Sammandrag…

… Av helgen som gått och som vi just avslutat.

Redan på fredagskvällen började festligheterna. Lågstadiet där Lillasyster går ordnade sin allra första karneval! Denna karneval hade väldigt lite att göra med stafetter dock, men desto mera med spel, roliga aktiviteter, skräpmat m.m, m.m för att samla in pengar till skolan, men också för at helt enkelt hålla ett roligt jippo för eleverna!

På bilden ovan syns skylten till klassrummet dit Lillasyster gick först. Inga riktiga djur fanns här men en hel massa mjukisdjur som skänktst till skolan av föräldrarna till eleverna.  Dessa mängder med mjukisdjur hade gått igenom tvätt och tillsnyggning och skulle nu då säljas till de elever som var intresserade. 

Efter  att jag lyckats dra Lillasyster med mig ut ur klassrummet med djuren, var det dags för en annan kul grej- Wacky hair!

Hon valde råttsvansar med piprensare insatta i dem och sedan sprayfärg, gult och blått! Och nej, det var inte Sverige hon tänkte på, utan mera på skolan som har dessa som sina färger!

Stora uppblåsta  grejer att hoppa i och studsa på fanns också i gymanstiksalen och Lillasyster styrde kosan dit efter att hon blev klar med sin nya frisyr. På bilden syns hon till höger när hon kommer nerför rutschbanan.

Kvällen avlustades lite snopet dock när vi märkte att Lillasyster var allergisk mot hårpsrayen med färg  som användes i håret hennes och hela nacken blev täckt av röda, kliande prickar! Till all lycka var den två och en halv timme långa karnevalen slut i alla fall och det blev att åka hem och duscha och ta en antihistamin mot fläckarna. Trots detta avslut på kvällen var Lillastster mer än nöjd!

Lördagen inleddes prickfri, tack och lov och sedan bar det iväg till den första repetitionen inför den jättelika pianokonserten som Lillasyster kommer att vara med i i juni. Jag tror att jag berättat att hon, tillsammans med 700 andra elever, har gått och vunnit en pianotävling och nu skall en festkonsert hållas i juni. Men innan denna festkonsert hålls, skall det repeteras och pianoduetterna skall övas in. I bilden ovan syns Lillasyster i turkost mellan alla pianon. Flickan som hon sitter bredvid och som hon spelar duett med hade också på sig turkost för dagen PLUS att hon hade glasögon, precis som Lillasyster.

På lördagseftermiddagen blev det till att spendera timmarna utomhus. Bilden ovan visar hur långt löven har hunnit på pilträdet vid dammen. Dottern fyller om en vecka  och runt hennes födelsedag spricker löven alltid ut. Härligt!

Jordgubbslandet fick jag också rensat på allt det vissnade och döda från förra hösten och nu får den nya grödan mera utrymme att, förhoppningsvis växa och producera nya, goda jordgubbar. Solen sken och det var nästan tjugo grader varmt, trtos de svala vårvindarna. Ännu är det inte sommar, det märks, men ljuvligt var det!

Söndagen kom  med mera aktiviter, pianokonsert för flickorna vid en kyrka långt in i Minneapolis som vi aldrig hade besökt. I ett gammalt område i staden och det var alldeles ljuvligt vackert eftersom det är beläget nära sjöarna inne i staden. En helt anan bild av staden fick Lillasyster, som åker ner till Downtown varje vecka för sin harplektion,  men har sett väldigt lite av andra delar av staden.

Pianokonserten blev dock väldigt lång, över 50 barn uppträdde! Alla i olika åldrar och det blev länge för alla att sitta. Båda flickorna klarade sina pianostycken med bravur dock, speciellt Llillasyster som fick veta att fel låt hade skrivits ut i programmet, så hon hamnade att spela den istället för den musik som hon hade övat in! Dock kunde hon den andra låten riktigt bra också och allt gick fint.

Lillasyster vid flygeln i den gamla kyrkan.

Storasyster tackar för sig efter sin spelning.

Efter denna fullspäckade helg åkte vi hem på söndagseftermiddagen och jag tog itu med…städning! Det kändes faktiskt rikigt skönt att spendera de resterande timmarna av helgen hemma med tvätten och dammsugaren.

Nu är det måndag morgon och en ny vecka har redan sparkats igång. Den sista veckan i april! Helt otroligt vad tiden rusar iväg!

 

Första tävlingen

Nu är det ju vår, ävenom de senaste dagarna har varit rätt kyliga här på andra sidan Potten, men trots detta är ‘track and field” eller Mellanskolans friidrott i full swing. Sonen är med, för första gången och har de senaste veckorna jobbat med kulstötning, diskus,längdhopp, höjdhopp och 100 m löpning.

Idag skulle den första  tävligen hållas och när vi drog isär gardinerna imorse hällregnade det! Det var precis som om någon stod ovanför vår delstat och hällde hinkvis med vatten över oss, det kom i strida strömmar!

Vid frukosten frågade jag Sonen om tävlingen skulle hållas oberoende av vädret oh han menade att tränarna hade sagt att så var fallet.

Eftersom tisdagskvällen var fullspäckad med aktiviteter mellan alla tre barnen, blev det maken som åkte till friidrottstävlinen vid mellanskolan, medan jag skötte om att Lillasyster kom iväg till hennes danslektion.

Till all lycka hade den som beslutat att hälla vatten på oss den största delen av dagen, äntligen gjort ett uppehåll och Maken behövde inte stå och huttra under sitt jättelika golfparaply. Dock tyckte denna samma ngn som dumpat litervis med vatten på oss hela dagen, att allt detta vatten behövde torkas upp och satte igång en  ordentlig vind! Och varför skulle vi nöja oss med några vindpustar här och där, nej, vi talar ordentliga havsvindar mitt i landet! Helgalet!

Hur som haver, tävling blev det!  🙂

Imponerande!

Detta är George Washingtons hem som kallas Mount Vernon och ligger i delstaten Virginia och ungefär 1.5 timmes resa från Washington DC.

George Washington var USAs första president och levde mellan 1732-1799. Han var en utmärkt ryttare och krigade också i landets Revolutionary War.

Idag använde vi oss av den utmärkta kollektiva trafiken, tog två metrotåg och en buss och tog oss till detta intressanta historiska hem. Jag har faktiskt varit här förut, för ungefär 25 år sedan, men barnen hade aldrig varit här.

Vi gick runt på ägorna och avslutade dagen med en guidning, som tyvärr inte alls var så grundlig som jag skulle ha velat. Vädret var utsökt, varmt och vackert och det kryllade av besökare, så guiderna försökte få så många osm möjligt igenom byggnaderna gissar jag. Det var lite synd, det skulle ha varit roligt att få veta mera om denna familjs liv och leverne och hur de underhöll 318 slavar, när de hade som mest!

Ägorna var jättelika och efter att vi hade gått och sett oss omkring en stund, ätit lunch och väntade på vår guidning, gick vi ner till den privata hamnen som också finns på dessa stora ägor. Barnen sitter här och vilar medan de tittar ut över Potomacfloden, som så småningom rinner ut i Atlanten. Det var alldeles stilla och det blev nästan för varmt i solen denna tidiga aprildag.

Nej, detta är inget fängelse. I  kistan till höger vilar Geroge Washington och i kistan till vänster vilar hans fru Martha. Geroge Washington hade blivit erbjuden en begravningsplats inne i Washington DC, men tackade nej och skrev istället i sitt testamente att han ville bli begraven på sina ägor i Virgnia. Han hade till och med skrivit var  på ägorna han ville bli begraven och hur det skulle se ut! Han dog den 14.12 1799 av en infektion i halsen som gjorde att han kvävdes till döds under en och en halv dag! Nuförtiden finns denna sjukdom inte längre, åtminstone inte i Västvärlden eftersom det finns vaccin och antibiotika!

Dena s.k gravsten finns till vänter om gravarna och på den står det vem som ligger begraven i kistorna.

Det blev alltså en mycket intressant dag och detta för mig också till titeln i dagens inlägg- imponerande. Vi har ju alla hört det sägas att USA inte har ngn historia och om landet nu har en, så är den väldigt ung jämfört med Europas. Och det stämmer ju nog, att detta landet är ett väldigt ungt land, men samtidigt har jag tyckt under vår vistelse här i Washington DC med omnejd att den historia som dock finns är välbevarad och väl omhändertagen. Och det är ju klart, så är det ju på sådana här ställen, men samtidigt tycker jag att det är så otroligt bra att landets historia, om än ung, förs vidare till alla och den presenteras med stolthet. Och det tycker jag är bra. Ett land skall vara stolt över sin historia, ävenom nu slaveriet inte precis är ngt att vara stolt över, men alla länder har ju nog det ena, än det andra som svartfläckar dess historia…

Museet som vi besökte idag var inte gratis, men precis alla monument och alla museer inne i Washington DC är gratis och tar  alltså inga inträden. Så att vem som helst, fattig som rik, har möjlighet att ta del av dem, och det tycker jag är så väldigt bra! Om man sedan vill ha souvenirer från de olika gåvobutikerna eller äta lunch inne på museerna, det kostar ju förstås, men på ngt sätt måste det ju komma in pengar också.

Nu har vi endast en och en halv dag kvar  under denna resa, Ännu vet vi inte vad vi hittar på imorgon, torsdag, men ngt lär det bli. Vi  hade tänkt göra ngt utomhus, men nu lovas det konstant regn hela dagen, så vi får se… Återkommer säkert med vad vi hittade på…

Slöar…

Nyss hemkommen från jobbet sitter jag här och slöar. Formligen stirrar rakt fram på min skärmoch njuter av den relativa hemmatystnaden jämfört med alla ljud på jobbet idag.

Att jobba med småbarn är skojigt, verkligen. Jag och min kollega har hand om barnen som är  i åldrarna 33 månader till 5 år och för det mesta har vi hur kul som helst. Med blandade åldrar ger det alla möjliga intressanta situationer och barnen är på olika stadier i utecklingen.

Men, idag var det en sådan där dag på jobbet då jag mycket hellre skulle ha vairt hemma i min egen lugna vrå. Det var en känslosam dag med gräl, skrik, bit i fingret ( inte mitt tack och lov!)  osv.

Ibland har vi ju förstås sådana dagar och det är helt naturligt, men just nu njuter  jag av min egen hemmavrå och mina egna, så mycket äldre barn. Lillasyster vilar uppe på sitt rum med lite skärmtid hon också och äldsta Dottern sitter vid pianot och klinkar och tar ut en sång. Ljud, javisst, men SÅ mycket bättre än gråt och skrik och gräl!

Nya jobbartag  imorgon, men det det är LÅNGT dit ännu…!

Last Chance Meet

Sista chansen alltså. För Sonen att lyckas  simma sig till en kvalificerande tid att komma in till den regionala simtävlingen  i slutet av månaden. Denna tävling kommer att hållas i grannstaten  i söder, nämligen Iowa och flera andra delstater här i Mellanvästern kommer att vara med.

Alltså, det gällde att simma snabbt för Sonen idag. Han skulle vara med i två grenar: 50 yard crawl och 100 yard crawl. Hans bästa grenar. På den kortare sträckan behövde han slå sitt personliga rekord med 3 sekunder och på den lägre sträckan samma sak. Alltså, det låter ju inte mycket, men ni som varit med i simsammanhang vet att varenda tiondel räknas, så tre sekunder kan verka som en hel evighet.

image

På bilden ovan  står Sonen och väntar på att det skal bli dags för hans gren. Han var nog en aningen nervös tror jag, men när man är cool 13 åring säger man inte så mycket om den saken…

image

Här står Maken och förbereder ungdomarna för starten. Vitklädd som alla andra simdomare. Han har nämligen utbildat sig till simdomare och hjälper då till vid de flesta simtävlingar då Sonen simmar. Det är inte ofta det har hänt, men ibland har Maken varit tvungen att diska sin egen Son för ngt fel som han gjort i bassängen och de har inte gått så bra alla ggr minsann. Dock är regler regler och måste följas.

Sonen simmade sina grenar. Första grenen hans simmade gick bra, otroligt bra och det var verkligen spännande att titta på. Som ni kanske ser på fotona, så stod jag på övre våningen  och tittade genom fönster ner på tävlingen såsom de flesta andra hejande föräldrar. Gissa om det var vårt att inte heja högt där jag stod! Fast,Sonen skulle ju inte ha hört mig i alla fall.  Och jag måste säga att han bokstavligen flög fram i bassängen! Jag tappade nästan hakan, eftersom jag inte varit med på många tävlingar den här säsongen och alltså inte sett Sonen i sitt element.  Det var riktigt roligt att se på idag! Tyvärr räckte inte tiden! Han var 0.35 sekunder för långsam när han kom i mål och han var SÅ besviken, men samtidigt nöjd över sitt nya personliga bästa.

Någon timme senare var det dags för 100 yard crawl och jag försökte peppa honom innan han gav sig ut till bassängen igen. Han trodde inte att han skulle ha ngn törre chans att komma med, men då det var dags igen, gav han Järnet lika mycket som första gången. Han flög fram genom vattnet igen, men det märktes på de sista 25 yarden att han var trött i armarna  och tyvärr fick han rätt, tiden räckte inte den här gången heller. Han  var besviken, men samtidigt tror jag han märkte att både jag och maken var stolta  över hans fantastiska insats ikväll och att han kämpade så hårt. Då tycker jag att det är helt OK att förlora, om man ger allt! Mycket mer kan man ju inte, eller hur?

Nu är simsäsongen över för hans del. Ny tag nästa höst!

Sport, sport och ännu mera sport…!

Igår, söndag, simmade han hela dagen. Klockan 06.10 börajde uppvärmningen inför den stora simtävlingen som pågick hela dagen i grannförorten en bit bort och Maken som nu är utbildad simdomare och Sonen var på plats i denna tidiga timme.

Det blev en lång dag för Sonen och Maken som inte anlände på hemmafronten igen förrän kl.16.30 eller så, men då kom de också hem med resultat! Denna simtävling var en sektionstävling och de bästa simmarna kvalificerade sig vidare till delstatstävlingen som hålls om några veckor. Tyvärr kvalificerade sig Sonen inte och var lite besviken,  men efter att jag helt tappat hakan när han meddelade hur bra det hade gått för honom, var han inte så lite stolt. Han hade nämligen slagit personliga rekord i precis varenda gren som han deltagit i! Det räckte inte till den stora delstatstävlingen förstås, men det till följd av hans duktiga insats kvalificerade han sig till följande nivå inom simlaget! Hans tränare ( och Maken förstås!) var väldigt stolt över honom och det gjorde Sonen en aning gladare förstås.

image

På kvällen blev det uppesittarkväll i och med finalen i den amerikanska  fotbollen. Den s.k Super Bowl. Maken och Sonen satt som fastklistrade vid TV rutan, medan jag och flickorna, som är lika med noll intresserade av denna märkliga sport, gjorde annat. Dock hade vi köpt en tårta dagen till ära, för detta med Super Bowl är stort på denna sidan av Potten kan jag meddela!

Efter skolan  idag, var Sonen i farten igen. Denna gång var det inte simning som gällde, utan korgboll och match borta! Eftersom det fanns så många pojkar i mellanskolan som ville spela, när träningarna börajde för några vekor sedan, har eleverna deltas upp på tre olika lag. Idag var det lag A oh lag B som skulle spela.

image

Båda matcherna blev enormt spännande! Den första gick in övertid och det belv en riktig rysare innan vårt lag vann, men det motståndande laget satte hårt emot. Så, var det dags för Sonens lag och även denna match blev spännande! I fotot ovan syns Sonen, längst bak i bilden i den gula matchtröjan. Han är längst på laget och fick ikväll i uppgift at försvara sitt lag mot en stor pojke på motståndarlaget.

Ganska snart märktes det att hemmalaget var ett bättre lag än Sonens, men det märktes också att domaren hade sitt favoritlag! Det blev en aning jobbigt att se på, för det var verkligen tydligt. SÅ tydligt att föräldrarna från hemmalaget börajde märka detta! Sonens lag kämpade på, missade en del fina tillfällen att kasta och dribbla bollen till varandra, men satte hårt motstånd mot det bättre laget, så när förlusten stod klar med slutställningen 17-28 var detta resultat verkligen inget att skämmas för.

Imorgon, tisdag fortsätter sportandet för Sonens del. Både korgbollsträning och simträning står på programmet efter skolan imorgon…

Två tonåringar i huset…nästan i alla fall!

image

Imorgon smäller det! Imorgon, måndagen den 23.1 kommer vi officiellt att ha 2 tonåringar i huset! För då fyller nämligen Sonen 13 år! Den där lilla skrikhalsen, som var så söt, så söt, men led av kolik och skrek sig de första veckorna igenom på full volym! Hur kunde tiden ha gått så fort och hur kunde han, som var så skrikig bli en så belevad och trevlig pojke?  Och storväxt?! Han mäter nu 180 cm i strumplästen, har storlek 46 i skor och växer, så vitt jag vet, fortfarande!  Målbrottet har han också nått och den ena sekunden har han en hög röst precis som han hade för ett år sedan  då han fortfarande lt som ett barn och i nästa sekund låter han som en bas, precis som far sin!

Eftersom skolveckorna är fullpackade med aktiviteter  och denna nästan nybakade trettonåring numera också tränar korgboll efter skolan, beslöt  vi oss för att fira honom idag, söndag. Det blev lunch på, av honom  vald, restaurang och i bilden ovan sjöng personalen åt honom.  Och jo, mycket riktigt, fast det var lite skoj, blev Sonen mera generad än smickrad och visste inte riktigt vart han skulle titta.

image

Efter sången fick han en glasportion  gratis och delade denna mycket broderligt med sina två systrar. I bilden ovan poserar han med stora syster.

Så, ja, från imorgon, måndag gott folk kommer jag och Maken att vara föräldrar till 2 tonåringar… Gulp!