Throwback night

När vi har   ‘Throwback  night på Zumba så innebär detta att vår instruktör använder en äldre spellista från den som vi normalt dansar till och det gäller att komma ihåg dessa rutiner från flera månader bakåt. Ibland är det svårt, beroende på hur många månader det har gått sedan sången och rutinen användes och ibland lättare förstås om rutinen och sången är nyare och de är följaktligen lättare att komma ihåg.

Nu har jag INTE filmat mig själv udner favoritlåtarna ikväll, nej, kära läsare, SÅ roligt skall vi inte ha, men jag sökte upp sången på YouTube istället.

Varsågoda! Språket är portugisiska.

 

Annonser

Ut med det gamla, in med det nya

Egentligen var vi ute i ett helt annat ärende förra veckan, men det måst jag ta i ett annat inlägg för nu är klockan sen igen och det är dags att krypa till kojs väldigt snart.

Hur som haver, medan vi stod där i möbelaffären i det där andra ärendet fick jag syn på…drömsoffbordet! Alltså, inget som vi hade tänkt att vi skulle inhandla precis men Maken tyckte också om det och soffbordet som vi hade  hemma har ju ett par år på nacken och kunde ju nog verkligen uppdateras…

Dock är detta soffbord egenhändigt tillverkat av Maken när han behövde ett soffbord för sitt rum på elevhemmet som ung studerande och därför har detta soffbord en helt självklar plats i vårat hem. Förpassat till TV rummet i källarvåningen nu, javisst, men tas  absolut inte till ngn Loppis!

Isället för den gamla trotjänaren flyttade ett nytt, mycket elegantare soffbord in i lördags när Maken hämtade detta från möbelaffären eftersom det levererats dit  några dagar efter att vi hade köpte det.

Det kändes lite konstigt med ett runt bord, vi har ju i princip ALLTID hafe ett rektangelbord, men nu nåra dagar senare börjar vi vänja oss. Och ja, visst är vi nöjda över vårt lite förhastade beslut. Något som Maken och jag sällan gör, snabba beslut. Vi tycker om att tänka på saker, vända på steken så att säga och kanske ibland älta lite för mycket, vad vet jag? Hur som helst, det blev ett nytt, runt bord och frun i huset är väldigt nöjd…! Dock var inte barnen så säkra på det nya bordet, med de lär väl vänja sig…

Ett tyst rop på hjälp, som ingen hör

Hon simmar varenda dag vid gymet. Långa, plågsamma, tunga tag i vattnet, men huvdet ner mot ytan.  I simdräkt och simmössa glider hon fram, nästan som en levande död. Ett skelett som lever. Bara lyfter huvudet och andas när hon behöver. Hon simmar länge och långt och som sagt, långsamt. Det finns inte mycket kraft kvar i kroppen efter en bra stund på löpbandet före. Hon springer inte, det tvivlar jag på att hennes utmärglade kropp ger henne energi till, men hon går, i förvånansvärt rask takt ändå. Gissar att hon också har satt upp  löpbandet på backe för att få lite mera motstånd.

På löpbandet har hon på sig säckiga kläder. vanligen blåa, hellånga joggingbyxor och en lång, vit, tröja, som täcker  hela hennes  överkropp.

Det är liv och rörelse runtomkring henne, men hon existerar endast i sin egen värld. Hälsar inte på ngn, ler inte, fokuserar på den dagliga träningen, som håller på att ta död på henne. Det pratas och skrattas och ungdomarna på simlaget tränar hårt de också, men i friskare, starkare kroppar. Kroppar som får tillräckligt med näring, som pga att de växer och utvecklas hela tiden, ibland är smalare och ibland lite tjockare. Normala kroppar om skall tjäna dem hela livet ut.

Ingen verkar märka det levande skelettet i simbassängen. Jag har säkert sett henne tusen ggr vid det här laget och ikväll frågade jag äntligen en bekant om inget kunde  göras, om ingen kan hjälpa denna kvinna, som så tydligt lider av anorexi och desperat behöver få hjälp.

Jag lutar mig neråt mot  en bekant kvinnan och viskar i hennes öra:

– Do you know  anything  about the lady swimming here every night? Do you know who she is or if she is receiveing any help?

Varpå mobilen tas fram av den bekanta kvinnan, ser lite förstrött på skärmen, surfar lite medan hon tänkte på sitt svar.Till slut kläcker hon ur sig:

-No, I don’t know who she is, but I guess she is suffering from a medical condition…

Jag svarade helt chockat:

– Yes, it’s called anorexia and she will not be around much longer! isn’t there anyone we can talk to to get some help for her?!

Varpå den bekanta kvinnan helt ignorerar mig och fortsätter att surfa på mobilen. Pratet och ståhejet fortsätter runtomkring mig medan jag tittar ut till simabssängen och den undernärda kvinnan igen. Nog är det ju märkligt ändå att här har vi en medmänniska, som helt klart behöver hjälp på alla sätt och vis, och ingen verkar bry sig nämnvärt, utan fortsätter att surfa på sina mobiler, prata och skratta sinsemellan och låtsas som om ingenting pågår…

Jag kände mig ledsen och illa till mods och gick upp till omklädningsrummet för att duscha och byta om efter mitt Zumbapass…

Klar!

Halsduken till Lillasyster blev helt klar i eftermiddags! Hon klippte till fransarna på dem efter att jag hade fäst dem och jag ser ju nu på fotot att de kanske inte är helt jämna… Nåja, det syns ju knappast när hon använder den och hon var mer än nöjd med sina den, så hon bryr sig säkert inte.

Halsduken hänger nu ovanpå den nya vinterjackan som Lillayster fick i november och är klar för skolan tills  imorgon. Till råga på allt har det lovats värmebölja imorgon, och det lär inte ens bli så kallt som -20 utan dagstempen har utlovats till en mera behagligare -16! Det ni! 😉😂

Språngmarsch i kylan

Jag stod i tvättstugan och vek kläder när Maken kom och frågade mig om jag ville gå ut och gå en sväng i kylan. Vi inleder nämligen vecka nummer 2 med riktigt gammaldags iskyla och dagens hösgsta temperature var lite bättre än igpr, -18. Igår, nyårsafton, blev det som varmast runt -20. Alltså, det går mycket långsamt åt rätt håll, men med allt detta innesittande får man ju rätt lätt myror i baken och Maken tyckte vi kunde gå ut på en liten promenad.

Sagt och gjort. Vi klädde på oss, lade kopplet på stora hunden eftersom hon har en ordentligt tjock  björnpäls  och begav oss iväg.

Llånga vandringar hade vi ju nog inte tänkt oss, men trodde att vi skulle klara lite längre än 15 minuter. Dock hade vi inte räknat med den iskalla vinden ovanpå den redan iskalla luften och en hund, som bara efter tio minuter började lyfta på tassarna och se ganska stelbent ut. Svansen höll hon ännu högt och verkade trivas som fisken i vattnet, men hon har ju förstås ingen aning om att hon kan  förfrysa tassarna på de iskalla cementtrottoarerna heller.

Trots kölden var det skönt att komma ut och gå en liten stund och sträcka på benen efter all god nyårs och julmat.

Den första skolveckan för barnen lär skall fortsätta i samma anda, men vi väntar ivrigt in helgen då värmebölja har utlovats… -4 kommer att kännas som strandväder på söndagen!

Solen går ner bakom hustaken vid 16 tiden nu i början av året….

Nämen den måste ju testas!

Medan den nya köksmaskinen blandade  till vetebrödsdegen till kanelbullar satte jag också igång med att mosa bananer för en till sats muffins. Efter att vetebrödsdegen var tillknådad  precis som jag ville ha den och på jäsning i ugnen under handduk diskade jag ur skålen som kom med maskinen och satte igång med nästa deg! Textade Maken på jobbet och berättade hur jag spenderade eftermiddagen och han skickade tillbaka ett SMS och påpekade att han kommer att bli tjock eftersom jag bakar så mycket!

Han kanske har en poäng i och med detta påstående, men samtidigt påpekade jag att jag ju verkligen behöver lära mig hur denna nya pärla jobbar i köket och därför behöver jag baka!

Han kunde  ju inte annat än hålla med förstås och skrattade gott ikväll när jag fryste ner hela tre stora påsar med kanelbullar och så har vi en stor låda med muffins också! Verkar inte gå ngn nöd på oss de kommande dagarna…

( Förresten behöver jag kanske nämna att jag köpte mera mjöl när jag handlade mat ikväll…! 😜)

Rikligt med kanel skall det vara!

Den första plåten har just kommit ur ugnen… Mmmm, så goda med ett glas kall mjölk!

Överraskande post!

Nämen, det här brevet var högst oväntat, men ändå trevligt att få idag! En anmälan om rätt att rösta i det finländska presidentvalet som sker nu om några veckor! Alltså, jag har vid det här laget bott mera än halva mitt liv i USA, alltid varit finländsk medborgare, men ALDRIG fått ngn notis om rösträtt… förrän nu! Man behöver  tydligen bo utomlands en rejäl tid innan man får denna rätt eller…? Mina adressuppgifter har dessutom alltid varit uppdaterade vid Magistraten , så jag har ingen aning om varför jag aldrig fått detta brev förut!

Eftersom jag bor så långt borta, och har bott borta så länge, är jag inte alls insatt i dagens politik i Finland. ( Däremot vet jag mera än vad jag borde veta om USAs s.k president…!) , så vem jag  skall rösta på är helt okänt för mig.

Det finns ett konsulat i Minnespolis dit jag kan åka för att rösta. Det rör sig tydligen om två val och konsulatet är öppet endast två dagar per val för förhandsröstning. Under dagen, på arbetstid förstås, så vi får ju se om jag lyckas åka dit eller inte…

Nu får ni, som är bosatta hemma, tipsa mig om vem som ställer upp, nätsidor att besöka för  att läsa mera om kandidaterna  etc. Väntar med spänning och tackar på förhand!  😀🇫🇮