Ett tyst rop på hjälp, som ingen hör

Hon simmar varenda dag vid gymet. Långa, plågsamma, tunga tag i vattnet, men huvdet ner mot ytan.  I simdräkt och simmössa glider hon fram, nästan som en levande död. Ett skelett som lever. Bara lyfter huvudet och andas när hon behöver. Hon simmar länge och långt och som sagt, långsamt. Det finns inte mycket kraft kvar i kroppen efter en bra stund på löpbandet före. Hon springer inte, det tvivlar jag på att hennes utmärglade kropp ger henne energi till, men hon går, i förvånansvärt rask takt ändå. Gissar att hon också har satt upp  löpbandet på backe för att få lite mera motstånd.

På löpbandet har hon på sig säckiga kläder. vanligen blåa, hellånga joggingbyxor och en lång, vit, tröja, som täcker  hela hennes  överkropp.

Det är liv och rörelse runtomkring henne, men hon existerar endast i sin egen värld. Hälsar inte på ngn, ler inte, fokuserar på den dagliga träningen, som håller på att ta död på henne. Det pratas och skrattas och ungdomarna på simlaget tränar hårt de också, men i friskare, starkare kroppar. Kroppar som får tillräckligt med näring, som pga att de växer och utvecklas hela tiden, ibland är smalare och ibland lite tjockare. Normala kroppar om skall tjäna dem hela livet ut.

Ingen verkar märka det levande skelettet i simbassängen. Jag har säkert sett henne tusen ggr vid det här laget och ikväll frågade jag äntligen en bekant om inget kunde  göras, om ingen kan hjälpa denna kvinna, som så tydligt lider av anorexi och desperat behöver få hjälp.

Jag lutar mig neråt mot  en bekant kvinnan och viskar i hennes öra:

– Do you know  anything  about the lady swimming here every night? Do you know who she is or if she is receiveing any help?

Varpå mobilen tas fram av den bekanta kvinnan, ser lite förstrött på skärmen, surfar lite medan hon tänkte på sitt svar.Till slut kläcker hon ur sig:

-No, I don’t know who she is, but I guess she is suffering from a medical condition…

Jag svarade helt chockat:

– Yes, it’s called anorexia and she will not be around much longer! isn’t there anyone we can talk to to get some help for her?!

Varpå den bekanta kvinnan helt ignorerar mig och fortsätter att surfa på mobilen. Pratet och ståhejet fortsätter runtomkring mig medan jag tittar ut till simabssängen och den undernärda kvinnan igen. Nog är det ju märkligt ändå att här har vi en medmänniska, som helt klart behöver hjälp på alla sätt och vis, och ingen verkar bry sig nämnvärt, utan fortsätter att surfa på sina mobiler, prata och skratta sinsemellan och låtsas som om ingenting pågår…

Jag kände mig ledsen och illa till mods och gick upp till omklädningsrummet för att duscha och byta om efter mitt Zumbapass…

Annonser

An oldie, but goodie…

Av flera olika anledningar har jag inte kommit  mig till min lektion i Zumba under de senaste två veckorna. Men, men… I lördags var det dags igen ochch  min grupp fick dansa till denna sång. Vi lärde oss den för ett bra tag sedan och sedan dess har min instruktör ersatt den med annat, men i lördags fanns den alltså med igen! Härligt!

Let’s get loud!

 

 

 

Inte ett, men två…

… personliga rekord satte Sonen under sin andra simtävling för säsongen idag! Stolta mamman hejade och skrek och naturligtvis var det min förtjänst att han simmade så väldigt bra!  ( …eller…?!)

Här hoppar han av pallen när det är hans tur att simma tredje  sträckan  i stafetten. Tyvärr kom hans lag in sist i denna gren, men han var mer än nöäjd ändå, eftersom hans individuella grenar hade gått så väldigt bra.

Denna stafett hölls  sist och han sade att armarna och benen kändes som spaghetti, så det var ju kanske inte så konstigt att det gick tyngre då.

Stolt mamma i alla fall  och nöjd Son efter dagens prestationer i simbassängen! Härligt! 😀👍

Första tävlingen

Nu är det ju vår, ävenom de senaste dagarna har varit rätt kyliga här på andra sidan Potten, men trots detta är ‘track and field” eller Mellanskolans friidrott i full swing. Sonen är med, för första gången och har de senaste veckorna jobbat med kulstötning, diskus,längdhopp, höjdhopp och 100 m löpning.

Idag skulle den första  tävligen hållas och när vi drog isär gardinerna imorse hällregnade det! Det var precis som om någon stod ovanför vår delstat och hällde hinkvis med vatten över oss, det kom i strida strömmar!

Vid frukosten frågade jag Sonen om tävlingen skulle hållas oberoende av vädret oh han menade att tränarna hade sagt att så var fallet.

Eftersom tisdagskvällen var fullspäckad med aktiviteter mellan alla tre barnen, blev det maken som åkte till friidrottstävlinen vid mellanskolan, medan jag skötte om att Lillasyster kom iväg till hennes danslektion.

Till all lycka hade den som beslutat att hälla vatten på oss den största delen av dagen, äntligen gjort ett uppehåll och Maken behövde inte stå och huttra under sitt jättelika golfparaply. Dock tyckte denna samma ngn som dumpat litervis med vatten på oss hela dagen, att allt detta vatten behövde torkas upp och satte igång en  ordentlig vind! Och varför skulle vi nöja oss med några vindpustar här och där, nej, vi talar ordentliga havsvindar mitt i landet! Helgalet!

Hur som haver, tävling blev det!  🙂

Vårnöje

Hon går ut i garaget för att öva. Cykelhjälmen är ett måste på huvudet och bra skor på fötterna som är bundna och håller henne stadigt på brädan. Hon övar och övar och tar stöd av bilen då det behövs. Skuffar sig ifrån den och får mera på dt sättet mera  fart. Skicklig börjar hon bli.

Hon använder en s.k Ripstick. De finn säkert hemma i Finland också.

De påminner om skateboards, men det finns två hjul under brädan istället för fyra och istället för att hjulen står stilla, kan det röra sig och snurra runt. Precis som på en kundvagn i affärerna.

Inte så lätt att lära sig åka på minsan och nej jag har aldrig provat själv, ngn måtta med roligheter skall det vara ändå (!), men då jag ser hur mycket Lillasyster står i och övar, ser jag ju hur svårt det är att hålla balansen på denna grej.

Idag på eftermiddagen var det bra för henne att hålla på med detta i garaget eftersom vindarna har vinat runt husknutarna hela dagen i otroliga styrkor och det inte  var så roligt att leka ute. Då passade det bättre med lite lek i garaget efter skolan istället.

 

Last Chance Meet

Sista chansen alltså. För Sonen att lyckas  simma sig till en kvalificerande tid att komma in till den regionala simtävlingen  i slutet av månaden. Denna tävling kommer att hållas i grannstaten  i söder, nämligen Iowa och flera andra delstater här i Mellanvästern kommer att vara med.

Alltså, det gällde att simma snabbt för Sonen idag. Han skulle vara med i två grenar: 50 yard crawl och 100 yard crawl. Hans bästa grenar. På den kortare sträckan behövde han slå sitt personliga rekord med 3 sekunder och på den lägre sträckan samma sak. Alltså, det låter ju inte mycket, men ni som varit med i simsammanhang vet att varenda tiondel räknas, så tre sekunder kan verka som en hel evighet.

image

På bilden ovan  står Sonen och väntar på att det skal bli dags för hans gren. Han var nog en aningen nervös tror jag, men när man är cool 13 åring säger man inte så mycket om den saken…

image

Här står Maken och förbereder ungdomarna för starten. Vitklädd som alla andra simdomare. Han har nämligen utbildat sig till simdomare och hjälper då till vid de flesta simtävlingar då Sonen simmar. Det är inte ofta det har hänt, men ibland har Maken varit tvungen att diska sin egen Son för ngt fel som han gjort i bassängen och de har inte gått så bra alla ggr minsann. Dock är regler regler och måste följas.

Sonen simmade sina grenar. Första grenen hans simmade gick bra, otroligt bra och det var verkligen spännande att titta på. Som ni kanske ser på fotona, så stod jag på övre våningen  och tittade genom fönster ner på tävlingen såsom de flesta andra hejande föräldrar. Gissa om det var vårt att inte heja högt där jag stod! Fast,Sonen skulle ju inte ha hört mig i alla fall.  Och jag måste säga att han bokstavligen flög fram i bassängen! Jag tappade nästan hakan, eftersom jag inte varit med på många tävlingar den här säsongen och alltså inte sett Sonen i sitt element.  Det var riktigt roligt att se på idag! Tyvärr räckte inte tiden! Han var 0.35 sekunder för långsam när han kom i mål och han var SÅ besviken, men samtidigt nöjd över sitt nya personliga bästa.

Någon timme senare var det dags för 100 yard crawl och jag försökte peppa honom innan han gav sig ut till bassängen igen. Han trodde inte att han skulle ha ngn törre chans att komma med, men då det var dags igen, gav han Järnet lika mycket som första gången. Han flög fram genom vattnet igen, men det märktes på de sista 25 yarden att han var trött i armarna  och tyvärr fick han rätt, tiden räckte inte den här gången heller. Han  var besviken, men samtidigt tror jag han märkte att både jag och maken var stolta  över hans fantastiska insats ikväll och att han kämpade så hårt. Då tycker jag att det är helt OK att förlora, om man ger allt! Mycket mer kan man ju inte, eller hur?

Nu är simsäsongen över för hans del. Ny tag nästa höst!

Zumbatankar

Ni som följer min blogg vet att jag, för ca. Ett år sedan började gå regelbundet på Zumba. En motionsform som har visat sig perfekt för mig. Jag är ingen joggare, ingen tyngdlyftare, men behöver hålla mig i någrlunda form. Jag zumbar hellre än bra kan man säga.

I förmiddags var det dags för ett pass igen. Jag har lediga måndagar från jobbet och försöker allltid åka til mitt Zumbapass på förmiddagen efter att barnen har kommit sig iväg til sina respektive skolor.

Likaså idag, trots att barnen har ledigt från skolan idag pga President’s Day.

Eftersom jag vid det här laget har hållit på med Zumba ett tag, börjar jag kunna de flesta rutiner och behöver inte koncentrera mig så hårt på vad instruktören visar och hur hon dansar. Hon påminner oss deltagare om att vi får ändra på saker, rutiner, hoppa när vi vill, ta kortare steg när vi vill etc. Kort sagt, göra Zumban till vår egen.

I förmiddags medan vi dansade, beslöt  jag mig för att försiktigt titta mig runt  i lokalen. Det är väldigt intressant att se på hur många olika stilar det finns! All följer vi sgs samma rutiner, men ändå har vi alla helt olika stilar. Vi är förstås mest kvinnor, men har också en envis karl bland oss som kommer varje vecka, både på måndagsförmiddagarna och tisdagskvällarna. Ibland har vi till och med 3 män som komer och Zumbar med oss och det är intressant att se på när de dansar. Det handlar om en helt annan stil än då vi kvinor dansar och ofta har ju män inte lika bra rytm som kvinnor har, men de här karlarna kan sin sak och rytmen sitter precis där den skall.

Vår instruktör är lång, smal, och har skandinaviska rötter och har dansat i olika former i hela sitt liv. Hon instruerar väldigt bra och har en öppen och trevlig personlighet. Däremot är det riktigt roligt att se på damerna som är bosatta här, men med sydamerikanskt påbrå. DE kan det här med Zumba måste jag säga! Jag tror att det här med att vara mjuk i höfterna och kunna följa med i rytmerna mjukt och följsamt, nog kommer med modersmjölken i de länderna! Härligt att se på dem! Och sedan är det vi andra, vita, rätt  tråkiga Zumbadeltagarna som inte alls har samma följsamhet, men ändå trivs med denna motionsform.

Det som också är fascinerande är att vi som dansar där i lokalen är av alla de slags kroppsformer som finns. Det är unga, trådsmala flickor som gärna dansar i endast i en tajt sport BH och kan precis varenda steg. Sedan är det vi som är i 40 och 50 årsåldern, som har lite extra på kroppen, men inte är särskilt överviktiga. Och så finns det den milt utvecklingsstörda damen som är mycket överviktig, har lite svårt att hänga med i rutinerna, men är glad och tevlig och hälsar på alla och envar och som, mot sin vilja, skall flytta till Kalifornien nästa vecka. Eftersom hon inte har körkort skall hon packa sitt pick och pack och ta Greyhound bussen i två dagar till södra Kaliforninen, dit hon skall flytta för att hon har släktingar där. Fast, hon trivs här i Minnesota, är uppvuxen i delstaten Alaska, och vill inte alls flytta till södra Kaliforninen och hettan där.

På det sättet gick tankarna runt i förmiddags medan jag dansade på och försökte få mina fötter att hålla med i de snabba stegen och den härliga takten. Vi är ett varierande gäng som träffas tre ggr i veckan och alla har samma mål:  att hålla vikten nere, få motion och ha roligt.