker, så vacker i spets och vacker håruppsättning och Prinsen hur stilig som helst han också, ävenom jag inte är speciellt förtjust i skägg, måste jag säga! Och  vad fint allting var och hur bra hela bröllopet gick! Eller egentligen vigselakten, jag har inte sett på de resterande sju timmarna ännu som också visades på TVn då det begav sig för en vecka sedan.

Jag har förstått att den kungliga familjen i Sverige inte altid är så omtyckt och man tycker att detta har gått ur tiden och är gammaldags. Jag  måste säga att jag tycker helt tvärtom! Jag  tycker att det är fint, gammaldags och trevligt med en fin kungafamilj som representerar landet.  De har knappast mycket makt mera i kungariket, men som representanter för landet, tycker jag att familjen Bernadotte sköter sitt jobb med heder.

Att bygga bo…

Det var en gång, för inte alls så länge sedan ett par unga svanar som var ute och flög. Det var vår i luften och det var dags för dem att söka ett nytt ställe att slå sig ner för sommaren. Stället  som hade använts förra sommaren hade tagits av ett annat fågelpar och fast Herr Svan hade varit väldigt högljudd, flaxat med vingarna och skränat på sitt allra bästa svansätt, hade den yngre svanhanen endast tittat på den äldre med en frågande min. Frustrerad snäste herr Svan ngt om ‘dagens ungdom’  till den yngre svanen som bara fortsatte att titta frågande på honom.

Herr Svan simmade tillbaka till frun och bad henne packa ihop det lilla de hade samlat på sig under det gånga året och sedan flög de iväg. Hon sade inte mycket åt sin make, hon märkte hur irriterad han fortfarande var över den yngre svanens uppförande. Som den kloka maka hon var flög hon tigande bredvid sin make och lät honom vara vägvisare.

Dagen blev lång. De hade lyft tidigt på morgonen, nästan direkt efter hennes makes möte med den yngre, högst odräglige svanen. De hade snabbt fått i sig en bit morgonmål och sedan hastig och lustigt flugit iväg. Fru Svan kunde känna tyngden av äggen inuti henne, det var dags att lägga dem och de behövde ett nytt hem med det snaraste. Även detta höll hon från sin make än så länge, eftersom hon inte vill stressa honom vidare.

Det var redan lunchdags och de fög och spanade fortfarande. Det var en tungt sätt att resa och svårt att riktigt njuta av dagens långa flygning. De behövde  hitta ett nytt hem. Gärna med tillgång till lämpligt vatten och så förstås behövdes gräs, eller vass av ngt slag. De ställen som makarna hade hittat så här långt var antingen inte alls passande för att uppfostra små svanar eller så var boplatsen redan tagen.

Eftersom varken Herr eller Fru Svan var hungriga fortsatte de sin färd. De resonerade som så att när de äntligen kom fram till sitt nya ställe så skulle de ha tid att både äta sig mätta och vila.

Dock försvårade de kalla  vindarna, snön och haglet som stundtals föll över dem, resan. Herr Svan hade gissat att hans maka bar på ägg, hon verkade långsammare än normalt och tröttade ut snabbare än i vanliga fall. Som den stolte far som han redan var till flera årskullar med små avbilder av sig själv, kände han sig, i sitt stilla sinne, enormt stolt och nöjd. Jodå, visst skulle det bli småttingar den här sommaren också. Han såg för sin inre sn de små liven som skulle knacka hål i sina sköra äggskal och genast pocka på både hans och fruns uppmärksamhet. Jovisst, den där första tiden var tung och intensiv, det måste han ju nog medge. Alla föräldrar till ynglingar visste ju detta. Det skulle vara mat flera ggr i timmen och så måste hemmet vara så tryggt som möjligt så att inga fiender hittade de små liven.

Fast, sedan, efter bara några veckor blev det redan så mycket lättare och de små liven började simma omkring och bete’ sig som små svanungar skall bete’ sig. Det var så mycket de behövde lära sig under endast en sommar, inanna det  var dags att flyga söderut igen….

Tankarna mal på i Herr Svans huvud och han hörde knappt när makan förtjust ropade till honom:

– Titta där borta! Vad tycks? Om vi flyger lite snabbare borde vi kunna landa och titta oss omkring om endast en liten stund!

– Orkar du det? Du verkar trött…

-Jodå, jag orkar. Du har gissat dig till vad som pågår, eller…?

– Ja, det förstod jag ganska snabbt efter att vi gav oss iväg imorse. Hur mår du?

-Äsch, jag klarar mig. Kom så flyger vi snabbare!

Och med detta ökade hon ivrigt takten och landade inom några minuter vid en ny damm som de aldrig någonsin hade sett förut. Den var rätt stor. Dock var den redan tagen av både kanadagäss och gräsänder, men till all  lycka verkade dessa fåglar vara vänligt inställda mot nykomlingarna och det kändes skönt för svanparet att kunna andas ut och söka en matbit innan mörkret kom. De vågade inte börja söka eller bygga ett hem eftersom mörkrets intåg var nära och ännu hade de inte fått ngt tillstånd av de andra fåglarna som redan bebodde denna damm. Det fick säkert vänta tills morgonen. Kvällens uppgift var alltså att söka mat och sedan att lägga huvudet under vingen och sova en lång, ostörd sömn innan några större beslut fattades.  I grynigen skulle Herr Svan närma sig grannarna och diskutera saken med dem. Hans fru var ju havande i alla fall och det var hög tid att lägga ägg. Månne inte de andra fåglarna skulle vara vänligt inställda när de fick höra detta…

Herr och Fru Svan har landat i sin nya damm…